Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROSSLJUNG ros3~juŋ2, äv. ROSSLING ros3–liŋ2, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2533), r. l. m. l. f.; best. -en; förr äv. ROSTLYNG l. ROSTLYNGE, sbst.
Ordformer
(ross- 1816—1907. rost- (-å-) 1751—1868. rås- 1762. -ling 1762—1907. -ljung c. 1870—1891. -lyng 1816—1868. -lynge 1751)
Etymologi
[sv. dial. rosslyng, rossling, rostlyng(e), äv. rassenlynge (BotN 1883, s. 216 (från Äsele)); sannol. av en inhemsk motsvarighet till lånordet ROSS, sbst.4, o. LJUNG; jfr nor. dial. ryslyng, røslyng (sannol. till ryssa, sto) samt HÄST-LJUNG; växten nyttjades i sht förr ss. foder för hästar. — Jfr RASPERIS]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Calluna vulgaris (Lin.) Salisb., ljung; särsk. om grovvuxen ljung. Uti yttersta nöden .. måste Husbonden fly åt skogen och plocka ljung .. eller, som the thet kalla på somliga ställen Råstlynge .. at afspisa sina hästar med. Wasenius NorrlBoskSk. 73 (1751). Ross-ling .. (dvs.) Häst-ljung. Wahlenberg FlSv. 237 (1824; från Jämtl.). Mycket grof Ljung får namn af Häst- eller Hors- eller Rossljung (äfven Rossling). Fries Ordb. 72 (c. 1870). Norrl. 7: 21 (1907).

 

Spalt R 2535 band 22, 1959

Webbansvarig