Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RISTA ris3ta2, v.3, äv. RYSTA rys3ta2, v. -ster, -ste, -st, -st, äv. -ade (pr. ind. sg. akt. -star Visb. 3: 556 (c. 1575) osv. -ster 2Kon. 19: 21 (Bib. 1541) osv. — pr. ind. sg. pass. -stas Rosenhane Oec. 81 (1662) osv. -stes Upp. 6: 13 (NT 1526) osv. — imp. sg. -st FormPuerColl. C 4 b (1559, 1579) osv. rista Swedberg Dödst. 288 (1711) osv. — ipf. -stade PPGothus Und. Y 6 a (1590) osv. -ste Luk. 10: 11 (NT 1526) osv. — sup. -stat ÖstkindDomb. 12/6 1599 osv. -st HH XIII. 1: 299 (1567) osv. — p. pf. -stad Spegel Pass. 440 (c. 1680) osv. -st Linné Bref I. 1: 339 (1733) osv.); förr äv. (i bet. 1 a slutet) RISTAS, v. dep., anträffat bl. i ipf. ristes. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (numera bl. tillf., PJGothus Post. 121 (1597: galgaristare), Wikforss 2: 558 (1804) osv.).
Ordformer
(rest- (resst-) c. 16421934 (från Hall., bygdemålsfärgat). rijst- 15611690. rist- (risst-) 1526 osv. ryst- (rysst-, rÿst-) c. 1600 osv. röst- c. 16601883 (från Västergötl., bygdemålsfärgat). -a 1526 osv. -as, dep. 1608)
Etymologi
[fsv. rista, sv. dial. rista, resta; jfr fd. ristæ, isl. hrista, fnor. rista, nor. riste; besläktat med got. afhrisjan, ushrisjan, skaka av, fsax. hrissian, skaka, darra, feng. hrissan, skaka; möjl. rotbesläktat med RIS, sbst.1; med avs. på formen rysta jfr fsv. rysta, sv. dial. rysta, rösta, fd. rystæ (d. ryste), samt fgutn. rystr, skakning; möjl. bero formerna med y på inflytande från RYSKA, v., rycka o. d., eventuellt utgå de dock från ett från rista etymologiskt skilt ord]
1) tr. (l. med objektet ersatt av prep.-uttr.; se h): skaka, ruska; särsk. i fråga om skakning som utföres i syfte att avlägsna damm l. andra föroreningar ur ngt l. att luckra upp l. packa ngt l. att störta omkull ngt l. att lösslita delar av ngt o. d.; äv. utan obj. Såsom fikona trädh sin fikon nedher slepper, thå thet ristes vthaff stoort wädher. Upp. 6: 13 (NT 1526). Maltet (bör) .. mätas och intet stoppas i mätandet men doch väl skakas och ristas. 2RARP 8: 355 (1734). Han (dvs. jätten Finn) ryster och ryster. Då nickar till fall / den byggnad all (dvs. den just färdigbyggda domkyrkan i Lund), / när styrkan med ens honom felar. Tegnér (WB) 5: 167 (c. 1825). (Björn Järnsida) ristade .. spjutet så häftigt, att det gick i stycken. LbFolksk. 70 (1868). Förgäfves skall jag böja, skall jag rista / det gamla obevekligt hårda gallret. Fröding Guit. 68 (1891). De .. riste bolstrarna. Bondeson Glimm. 57 (1892). Neander 70År 45 (1929). — jfr AV-, NED-, UT-RISTA o. GALG-RISTARE. — särsk.
a) (fatta o.) skaka (ngn) gm mer l. mindre kraftiga ryck fram o. tillbaka, särsk. ss. en form av bestraffning l. (lindrigare) misshandel l. ss. medel att väcka ngn; äv. med sakligt subj.: bringa (ngn) att skaka l. darra o. d.; äv. bildl. Han hafuer ristat sin Stiff-fadher och kallat honom Bödhell. ÖstkindDomb. 12/6 1599. Bergeström IndBref 374 (1770; bildl.). Vinden sig lyfte från marken / där slumrande, rist utaf kölden han legat. Hallström Sagodr. 170 (1910). Bergman Hancken 53 (1920). — särsk. (†) ss. dep. med reciprok bet.: skaka varandra. The togo huar andra i axlerna och ristes. VadstÄTb. 420 (1608).
b) om levande varelse, i sht människa, med obj. betecknande (del av) den egna kroppen l. dess beklädnad (äv. om växt, med obj. betecknande en del av växten, t. ex. toppen); särsk. i uttr. rista huvudet (förr äv. huvud) l. sitt huvud, särsk. (i sht i vitter l. högre stil) för att uttrycka ogillande, hån, missmod, sorg o. d.; jfr e, g, h α. The som gingo ther fram om, hädde honom, och riste theres huffwudh. Mark. 15: 29 (NT 1526). Bellman (BellmS) 2: 50 (c. 1765, 1791: rister hufvud). Wingmark .. / Han stod och smålog och riste peruken. Därs. 1: 172 (c. 1773, 1790). (Presidenten) svor allt emellanåt halfhögt .. och riste dervid hufvudet. Bremer Pres. 149 (1834). Käringen rystade .. sin kropp fram och tillbaka, som ett rö för vinden. Wallengren Mann. 197 (1895). Över honom riste granarna sina toppar. Moberg Sedebetyg 372 (1935). — särsk.
α) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr β); särsk. (i vitter stil) i uttr. rista vingen l. sina vingar, om ngt som tänkes göra sig färdigt till flykt o. d. Mörk Ad. 2: 154 (1744). Derute ristar nordanvinden sina vingar till storms. Hwasser VSkr. 1: 12 (1852). När .. ensamkänslan vingen rister / mot tyst och fjärran frihetsflykt. Levertin Salomo 64 (1905).
β) (†) i det bildl. uttr. rista skägget åt ngn, uppträda med myndighet mot ngn? Nu behöfdes enn sådann i Swärige som kunde rista skägget åt en part. 3SthmTb. 3: 20 (1600).
c) (i sht förr) med hjälp av lämpligt värktyg skaka (halm l. hö l. blånor o. d.) för att därur bortskaffa ngt.
α) med avs. på halm, hö o. d.; särsk. i fråga om skakning av halmen med tjuga vid tröskning för att skilja den från (de mer l. mindre fullständigt urtröskade) kornen. En part .. tröska illa .. och rista Halmen illa, ther af Säden warder sedan onytteligen förspilt. IErici Colerus 1: 108 (c. 1645). Hö, som med tjufvor ute är väl rystat och rengjordt ifrån alt smolk och frö. Boije Landth. 68 (1756). Sundén AllmogelVg. 14 (1903).
β) (i vissa trakter) med avs. på blånor: skaka med hjälp av en härför avsedd pinne för att avlägsna skävor; äv. mer l. mindre bildl. När fru Göja flitigt ristar sina blår (dvs. när det faller mycket snö i februari), så blir det ett godt år. Wigström Folkd. 1: 127 (1880). Rig 1934, s. 6 (från Hall.).
γ) (†) med avs. på säd: vanna? (Sv.) Rista säden (t.) das Getreide worfeln. Möller (1790, 1807). Heinrich (1814).
d) [jfr motsv. anv. i d.] (i sht förr) tekn. i fråga om sakta skakning av pappersform (se d. o. 1) för avlägsnande av vatten ur den flytande pappersmassan o. för hoppackning av fibrerna. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (1923).
e) med obj. o. därtill knuten objektiv predikatsfyllnad angivande en följd l. ett resultat av ristandet; jfr g α slutet. JGOxenstierna 4: 217 (1815). (Älgtjuren) rister sin väldiga kropp fri från mossjord och mylla. Knöppel SvRidd. 87 (1912).
f) med obj. betecknande ngt som åstadkommes l. frambringas gm ristandet l. ngt som frigöres från l. ur ngt (o. far l. flyger l. virvlar på ngn l. ngt); särsk. i uttr. rista liv i ngn, gm ristande få liv i ngn; förr äv. i uttr. rista eld, om onda fantasiväsen: skaka fram l. under skakning ge ifrån sig eld, spruta eld (omkring sig); jfr j β. Der kom 15 dÿsetråll / Och alla rÿsta eldh. Visb. 2: 178 (c. 1600). Bleker Höst / då Æol utaf Trään desz Fägring månde rysta. SkrVSocLd 20: 130 (1693). Then såsom i Qwarn-Huus en långan Stund wistas / På honom och ändtlig ett Miöldamb kan ristas. Törnewall D 1 a (1694). CVAStrandberg 4: 114 (1857: rista lif i).
g) refl.
α) i fråga om frivillig rörelse, om person l. djur: (häftigt) skaka på kroppen (i sht för att avlägsna stelhet efter längre vila o. dyl. l. för att befria sig från damm l. väta o. d.); äv. i utvidgad anv., med subj. betecknande kroppsdel; jfr h β α’. Trollet .. riste sig esom oftast, när thet hade sutit nogen stund. Verelius Gothr. 274 (1664). Ett hufvud, som rister sig oupphörligt. Bremer Pres. 149 (1834). (Björnen) bara ryste sig, brummade och lufsade på. Engelke HelsSägn. 24 (1899). Holtz PennskPiga 73 (1915). särsk. med objektiv predikatsfyllnad angivande ett resultat l. en följd av ristandet. Rista intet på hofwud öfwer mig. Giör tu thet, så rister tu tig siuk. Swedberg Dödst. 288 (1711); jfr h α. (Älgtjuren) ristar sig fnysande fri från jord. Knöppel SvRidd. 88 (1912).
β) (†) i fråga om ofrivillig rörelse, om ngns kropp l. om kroppsdel l. person: skälva, darra; äv. i uttr. rista sig vid l. för ngt, skälva l. bäva för ngt. See på alla Christna .., så skalt tu besinna, at hwar och en aff them haffuer sin Kalk j handenne, widh hwilken han sigh rister, och gerna wore aff medh honom. LPetri 3Post. 103 a (1555). Een läkedom, (som) .. är .. Naturen emoot, så at heela Kroppen ryster sigh för honom. AJGothus ACoyet C 2 b (1618). Bete Arfued bleff om Natten vthe på gården aff skelfuesiukan .. hårt betagen, skalff och riste sigh suåra. VRP 1645, s. 107. (En tidigare lam kvinna) kunde och wäl gåå, allenast at Knäät och Footen sigh rijste något ibland. Tranæus Medewij 24 (1690).
γ) om livlöst föremål; numera bl. (mera tillf., i sht i vitter stil) i anv. som uppfattas ss. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av α; förr äv.: skaka l. skälva o. d.; jfr h β β’. Visb. 3: 556 (c. 1575). Broden öffver samma elff .. röster sigh myckit, när man köhrer eller rider öffver henne. Gyllenius Diar. 21 (c. 1660). Då .. riste sig jordens grunder. Melin Huml. 28 (1882).
h) med objektet ersatt av bestämning inledd av prep. l. i, stundom med. Konungen wardt wreedh, rijste på swärdet .. och sade (osv.). Svart G1 159 (1561). Fast då och då en il i tåg och segel risste. Salvius BrudGrafskr. 48 (1737, 1757). Högst upp under takets list .. / Där vinden rister med plåtarna. Strindberg Fagerv. 321 (1902). Moberg Utvandr. 73 (1949). — särsk.
α) motsv. b; särsk. i uttr. rista på (stundom äv. med) huvudet, särsk. för att uttrycka ogillande, hån, missmod, sorg o. d. Murenius AV 587 (1666: rijst på hufuudet). En kalf ryster med hufvudet, när man kommer till honom. Linné Diet. 2: 19 (c. 1750). (Prästen blev) arg och rysste på kalotten. Sehlstedt 2: 198 (1857, 1862). Den gamle ristade bekymrat på sitt vita huvud. Lagerkvist Bar. 202 (1950).
β) motsv. g; i uttr. rista på sig.
α’) motsv. g α. CFDahlgren 3: 164 (1820). (Hunden) traskade i hans fotspår, fnös ibland till och riste på sig. Krusenstjerna Fatt. 1: 202 (1935).
β’) (mera tillf.) motsv. g γ. Han hade inte gett akt på, hur (den fastklämda) tunnan ristat obetydligt på sig. Lo-Johansson Stat. 1: 169 (1936).
i) i pass. (utan agent) med mer l. mindre intr. bet.: skaka, skälva, darra. (Jesus dog) såg man .. / .. jorden ristas hårdt och hällebergen brista. Kolmodin QvSp. 2: 432 (1750). Fönstren ristas vid hvar fläkt. Bellman (BellmS) 1: 120 (c. 1775, 1790). Ulrika satt kvar med det döda barnet i knäet, gråtande så att hennes kropp ristades. Moberg Invandr. 174 (1952). jfr (†): Then ther icke för sådana skräckeligh handel ristes widh och gruffuar sigh, han moste (osv.). Lælius Jungf. D 5 b (1591).
j) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, b α, β, c β, g γ, h β β’); särsk. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt (t. ex. samvete, stämning); äv. (motsv. h) i uttr. rista i ngt. När thron och riksens grunder bli ristade genom sådane saker och steg, som i dag skiedt. 2RARP 15: 96 (1746). (Åsynen av) Gustaf III:s präktiga likkista .. slog nu mördarens syn och ristade .. hans samvete. Crusenstolpe Mor. 4: 216 (1841). (Levertins skepsis) river och ryster .. i hela hans väsen. Söderhjelm Levertin 1: 191 (1914). — särsk.
α) (†) i uttr. rista skulden på ngn, skjuta skulden på ngn. Kanske hon töör, sitt Fall at så undwijka / På dig hela Skullen rösta. Dahlstierna (SVS) 335 (c. 1696).
β) (†) motsv. f, i uttr. rista en predikan ur l. utur armen, ”skaka en predikan ur ärmen”; jfr ARM, sbst. III 1 a. Lundström LPGothus 1—2: 260 (cit. fr. 1624). Kenorin Runbom 66 (1729).
γ) [sannol. eg.: skaka ngn som man skakar en trasa; filla av sv. dial. filla, trasa, motsv. isl. filla, skinn (i ssgr), nor. dial. filla, skinn, lapp, trasa, besläktat med FÄLL, sbst.1] (†) i uttr. rista filla med ngn, gå hårt åt ngn (i en debatt) l. ta ngn i upptuktelse. BergiusBrevsaml. 1: 754 (1717).
2) (i formen rysta) [möjl. delvis utgående från RYSKA, v., rycka, o. lösgjort (med anslutning till RYSTA) ur sådana böjningsformer som ipf. röste, sup. röst] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. rysta lin, vid skörd rycka upp lin(plantor) med rötterna. Rääf Ydre 1: 57 (1856). Sundén AllmogelVg. 59 (1903).
3) intr.: skaka, skälva; äv. oeg. l. bildl. När Bröstet är trångt och Händerne rysta, / Och Näsan blöder. Bondepract. C 5 b (1662). Sielfva ristandet (vid en jordbävning) hördes och kändes fara fram ifrån väster til öster. Broman Glys. 1: 430 (1730). Hör stormen från sunnan hur mägtigt han dånar / Och flöjlarne rista på Vasarnes borg. Strindberg Brev 1: 23 (1870). Emellanåt riste syrenhäckarna för en vindil. Öberg Son. 70 (1905). Maskinernas slammer stiger, (fartygs-)skrovet rister. Haglund Masthugg. 11 (1928). Wästberg Kung. 107 (1955; bildl.). — särsk.
a) (†) i utvidgad anv., i uttr. rista åt sidan, med ett hastigt ryck förflyttas i sidled, fara åt sidan. Seldonet brast: hästarne rysste åt sidan. Almqvist Mål. 72 (1840).
b) opers., i uttr. det rister i ngt, ngt skakar l. spritter. Det rister / i mina skrattband. Hedberg Grim 147 (1897). Det rister i hela ubåten. VFl. 1935, s. 191.
Anm. till 3 b. Stundom anföres i språkvetenskapliga arbeten uttr. det rister i ngt i sammanhang som gör det troligt att RISTA, v.2 4 avses, ehuru frasen uttryckligen anges höra till RISTA, v.3 Rista (skaka intr.), riste, rist. Det riste i benet (af värk). Linder Regl. 136 (1886).
4) (i formen rysta) [jfr med avs. på bet.-utvecklingen RYCKA; jfr äv. 3 a] (†) i uttr. rysta till l. in på ngn, gå lös på ngn, gå ngn in på livet, anfalla ngn. Tå Leyonet wart honom warse, och ryste in på honom. Schroderus JMCr. 91 (1620; lat. orig.: impetum fecisset); möjl. särsk. förb. (Ragnar Lodbrok) ryste .. til Wildiuren, och drap dem. Därs. 484 (lat. orig.: fortiter expugnauit). Dens. Liv. 22 (1626).
Särsk. förb.: RISTA AV10 4, äv. UTAV04. [y. fsv. rista af] till 1: gm ristande avlägsna (ngt); äv. i uttr. rista ngt (ut)av ngn (l. sig) l. ngt l. rista (ut)av ngn (l. sig) l. ngt ngt; äv. oeg. l. bildl. Luk. 10: 11 (NT 1526). Lundegård DrMarg. 2: 112 (1906; bildl.). jfr avrista.
RISTA FRAM10 4. (mera tillf.) till 1, 3; särsk. till 3: under ristande röra sig framåt. Det väldiga lasset ristar fram på den stenlagda gården. Strindberg SvÖ 1: 12 (1882).
RISTA KULL, se rista omkull.
RISTA NED10 4 l. NER4, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) NEDER40. till 1: gm ristande komma (ngt) att falla ned. Såsom fikon ristas neder af fikonaträ. Swedberg SabbRo 66 (1705, 1710). Bergman LBrenn. 88 (1928). — jfr nedrista.
RISTA OM10 4. till 1: skaka om (ngn l. ngt); särsk. (i sht vard.) till 1 a. Lidelsen hade för första gången huggit sitt mäktiga tag i de fina, skälfvande nerverna och ryste om honom så hela bädden skakade. Tavaststjerna Barnd. 20 (1886). Helmfrid Holmen. 175 (1954).
RISTA OMKULL10 04 l. KULL4. till 1: gm ristande bringa (ngt) att falla. Frese VerldslD 109 (1719, 1726).
RISTA OPP, se rista upp.
RISTA SÖNDER10 40.
1) till 1. Hoppe (1892).
2) till 3. Vagnen har rist sönder på den dåliga vägen.
RISTA TILL10 4. till 1, 3: plötsligt o. hastigt rista (ett kort slag); särsk. till 3; äv. opers. (jfr rista, v.3 3 b). Sturzen-Becker SvSkönl. 17 (1845). Och tätt bakom stod stormens tjut, / det riste till i kyrkans knutar. Hallström Skogsl. 63 (1904).
RISTA UPP10 4, äv. OPP4. till 1.
1) till 1 c α, med avs. på halm; särsk. i fråga om skakning av halmen med tjuga vid tröskning för att skilja den från (de mer l. mindre fullständigt urtröskade) kornen. Hedenstierna FruW 126 (1890).
2) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl.: uppskaka l. uppröra l. gripa (ngns sinne o. d.); jfr rista, v.3 1 j. SedolärMercur. 2: nr 10, s. 3 (1731).
RISTA UT10 4. till 1.
1) gm l. under ristande slå ut l. tömma ut (ngt); äv. i pass. med intr. bet. Mycken säd .., som mäd wagnarna ristas och skakas ut på wägen (då säden köres in från åkern). Rosenhane Oec. 81 (1662). Lidforss DQ 1: 92 (1888). jfr utrista.
2) (numera bl. mera tillf.) gm ristande tömma (ngt). (Lat.) Excute manicam. (Sv.) Rist vth ärmerna. FormPuerColl. C 4 b (1559, 1579). Han ristade hela sin Säck fullt ut. Weise 1: 265 (1769; i bild; t. orig.: schüttete .. voll aus).
RISTA UTAV, se rista av.
RISTA ÖVER10 40, förr äv. UTÖVER. till 1: gm l. under skakande låta (ngt) falla l. strömma över (ngn). Om han (dvs. Gud) låter nu then stygga afgrund brista / Och medh en dunder-storm then dolde elden rista / Vthöfwer osz. Spegel TPar. 108 (1705).
Ssgr (till 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): A: RIST-FJÄRDING. (†) fjärding (se d. o. 4) med nedsaltad fisk som icke ilagts varvtals utan löst o. i oordning, varefter den packats gm att fjärdingen skakats? De skärekarlar (i östgötaskären), hvilkas hemvister äro närmare landet och Städerna belägna, .. afyttra och försälja .. strömmingen .. antingen helt färsk .., eller ock löst och olagd med fjerding, rystfjerding … Sex ristfjerdingar utgjöra en tunna varsaltad strömming. Enholm Anm. 2: 21 (1754).
(1 c α) -KLYNNA. (rist- 17811828. rista- 1928. riste- 17971927) = -tjuga. BoupptVäxjö 1781. RedNordM 1927, s. 22.
(1 c β) -STICKA, r. l. f. käpp med vilken blånor rensas gm ristning. Rig 1934, s. 8 (från Östergötl.).
(1 c α) -TJUGA. (rist- 17901928. riste- 15971617) [fsv. ristetiugha] tjuga med vilken halmen vid (slag)tröskning lyftes o. skakas för att de kvarvarande kornen skola falla ur. SörmlH 16: 88 (1597). Celander NordJul 1: 61 (1928).
-VAL, r. l. m. i kvarn: käpp som sätter kvarnskon i skakande rörelse. Levander DalBondek. 1: 476 (1943).
B: RISTA-KLYNNA, se A.
C: RISTE-KLYNNA, se A.
-SPETA, r. l. f. riststicka. Rig 1934, s. 6 (från Hall.).
-TJUGA, se A.
-VÄRK, n. i kvarn: i rep löst hängande kvarnsko jämte en pinne som överför rörelse från löparen l. ögat o. sätter skon i skakning. Kulturen 1938, s. 236 (från Hall.).
Avledn.: RISTELSE, r. l. f. (i formen rystelse) [jfr dan. o. nor. rystelse]
1) (tillf.) till 1, bildl.: inre gripenhet, sinnesrörelse; jfr rista, v.3 1 j. Neander 70År 110 (1929).
2) (†) till 3: skakning. (Salvia) förtager Lemmarnes Rystelse. IErici Colerus 1: 154 (c. 1645).

 

Spalt R 2176 band 22, 1958

Webbansvarig