Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RIKTIG rik3tig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(rec(k)t- 1628c. 1716. richt(t)- 15911769. riekt- 1757. rigt- 16871911. rijcht- 1617. rijckt- 1620. rikt- (rickt-) 1617 osv. — n. sg. o. adv. -igitt 1757 (adv.). -igt 1617 (adv.) osv.)
Etymologi
[jfr d. rigtig; av mlt. richtich l. t. richtig (fht. rihtig, som går rakt, riktad), avledn. av det ord som föreligger i fsax. o. fht. reht samt i RÄT, adj., RÄTT, adj. — Jfr BERIKTIGA, RIKTIGHET, UPPRIKTIG]
I. adj.
1) som är i sin (behöriga) ordning l. sådan den bör vara l. som sig bör; som överensstämmer med en given norm l. med vad som är föreskrivet l. med vad som kräves l. kan krävas; som fyller måttet; som är utan fel l. brist, felfri; som har den rätta storleken l. sammansättningen l. konstruktionen o. d.; i sht förr ofta med bibegrepp av att ngt är fritt från oredlighet l. bedrägeri o. d. (jfr 3), förr stundom övergående i bet.: klar, tydlig. Riktigt uttal. Riktig stavning. Ett moraliskt l. teoretiskt riktigt tillvägagångssätt. SvTr. V. 1: 70 (1591; om förklaring). Räkenschapenn som klar och richtigh är. OxBr. 5: 46 (1613); jfr g. Vthi then almene Profuen .. fordras, att .. Prober-Vgnen, Deglar, och Capeller, Bly, Flöszer, Quartering, Cementer, och Skedewatn äre rätt beredde, just och richtige. Stiernhielm Arch. D 4 b (1644). Mag. Petr. Hesselius .. arbetar vppå at ersettia (bristen på ett gott svenskt-latinskt lexikon): och lärer oförtöfwat framkomma med ett richtigt Lexicon. Swedberg Ungd. 416 (1709); jfr 7 a. En riktig sak behöfver .. ej med slughet och konst försvaras. Dalin Arg. 2: 271 (1734, 1754). Den första fordran man har på en våg är, att den skall vara riktig. Fock 1Fys. 51 (1853). Det är ekonomiskt riktigt att specialaffärerna gå upp i de större företagen. Siwertz Varuh. 41 (1926). — jfr FORM-, FÖLJD-, O-, SITT-, SPRÅK-, STIL-, VISE-RIKTIG m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. stå riktig, befinna sig i vederbörligt skick; hålla ngt riktigt, hålla ngt i vederbörligt skick, äv. övergående i bet.: förrätta l. föra ngt på vederbörligt sätt; hålla riktigt med ngn l. ngt, hålla reda l. ordning på ngn l. ngt (jfr HÅLLA, v.1 17 a, 29 h); riktig ställd latin, (med hänsyn till periodbyggnaden) språkriktigt avfattat l. stiliserat latin. CivInstr. 294 (1592). Att .. Stadzens tenkebook blijfver rätt registreret och richtig hollen. AOxenstierna 1: 296 (1619). Jag gnijdern (dvs. gnider gamban) af och til, til thesz han richtig står. Stiernhielm Gåta (c. 1650). (Ärkebiskopen) Förmante presterskapet at .. Trolofningar måtte hållas richtige och aldeles effter lagh medh fulla wittnen och gåfvor. SynodA 1: 115 (1662). Johansson Noraskog 3: 82 (i handl. fr. 1681: håller riktigt med). Grannar skola rågång sin å alla sidor upgå, åtminstone hvart tridie åhr, at then til sina skiljemärken altid richtig hålles. JB 12: 7 (Lag 1734). God och riktig stäld Latin. Hof PhilosGr. 88 (1782).
b) (i sht vard., numera bl. mera tillf.) i sådana uttr. som det är (inte l. aldrig o. d.) riktigt med ngt l. ngn, det står (icke l. aldrig osv.) rätt till med ngt l. ngn, det är (icke l. aldrig osv.) som sig bör med ngt l. ngn. Hon lär ha märkt, at det med mit (fingerade) namn inte var så aldeles riktigt. Altén Landförv. 102 (1796). Dalin (1855).
c) (numera bl. tillf.) om betalning, vederlag, lön o. d.: som är l. sker i sin (behöriga) ordning (utan avdrag l. avkortning o. d.); som helt motsvarar gjort arbete l. levererad vara o. d.; vederbörlig; fullt tillfredsställande; full; äv. (om betalning o. d.): prompt, punktlig; i sht förr äv. om skuld o. d.: som är i sin ordning, ostridig o. d. (jfr g). Ingen spannemål, metall eller annat (skulle) de Påler efterlåtas, utan ricktigt wederlag. Girs J3 106 (1627). Promt betalning af richtige skulder, wäxlar och obligationer. Schmedeman Just. 640 (1672). Så at .. andelige och werldslige, Civile och Militair betjente hafwa at undfå deras årliga riktiga löner och underhåll. HC11H 9: 149 (1697). Contributionernes riktiga erläggjande. Stiernman Com. 6: 287 (1716). Patronen (på boktryckeriet bör) vid .. (fem daler silvermynts) vite .. gifva .. (gesällen) riktig betalning. PH 5: 3300 (1752). (Sv.) En riktig betalning. (Fr.) Un payement exact .. (l.) ponctuel. Nordforss (1805).
d) (†) om uppehälle o. d.: vederbörlig l. (fullt) tillfredsställande l. tillräcklig; äv. om inkomst: ordnad l. regelbunden (o. tillfredsställande). Prytz OS E 2 a (1620). Att Academien vthi Åbo må haffwa sin åhrlige wisse Anordningh att tillgåå där vthaff Professorerne .. deres richtige oppehälle hafva kunne. BraheBrevväxl. II. 1: 13 (1641). (Sv.) Riktig inkomst. (Fr.) Revenu réglé. Nordforss (1805).
e) (†) om (pänning)medel, övergående i bet.: som säkert är att tillgå, säker; jfr REDA, adj. 2 c. Att akademien måtte af domkyrkan bli ”understödd och försedd med några nödige och richtige underhåldsmedel”. Sprinchorn LundLärovH 7 (cit. fr. 1681). Schück VittA 4: 456 (i handl. fr. 1734).
f) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: hel, oskadd. Murarne voro ännu behållna på flyglarne (av ruinen) .. och trapporna riktiga. Eneman Resa 1: 61 (1711). Juslenius 73 (1745).
g) som överensstämmer med l. ger uttryck åt l. motsvarar värkliga förhållandet l. sanningen; sanningsenlig; sann, värklig; äv.: fullt motsvarande, adekvat; äv. (om anmärkning): befogad; äv. om avskrift o. d.: som överensstämmer med originalet, trogen. At thet Swenska Språket aldeles beqwemligit är til Poeterij, och at man alt, hwad som nödigt är eller wara kan til richtigt Förnufft (dvs. till en adekvat uppfattning av ngt), ther vppå vthsäya och vthtala wäl förmår. Arvidi 1 (1651). En richtig afskrift. ÄB 18: 1 (Lag 1734). En .. riktig öfversättning af den heliga Skrift. IBibelkom. 1773, § 1. Ett begrepp (kallas) riktigt, då man angifver de kännemärken, som verkligen tillkomma de genom begreppet utmärkta föremål. Lindblom Log. 41 (1836). Beskrifningen och uppgifterna äro trogna och rigtiga. Agardh ThSkr. 1: 54 (1843, 1855). Oskars riktiga namn .. och den riktiga åldern (som angetts felaktigt i tidningsnotisen om olyckan) stod .. i Larssons (döds-)annons. Johnson Här 128 (1935). En anmärkning, som nog var riktig. Östergren (1936). jfr FORM-, O-, VINKEL-, YT-RIKTIG m. fl. särsk.
α) i n. sg. i satsförkortning, övergående i interjektionell anv., liktydigt med: (det är) rätt l. sant! (särsk. i sådana uttr. som alldeles, äv. ganska l. helt riktigt!); äv. ss. beteckning för att ngt förhåller sig l. sker l. inträffar o. d. så som man beräknat l. väntat l. tänkt sig l. anat (l. kunnat beräkna osv.) l. så som det uppgivits o. d. (särsk. i uttr. mycket riktigt!); jfr II 2. 2Saml. 13: 84 (c. 1690: Helt ricktigt). Hvad det vore skönt om Brun jag hos mig finner! / Jag lättast då alltsammans vinner, / Jo! rigtigt! Han är här! Envallsson GEricsson 33 (1784). Ganska riktigt! Weste (1807). Riktigt, nu mins jag. Dens. (Han) ställde sig på lur för att se efter om icke tjufven skulle återkomma .. Mycket riktigt, efter en stund återvände tjufven. SDS 1899, nr 538, s. 2. Alldeles riktigt! Östergren (1936).
β) (†) i uttr. ha riktigt uti ngt, ha rätt i ngt. JTengström (1848) i FoU 20: 212.
h) som överensstämmer med l. utgör vad förhållandena i ett visst fall kräva; som i förevarande fall är den l. det rätta l. bestämda l. avsedda; som är den l. det som det är fråga om i ett visst fall; passande, lämplig; ändamålsenlig; stundom allmännare, övergående i bet.: klok, förnuftig. Hans experiment misslyckades på grund av att han icke valt den riktiga metoden. Om han hade glömt husnumret, hade han aldrig hittat den riktiga porten (ngt vard.). Spegel Dagb. 128 (1680). (Man) måste .. til sit utsäde et noga och richtigt val göra af hvad säd man sår. Serenius EngÅkerm. 95 (1727). Ett ganska riktigt (dvs. förnuftigt) handlingssätt. Dalin (1855). Om på riktig stund i natten, / .. Säges ut det rätta ordet; / Så förvandlar sig ruinen / Åter till ett präktigt bergslott. Collan Dikt. 101 (1864). Sätta en tafla i rigtig dager. Berndtson (1880). Rigtigast hade varit, att genast låta honom förstå, det han ingenting hade att hoppas. Ljunggren Ber. 49 (1883, 1892). Det vore fel att säga, att han studerade .. (arbetskamraterna), det är inte det riktiga ordet. Johnson Här 115 (1935); jfr g.
i) [jfr g, h] övergående i bet.: egen (se EGEN, adj. 5 a), karakteristisk; numera bl. (mera tillf.) i fråga om egenskap hos rollskapelse l. litterär gestalt o. d.: som överensstämmer med rollens l. gestaltens karaktär o. d. Lindfors (1824). Det är denna vildhet som är så riktig hos honom. Meurman (1847).
j) (†) om språklig formkategori: regelbunden; jfr 7 a. (De sammansättningar av facio) hvilka sitt richtiga Passivum hafva (och icke former med fio). Cellarius LatGr. 68 (1730).
k) (†) i utvidgad anv., i uttr. ngts riktiga fullbordan l. effekt, ngts färdigställande l. utförande i fullgott l. felfritt skick. Jag .. (hade) försäkrat (sluss-)värckets ricktiga fulbordan innom 5 åhrs förlopp. Polhem Invent. 40 (1729). (Sluss-)värckets ricktiga effect. Därs.
2) om person: som är sådan han bör vara med hänsyn till fysisk l. psykisk hälsa o. d.; äv. om organ o. d.: (fullt) normal (se e); anträffat bl. i predikativ anv.
a) (numera bl. med bygdemålsfärgad prägel) i fråga om fysiskt hälsotillstånd l. kroppsbeskaffenhet o. d.: fullt frisk; fri från lyte; anträffat bl. i satser med nekande innebörd. Han (haltar) på ena benet, men icke mycket; det gjorde väl ingenting, fast det ändå inte är så roligt att ha en man, som inte är riktig. Wetterbergh SamhKärna 1: 145 (1857). När fru Petersson tycker att fru Anderssons unge .. ”inte är riktig”, så har den skäver. Söderström LäkKvacksalv. 14 (1926).
b) (numera i sht vard.) i fråga om psykiskt hälsotillstånd o. d.: som har sitt fulla förstånd, som är vid sina sinnens fulla bruk, klok (se d. o. 2), normal; äv. i sådana uttr. som riktig i huvudet, i sht förr äv. riktig till sina sinnen, förr äv. riktig i sitt förstånd; företrädesvis i satser med nekande l. frågande innebörd o. ofta med ngt förbleknad bet. (i uttr. som ange att ngns handlingssätt l. uppträdande l. tal är l. förefaller att vara dåraktigt l. vettlöst o. d.). (Han) bär sig så åt, såsom han .. i sit förstånd icke wore richtig. SynodA 1: 230 (1703). De lärda äro aldrig riktiga i hufvudet. Anagrius Holbg 33 (1756). VetAH 1762, s. 271 (: riktig til sina sinnen). Flickan var visserligen räddad (från rövarna), men efter denna händelse var hon aldrig riktig. NorrlS 1—6: 166 (1899). Kurtz. .. Hör ni, den här rockvaktmästaren … Cigarrfröken. Ack, herr direktör. Det är så tråkigt. Han är inte riktigt riktig. Josephson Kanske 9 (1932). Till sin hjälp hade .. (ladugårdskarlen) ett hjon, en pojke, som inte var riktigt ”riktig”. Lo-Johansson Stat. 2: 329 (1937). jfr ORIKTIG.
c) (tillf.) normal med hänsyn till sexualitetens inriktning. Abenius Drabb. 122 (1950).
d) (†) nykter (se d. o. 2). Jag tog mot alt’hop (av dryckesvarorna), och hölt mig ändå richtig. Runius (SVS) 2: 94 (1711; i gåta om en kappa); jfr 1.
e) (mera tillf.) om organ o. d.: (fullt) normal, som fungerar (fullt) normalt. Hans ögon var riktiga nu (då han icke längre såg syner), var som alla andras. Lagerkvist Bar. 60 (1950).
3) som för en redlig vandel l. som handlar moraliskt oförvitligt; oförvitlig; redlig (se d. o. 6 f); ärlig, uppriktig; vederhäftig; som redligt l. ordentligt uppfyller sina skyldigheter; numera bl. i predikativ anv. o. (utom i b) bl. (ngn gg tillf. l. bygdemålsfärgat) i sådana uttr. som riktig i allting, redlig o. vederhäftig i allting (i fråga om affärer); förr äv. med sakligt huvudord: redlig (se d. o. 6 d), oförvitlig, rättskaffens, ärlig, äv. (om ansikte): som ger intryck av ärlighet. (Sv.) richtigh, (lat.) Candidus. Linc. (1640); möjl. till 1. (Den nyantagne tjänaren) gaf godt hopp med richtigt ansichte. Columbus MålRoo 56 (c. 1678). Han haf(ve)r tillförrende warit een godh och richtig man, lefvat väll medh sin förriga hustro och warit af allom afhållen. VDAkt. 1679, nr 268. War richtig emoot alla och uti all tin wandel, besynnerligen at afgöra tin skuld. Hermelin DuFour E 7 a (1683). Hafver sysloman borgadt sin hufvudmans gods och vahror ut til then, som för ärlig och richtig man känd var. HB 18: 6 (Lag 1734). Om jag vore .. uti riktige värf och ärender. Kalm VgBah. 141 (1746). Räntmästarn, det är allt en konstig kamel det … (Svar:) varför det .. han har ju jämt varit riktig i allting att ha att göra med. Dahlbäck Åb. 141 (1914). — jfr ORIKTIG. — särsk.
a) (†) i uttr. riktig (ut)i sina ärenden l. uti sin handel l. i sitt ämbete, vederhäftig l. redlig i vad man har för händer l. i sina affärer o. d. resp. i skötseln av sitt ämbete. SthmStadsord. 1: 261 (1677: uti sin handel). (Han) bedyrar .. på sine siäls salighet, at han är richtig i sitt embete. Swedberg Lefv. 627 (1724, 1729). Attester, at upfinnaren uti sina ärender är riktig. Bergv. 2: 669 (1755). Heinrich (1828).
b) (mindre br.) (uppriktig o.) korrekt (i sitt uppträdande mot ngn). Stiernstedt Äkt. 313 (1915, 1953). Jag skall säga, förklarade Märta, att jag varit alldeles riktig och artig som mamma önskar. Jag har sagt till ingenjör Planertz, att jag högaktar honom, men att jag inte kan tycka om honom. Sjöberg Kvart. 594 (1924).
c) (†) övergående i bet.: duglig l. kompetent (till en tjänst o. d.). Thulin Mant. 1: 121 (i handl. fr. 1692). Mag. Lund .. Betackade och som welat reflectera på hans fader (till kvesturen), lärandes han wähl wara richtig. ConsAcAboP 7: 551 (1695). At removera och afskaffa de odugelige Postbetienterne, och i stället förse Post-Contoiren med andre riktigare Betiente. CivInstr. 490 (1704).
d) (†) närmande sig 7 b: som är den han ger sig ut för att vara. Wincenz Lunge hade väl sedt Sten Stures söner i Köpenhamn .. och borde nu funnit bedrägeriet; men försäkrade dock, at denne (dvs. daljunkaren) var riktig. Dalin Hist. III. 1: 153 (1761).
4) (†) som är sådan han bör vara med hänsyn till religiös uppfattning; som har l. framställer sådana religiösa åsikter som stå i överensstämmelse med den av kyrkan erkända l. auktoriserade läran l. kyrkans bekännelseskrifter o. d., renlärig, rättrogen; anträffat bl. i uttr. riktig (ut)i ngt (äv. i uttr. riktig (ut)i läran, renlärig). Annerstedt UUH Bih. 1: 235 (i handl. fr. 1625). Vthi .. (Hrabanus Maurus’) Skriffter finner man monge sköne andelige Språåk och Meeningar, doch hafwer han vthi någre icke aldeles warit richtigh. Schroderus Os. 2: 493 (1635). (G. Lauræus) förföll .. hos några i den misstankan, som vore han icke aldeles riktig i läran. Mennander ÅmVetA 1755, s. 21. jfr: Helsa preseptoren och förehålt honom att han har ett stort ansvar om han intet ähr ricktigh uthj lär[dom] och undervisningen. JStålhammar (1704) i KKD 7: 85; jfr 3. — jfr ORIKTIG.
5) (†) berättigad (till ngt). Effterssom Erfwingerna nu sedermehra hafwa skaffat beskiedd sig wara richtige till detta Arf. ArvskifteSthm 23/10 1677.
6) [jfr 2 b, 3] (vard., numera bl. mera tillf.) ironiskt, om person, ss. beteckning för att han l. hon visar mycken oblyghet l. tilltagsenhet l. fräckhet o. d.: ”fin” l. ”snygg” o. d., stundom liktydigt med: oblyg l. fräck l. galen; äv. (närmande sig 7 b): fullfjädrad l. durkdriven l. utstuderad o. d.; dels i predikativ anv., dels i sådana uttr. som en riktig en, äv. en riktig gosse; förr äv. (i predikativ anv.) i uttr. riktig nog, värkligen ”fin” l. ”snygg”, värkligen oblyg l. tilltagsen l. fullfjädrad o. d. Madamen. Gemena menniska! / Gif mössan hit på stund, ell’ tar jag den igen / Så håret följer med. Petis. .. Jo, den var riktig den. CIHallman 407 (1779). Herr Ala Bonheur .. piruetterar tillbaka och kurtiserar med fruntimren. Rupi. .. Den der, minsann, är rigtig nog. Lannerstierna Vitt. 94 (1790). Fagerström .. blir en rigtig gåsse i Högsta domstolen, djerf och tiltagsen, egennyttig och elak, altsammans med qvickhet och förställning. KHisinger (1792) i FoU 2: 220. Det är till .. (kvinnoporträtten i boklådans fönster) hans uppmärksamhet drages. .. Af ros och lilja, eller af papper och trycksvärta, det är för honom detsamma. Jo, det är just en riktig en, den der! Blanche Band. 414 (1848). ”De ville jag skulle spisa qväll hemma”, sade Georg, ”men jag betackade mig; jag visste hvad som skulle vankas hos tant Chloe”. ”Ah, ni visste ..” sade tant Chloe, .. ”ni visste nog gamla tantan hade spart bästa biten åt er! Jo ni är riktig ni!” Callerholm Stowe 30 (1852). Ja di (dvs. flickorna som söka anställning) ä’ tokiga allesamman. Somliga äro då riktiga redan när di komma (till platsförmedlingen). Jag har haft sådana som, utan att genera sig, bedt mig att få komma in på skökohusen. Beckman Främl. 15 (1885).
7) [jfr 1] värklig l. sannskyldig o. d.
a) med sakligt huvudord: som värkligen motsvarar sitt namn l. sin benämning; som är vad man i första hand l. egentligen avser med benämningen; särsk.: som icke utgör en efterbildning l. förfalskning l. ett surrogat o. d.: icke konstgjord l. förfalskad, äkta; äv.: som är ngt i värkligheten (icke blott till skenet), icke låtsad o. d.; som hör till värklighetens värld; äv.: som gör skäl för benämningen, ordentlig (se d. o. 3), rejäl, om svar o. d.: bestämd; äv. övergående i bet.: som det är någonting med; stundom svårt att skilja från 1. Riktigt smör, motsatt: margarin. At .. (gärdsgårdar) äro bondens plåga år ut och år in, och sällan hålla en richtig hägn. Serenius EngÅkerm. 21 (1727); jfr 1. Spöring ÅmVetA 1743, s. 20. 4 blommor .. (på ett äppelträd), af hvilka 2:ne voro richtiga Hermaphroditer. CMBlom (1760) hos Linné Bref I. 3: 273; jfr α. (Sv.) Riktigt svar. .. (Fr.) Réponse positive .. (l.) catégorique. Nordforss (1805). Se, det var en riktig historia. Andersen SamlSag. 252 (1850; ss. slutord i saga). Ett riktigt krig (i mots. till ”skenkrig, simulaker”). Sundén (1888). Parisiskan, hvars nerver .. finna det mera läskande .. med riktigt blod, riktiga lik och riktiga ångestskrik, än tidningarnas rafflande notiser. NDAVL 1910, nr 26, s. 3. Jag bor i Stockholm och jag har just aldrig varit på riktiga landet. AlltfA 1930, nr 28, s. 20. Den ring jag en gång satte på ditt finger / har blekts, ty den var inte riktigt guld. Silfverstolpe Heml. 15 (1940). Kan den rolige karlen aldrig få en riktig roll? UNT 1943, nr 3, s. 6. — särsk.
α) fullkomlig (se d. o. 3); värklig, veritabel; formlig (se FORMLIG, adj.2 3); särsk. (vanl. obetonat) för att beteckna att man rent av kan beteckna ngt med det ord som utgör huvudordet. De Geer Hjertkl. 66 (1841). Ibland gjorde .. (svalorna) riktiga kullerbyttor. LbFolksk. 29 (1890). Flickan hade riktiga stickor till ben. Lundh Bleik 29 (1911). Den kvällen kände Matti det som om hon aldrig förr på riktigt allvar förstått hur fången och bunden hon verkligen var. Stiernstedt Liw. 305 (1925). Du är så vacker och rar och snäll, så jag får minsann riktig lust att kyssa dig. Lindström Leksaksb. 22 (1931).
β) (numera i sht vard., mera tillf.) övergående i bet.: kraftig, ”ordentlig”; äv.: ordentligt l. väl tilltagen. (De) viste honom en riktig half mil upföre Strömmen. Weise 1: 292 (1769). Uti rigtig köld marcherade vi nu till Dingelstadt. 2MoB 1: 98 (1813).
γ) [uttrycket, som är upptaget ur barnspråk, blev spritt gm en 1951 utkommen grammofoninspelning ”På låssas” (med text av R. Eiworth o. G. Wersén)] (vard., ny anv.) i n. sg. substantiverat, i uttr. på riktigt, på allvar, i värkligheten, utan skämt, icke på låts l. skoj o. d. Nu har amatörflygbyggarna (på gården Halli i Finland) blivit flygdirektörer .. respektive flygplansbyggare på riktigt. Expressen 1954, nr 167, s. 18. DN(B) 1954, nr 296, boknr s. 5.
b) med huvudord betecknande person l. djur, ss. beteckning för att ngn (l. ngt) värkligen motsvarar vad som (i första hand l. egentligen) innebäres i huvudordets begrepp; särsk.: som värkligen gör skäl för benämningen; värklig; sann; äkta; genuin; fulländad (se FULL-ÄNDA 3), som helt fyller alla anspråk o. d.; äv.: som är ngt i värkligheten (icke blott till skenet), icke utklädd o. d.; äv. (ss. bestämning till släktskapsord): köttslig (se d. o. 3). (Trädgårdsmästaren) bör undervisa Lärogossen uti alt det som nödigt pröfvas för en riktig Trägårdsmästare. PH 5: 3459 (1752). (Han) kunde inte förlåta mig, att jag .. aldrig föresatt mig, att bli det han kallade en riktig lärd. CGvBrinkman (1826) hos Wachtmeister Brinkman 39. En riktig storm och en riktig man, / de passa ej illa för hvarann. EGGeijer (1846) hos Marcus GeijerL 379; jfr a. Hans riktiga fader. Sundén (1888). (Den lilla flickan funderar:) Tänk om det inte var en riktig ko, så där alldeles riktig. Den var ju från stan. Sjödin StHjärt. 173 (1911). Jag var med som tolk, för ett par av indianerna (i den för filminspelning avsedda truppen) var riktiga och talade bara engelska. Cederschiöld Artist. 27 (1915). Hedberg DockDans. 159 (1955). — särsk.: fullkomlig (se d. o. 3), värklig, veritabel; särsk. (vanl. obetonat) för att beteckna att man rent av kan beteckna ngn (l. ngt) med det ord som utgör huvudordet. Fagerström .. blir en rigtig vinglare och den farligaste karl, ty han förenar skickelighet med en nedrig förställning och bitter ondska. KHisinger (1792) i FoU 2: 219; jfr huvudmomentet. Jolin Kom. 58 (1845). Ferdinand var en riktig mästare i förställning och ränker. Pallin MedeltH 87 (1880). Måsarna .. gingo och promenerade på land som riktiga kråkor. Lagerlöf Holg. 2: 438 (1907). Gymnasisterna (i Skara) voro ”herrar” och ena riktiga pampar. Cronholm Minnesbl. 34 (1908).
8) [jfr motsv. anv. i t.; utvecklat ur 1] (†) klar (se d. o. 12) o. d.
a) om ngt sakligt: klar (se d. o. 12 a); avgjord, avslutad; uppgjord; ordnad, reglerad; färdig. Såsom Kongl. M:tt alle dhe saker i Pryssen min disposition hafver i åhr heemstelt, vill jag därmedh continuera, till dess I godhe Herrer få regeringen richtig i Sverrige. AOxenstierna 7: 650 (1632); jfr b α. Landtt M: befalltte dem expresse att Ingen skulle förrehsa eller begifwa sigh vthur Staden, förr änn denne act wore richttig och klar. RARP 3: 58 (1638). Den eene .. (resolutionen är) färdig och underschrifven .., och den andre skulle effter middagen blifva richtig. Därs. 9: 164 (1664). Fru Rangsiuk. .. Jag skulle .. fråga Er min Vän huru det sen gick med handelen om hästarna och om där blef något af? Jesper. Jo, den saken är ricktig, jag fick dem för 175. Ducater. Modée FruR 71 (1738). Action (vid Frauenstadt) begyntes ohngefähr kl. 12 om middagen, och varade til kl. 2, innan hvilka tvenne timar saken var aldeles ricktig. Nordberg C12 1: 680 (1740). (Sv.) det är riktigt .. oss emellan .. (lat.) transactum inter nos est; .. expedita res est. Lindfors (1824). — särsk. i uttr. göra riktig.
α) med utsatt obj. (l., i pass., subj.): klarera (se d. o. 6) l. reglera (se d. o. II 8) l. reda upp (ngt); göra upp (ngt); äv. (med avs. på skuld l. fordran o. d.): betala l. likvidera. Een wiss dagh, då .. (fogden) skall .. låta sigh finna .. i Stocholm, att göra sin Räkenskap richtigh. CivInstr. 39 (1618). Hwadh öfwer wore kunde letteligen förlijkas och afhandlas när thesse Punchter af .. (de polska ständerna) och theras konungh wore richtig giorde. Gustaf II Adolf 298 (1627); möjl. ssg. Hwilcken thera af them Skulden medh Creditorerna skall Clarera och Richtig giöra. BoupptSthm 1676, s. 1277 b. Mehr bemte fordran skall, där hon icke reda är, richtig giörass. VDAkt. 1692, nr 170. (Soldaten som gjort sig skyldig till lägersmål o. sedan rymt) Försäkrade jemwäl skola hoos Eders Hög- och Ehrewyrdigheter sig infinna, och saken richtig göra. Därs. nr 284. Brenner Pijn. 102 (1727).
β) utan utsatt obj. (l., i pass., subj.), i uttr. göra riktigt; dels i uttr. göra riktigt med ngn l. ngt, göra upp med ngn l. träffa uppgörelse angående ngn l. ngt, reglera l. avveckla ngt, ”ordna” med ngn l. ngt, dels i uttr. göra riktigt för ngt, göra reda l. redovisa för ngt, dels i uttr. göra riktigt för sig, göra reda (se REDA, sbst.1 4 c ε) för sig, särsk. (i fråga om ekonomiska mellanhavanden): göra rätt för sig. AOxenstierna 5: 35 (1630). RP 7: 310 (1638: medh Frankerijke görs richtigt). Den bästa occasion för rijket är nu att giöra richtigt medh den stridigheeten vij hafve medh Pohlen. Därs. 16: 9 (1654). Wij wilia först giöra richtigt med Qvæstore, och sedan det uthi Consist. Acad. remonstrera. ConsAcAboP 4: 391 (1677). The hafwa giort richtigt för sin förwaltning. Schmedeman Just. 1121 (1687). Icke .. (må) någon Bergsman .. med Bonden inlåta sig i handel om Kol, förr än han .. hos then förra Förläggaren giort riktigt för sig, och är ifrån honom skild. Bergv. 1: 625 (1722). VDAkt. 1735, nr 618.
b) om person.
α) färdig, klar (se d. o. 12 b); särsk. i uttr. riktig med ngt. SvFlH 1: 515 (i handl. fr. 1644). De Officerare som wärfwa uthi Rijket förmoda at snart blifwa medh deres Wärfningar richtige. OSPT 1687, nr 10, s. 2. HH XXI. 1: 157 (1711).
β) i uttr. göra sig riktig hos ngn, reda l. ordna upp sina affärer med ngn. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 39.
9) [jfr motsv. anv. i t.; jfr 8] (†) överens; anträffat bl. i uttr. vara l. bliva riktig om l. över ngt l. med ngn (om ngt), vara resp. komma överens l. träffa överenskommelse om ngt l. med ngn (om ngt); stundom svårt att skilja från 8 b α. AOxenstierna 1: 576 (1636: om). Schück VittA 2: 120 (i handl. fr. 1670: der öfwer). Den 2 Maji blef jag richtig med Knes Gagarin om hans gorde förskått till fångarne. CPiper (1712) i HH XXI. 1: 207. Humbla Landcr. 95 (1740).
II. adv.
1) motsv. I 1: (på ett sätt som är) i sin (behöriga) ordning, som sig bör, (på) behörigt l. tillbörligt (sätt); på ett sätt som överensstämmer med en given norm l. med vad som är föreskrivet l. med vad som kräves l. kan krävas; rätt; utan fel l. brist, felfritt; i sht förr särsk. med tanke på att ngt är fritt från oredlighet l. bedrägeri o. d., stundom övergående i bet.: redligt l. hederligt l. ärligt o. d. (jfr I 3). I Wesbo gik (vid utskrivningen) richtigt til efter H. K. M:tz instruction. OxBr 12: 186 (1617). Een Swensk Poete (bör) läggia sigh ther winn om, huru han them i talande kan lijk warda, som wårt Swenska Måål ricktigare vthföra. Arvidi 20 (1651). Få kunna läsa .. reent, richtigt oc Stafwelsewijsz, the fem Christendomsens Hufwudstycken. Emporagrius Cat. A 2 b (1669). (Sv.) Handla ricktigt med en, (eng.) To deal fairly .. with one. Widegren (1788). Ingen (skall) inbilla mig, att det står så riktigt till här på slottet. Topelius Fält. 2: 238 (1856). Tänk! hva en har å tacka Gud för, att en kan tala riktigt. Strix 1904, nr 14, s. 4 (yttrat av en korpral som hör några officerare samtala på franska). (Sv.) riktigt gift (eng.) married in due form. Harlock (1944); jfr 3 b. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om erläggande av betalning l. lön l. avgift l. gäldande av skuld l. inbetalning av uppburna medel l. utanordning av medel l. uttagande av utanordnade medel o. d.: i behörig l. vederbörlig ordning (utan avdrag l. avkortning o. d.); utan mankemang; på ett (fullt) tillfredsställande (o. lagenligt) sätt; stundom: vederbörligen, stundom: till fullo, stundom övergående i bet.: redligt l. hederligt; jfr b o. I 1 c. När I then hielpetunnan .. hafwe för the twå terminer richtigt uthgiordt. RA II. 2: 274 (1617). Om Lijfflandh haffver han ingen annan beskedh, ähn att förordningarne (dvs. de utanordnade licentmedlen) ähre aff her Jahan Skytte richtigtt uth[t]agne och någott däröfver. AOxenstierna 7: 619 (1632). Penningarna (för de till prästerna sålda teserna för prästmöte) skal hwar Prost i sitt Contract upfordra, och honom wid Prästemötet richtigt tillställa, som på trycket bekostnad giordt hafwer. KOF II. 2: 293 (c. 1655). Om .. R(iks)Skattmästaren wil gifwa 250000 Daler riktigt hwart år, .. låfwar .. Grefwe Nils Brahe, at præstera alt det som skal kunna wäntas. HC11H 10: 18 (1669). På det genom sådant hämmande (av antalet exspektanter i ämbetsvärken) .. de ordinarie riktigare lönas .. måtte. Därs. 8: 53 (1678). (Han) skulle .. så stor Summa Penningar, som honom blefwe tilstäld, med en half Pro-Cento om månaden, riktigt och odisputerligen återställa. Därs. 12: 32 (1697). (Sv.) Han betalte ricktigt hela summan, .. (eng.) He fairly paid the whole sum down. Widegren (1788). Lindfors (1824).
b) i fråga om förhållandet att ngt l. ngn kommer fram (l. skaffas fram) till sin bestämmelseort l. att ngt kommer ngn till handa l. erhålles l. mottages o. d.: utan mankemang l. hinder o. d.; alldeles i sin ordning; stundom: lyckligt o. väl; numera företrädesvis i sådana uttr. som komma riktigt fram l. riktigt återkommen, äv. riktigt (ut)bekomma l. erhålla (i sht förr äv. ) ngt, förr äv. o. d. ngt riktigt; jfr a, 2. Rääf Ydre 1: 366 (i handl. fr. 1619). Iffrån .. Ungern .. komma monga wäxler hijt till Leipzigh och the komma tämmeliga ricktigt fram. Bolinus Dagb. 20 (1667). Oacktat han under wägen med samma bref blef fången af fienden .. practicerade han likwäl brefwet .. ricktigt fram til Ahmål. TurÅ 1917, s. 265 (c. 1716). Tack för omsorgen om mitt paquet; jag har fått det richtigt. Linné Bref I. 2: 35 (1744). Därs. 317 (1769: richtigt fått). Han .. kom riktigt til Rotterdam. Björnståhl Resa 2: 221 (1776). Brefvet kom riktigt fram. PT 1906, nr 34 A, s. 3. Riktigt återkommen (dvs.) lyckligt o. väl. Östergren (1936). Vi ha riktigt bekommit beloppet. Dens. jfr (numera knappast br.): (Sv.) Han skall riktigt komma. (Fr.) Il viendra infailliblement. Nordforss (1805); jfr 2.
c) (numera föga br.) övergående i bet.: noggrant l. punktligt; särsk. i uttr. riktigt infinna sig, infinna sig i rätt l. behörig tid. Spelare komma tilhopa på wisza bestemda tider til at spela. Men sina bönestunder hålla the icke så richtigt. Swedberg Cat. 788 (1709). (Sv.) riktigt infinna sig .. (lat.) tempus obire. Lindfors (1824). Helsa från mig och säg honom att jag riktigt skall infinna mig hos honom till qvällen. Hagberg Shaksp. 2: 15 (1847; eng. orig.: tell him I will not fail him at supper); jfr b. Meurman (1847).
d) motsv. I 1 g: på ett sätt som överensstämmer med l. ger uttryck åt l. motsvarar värkliga förhållandet l. sanningen; sanningsenligt; sant; äv.: (på) adekvat (sätt); äv. (i fråga om utförande av avskrift): på ett sätt som överensstämmer med originalet, troget; jfr e. Han har översatt stället fullkomligt riktigt. Han har avskrivit handlingen i varje detalj riktigt. Alle Skeppare och Köpmän skole angifwa theres Godz richtigt och intet förtijga. Stiernman Com. 2: 261 (1640). Visst i folkordspråket riktigt heter det: / Oskänker oväns skänker äro, utan gagn. Spongberg Soph. 47 (1866). Hos Goldmans dansades det .. till en negermusik, .. som riktigt nog gick under djurnamn, rävtrav, kalkontrav etc. Siwertz Varuh. 190 (1926); jfr f. SvGeogrÅb. 1934, s. 10.
e) i uttr. (äv. visa) riktigt, om ur: gå rätt resp. visa rätt tid; jfr d. Lind (1749). Uret går, visar riktigt. Weste (1807). Går din klocka riktigt (på minuten)? Östergren (1936).
f) motsv. I 1 h: på ett sätt som överensstämmer med vad förhållandena i ett visst fall kräva; på ett sätt som i förevarande fall är det rätta l. avsedda; rätt; lämpligt l. ändamålsenligt; äv. allmännare, övergående i bet.: klokt, förnuftigt; i sht förr äv. i uttr. förstå mig riktigt!, förstå (se FÖRSTÅ, v.3 7 a) mig rätt! Hans experiment misslyckades på grund av att han icke gick riktigt till väga. (Fr.) Sainement, .. (sv.) förnuftigt, riktigt. Holmberg 2: 719 (1795). Jag tror du litet förargats, för det jag någon gång sagt, att jag önskat mig vara i din skog, ach min syster, förstå mig bara riktigt! Almqvist DrJ 27 (1834). Riktigt .. (dvs.) Förnuftsenligt; förnuftigt. .. (T. ex.) Riktigt gjordt. Dalin (1855). Schück o. Lundahl Lb. 1: 32 (1901). jfr (†): (Det frågas:) Om man må dricka Portugies-vijn om morgonen och äta då richtigt ett stycke bröd till frukost? KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 65; möjl. till 3.
2) [jfr I 1 g α, II 1 d] med bekräftande innebörd l. ss. beteckning för medgivande o. d.
a) ss. beteckning för att ngt förhåller sig l. sker l. inträffar o. d. så som man l. ngn beräknat l. väntat l. tänkt sig l. anat (l. kunnat beräkna osv.) l. så som det uppgivits o. d.; numera bl. med förstärkande bestämning, vanl. i uttr. mycket (äv. ganska) riktigt, stundom äv. riktigt nog. Han uppgav, att brevet skulle finnas i översta skrivbordslådan, och där hittade hon det mycket riktigt bland en massa oordnade papper. Professor Mopsén, som förmodligen hade någon aning om mitt förehafvande (dvs. planen att få den latinska provskrivningen utförd av en hjälpare ute i staden), lät mig rigtigt första gången gå ut, men (osv.). Cederborgh OT 2: 22 (1810). (Hon) var säker, att .. (i prästgården) få hjelp i det hon behöfde. Det fick hon också riktigt. Almqvist Grimst. 31 (1839); jfr 1 b. Jag .. greps af en aning och påskyndade mina steg, så att jag före .. (den observerade vandraren) hann gatans mynning, då jag vände mig om och, mycket riktigt, igenkände det egendomliga ansiktet. Rydberg Dikt. 2: 52 (1891). Jag befann mig på en öppen plats med små trähus af olika kulörer, jag antog, att det var Malmköping torg, såsom det ock ganska riktigt var. Ödman Reseb. 28 (1907). SD 1908, nr 172, s. 3 (: riktigt nog). De många sorjliga värkningar som Gudafadren hade förutsett, inträffade mycket riktigt. Wulff Leopardi 79 (1913). jfr (†): (Sv.) Han kom riktigt dit. (Fr.) En effet il y arriva. Nordforss (1805); jfr 1 b, 3.
b) [jfr d. rigtignok] (numera bl. mera tillf.) i uttr. riktigt nog (jfr a), ss. beteckning för medgivande av att det ligger l. kan ligga ngt i en förmodan l. i en (tänkt) invändning o. d., övergående i bet.: visserligen, visst är det sant l. det är ju sant. Almqvist var .. farligare, än de fleste, i samma mån han dagligen presenterade sig i tryck för allmänheten med de mest upphöjda tankar och idéer, (riktigt nog vid sidan af skäligen förflugna!). Sturzen-Becker 1: 95 (1861). Hon undrade om han .. blifvit förargad på fullt allvar (vid schackspelet). .. Riktigt nog hade han inte varit der sen. Men (osv.). Benedictsson Peng. 41 (1885).
3) ss. beteckning för att ngt göres l. sker l. förhåller sig på sådant sätt att man därom (värkligen l. i egentlig mening) kan använda det uttryck som nyttjas i satsen (o. i denna anv. ofta obetonat o. placerat framför predikatet, i sht då detta icke utgöres av ”är” l. ”har”), l. ss. beteckning för att ngt göres l. sker l. är fallet i hög grad l. grundligt l. i full utsträckning o. d., ofta liktydigt med: ordentligt l. fullkomligt l. värkligen l. i värkligheten l. på allvar l. i (ordets) egentlig(a) mening o. d.; äv.: rent av l. bokstavligen l. formligen; äv.: grundligt l. kraftigt o. d.; jfr I 7 a. Eneman Resa 2: 288 (1712). Katrinas lockar gingo dock för mycket i brunt, för att riktigt kunna kallas röda. Almqvist Grimst. 8 (1839). Spådomskonsten kommer först riktigt, sedan man blifvit gammal. Rydberg Sing. 20 (1857, 1865); jfr a. Nu ska’ vi ta lilla kammarjungfrun rigtigt i besigtning. Jolin Mjölnarfr. 82 (1865). Han riktigt tjöt av bedrövelse. Lagerlöf Holg. 1: 65 (1906). Tänkespråk är riktigt Evas vurm. Wägner Norrt. 12 (1908). Där slog hon dig ordentligt på fingrarna, Gobbenuit. .. (Svar:) Ja, och det riktigt ändå. Sydow O’Leary Schíane 113 (1921). — särsk.
a) i vissa satser med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd, övergående i bet.: alldeles; fullt, helt; stundom övergående i bet.: säkert. Han visste icke riktigt, vad han skulle tro, han var osäker om vad han skulle tro. Han trodde icke riktigt på uppgiften. Horn har jag länge märkt vill icke riktigt ut med sina tankar. Stenhammar Riksd. 2: 71 (1840). Erland, som väl ej riktigt förstod .. (paterns) ord, kände dem dock i sitt hjerta. Rydberg Sing. 13 (1857, 1865). (Det) kan .. vara fråga, huruvida Rom riktigt passar till en modern hufvudstad. PT 1898, nr 185, s. 3. Hon tyckte inte riktigt om glimten i hans ögon. Spong Sjövinkel 20 (1949).
b) ss. bestämning till adj. l. adv. (l. motsvarigheter därtill, t. ex. poss. pron. l. prep.-uttr.): värkligt; i värklig l. egentlig mening; värkligen; alldeles; fullkomligt; stundom: rent av l. formligen; ofta obetonat o. då stundom med ngt försvagad innebörd (i satser med nekande l. frågande l. därmed jämförlig innebörd stundom liktydigt med: fullt l. helt l. precis o. d.). Han börjar se riktigt gammal ut. Det var riktigt roligt att se dig. Han har det riktigt bra. Han var icke riktigt övertygad, säker, lugn, nöjd. Han är inte riktigt klok (ngt vard.), han är icke fullt normal, han har ”en skruv lös”. Nu gick det riktigt galet, på tok. Jämväl måge sådane för ricktigt Utlärde anses, som efter Föräldrars .. aftal, låta sine Barn allenast visse timar om dagen i Värckstaden arbeta, men sielfve förse dem med Hus-rum, Kåst och Kläder. PH 2: 1510 (1739); möjl. till 1. Han berättar er icke någon fabel, detta är riktigt sannt. Nordforss (1805). Man skrämmer mig för värmen (i Sevilla), som där sommartiden lär vara riktigt afrikansk. Lundgren Res. 145 (1849). Nu var den illpariga räfven icke riktigt död. Han bara låtsade så. Topelius Lb. 1: 33 (1860). Det viskades i smyg .., att det inte stod riktigt rätt till med hans redovisning. Hök AlvF 17 (1923). När man var riktigt liten / och mor tog upp en i sitt knä. Selander Stad. 59 (1926). Kaniner har jag som är riktigt mina. Lindgren AllBarn 48 (1946).
4) (ngt vard.) i frågesatser: egentligen, i själva värket; utom i Finl. o. vissa trakter av Norrl. bl. med nära anslutning till 3 (särsk. i sådana uttr. som undra hur ngt riktigt förhåller sig l. hänger ihop); förr äv. i superl. riktigast, egentligen. Men, i all verlden, hvad är riktigt er mening? Hertzberg Päivärinta 3: 142 (1886; fin. orig.: oikeastaan [till oikea, riktig]). Hör på, han där, hvar är han hemma riktigast? Arkadius Pakkala 33 (1895). Hvad ni är snäll, onkel … onkel … hvad heter ni riktigt? Topelius Sommarsjö 1: 46 (1897). Jag ville fråga dig .. hur det här riktigt hänger ihop. 14BästStudNov. 203 (1929). Vad väntade du dig riktigt av herrarna då? undrade mor. Ågren Hung. 120 (1954).
Ssg: (I 8 a α, β) RIKTIG-GÖRANDE, n. [jfr t. richtigmachung] (†) klarerande l. uppgörelse l. likvidering o. d.; äv.: redovisning. SthmStadsord. 2: 119 (1696). Heinrich (1828).
Avledn.: RIKTELIGEN, se riktigligen.
RIKTIGA, v. [jfr ä. t. richtigen] (†) till I 8 a: göra (ngt) klart, uträtta (ngt). RP 11: 188 (1645).
RIKTIGHET, se d. o.
RIKTIGLIGEN l. RIKTELIGEN, adv. (-eligen 16171624. -igligen 16281638) [jfr mlt. richtichliken] (†) till I 1: riktigt (se riktig II 1, II 1 a). Widekindi G2A 392 (i handl. fr. 1617). Bergv. 1: 60 (1624). (Adeln) förhoppes att ingen .. skall vndraga sig den (dvs. kyrkotionden) richtigligen att vttleggia. RARP 3: 27 (1638).

 

Spalt R 1958 band 22, 1958

Webbansvarig