Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RESIGNERA res1iŋne4ra l. re1-, l. -inje4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (resiggnèra Dalin), v. -ade ((†) pr. sg. -er OxBr. 5: 375 (1625); pr. sg. pass. -es ConsAcAboP 6: 10 (1685)). vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr RESIGNATION.
Ordformer
(-signera 1537 osv. -singnera 1561)
Etymologi
[jfr t. resignieren, eng. resign, fr. résigner; av lat. resignare, avlägsna sigillet från (ett brev), öppna, upphäva, göra ogiltig, giva tillbaka, avstå från, av re-, åter, tillbaka, äv. betecknande upphävande av en tidigare handling: upp, av (se RE-), o. signare, märka, teckna (se SIGNA, SIGNERA)]
I. tr.
1) (†) med avs. på tjänst l. befattning l. ämbete o. d.: (frivilligt) avgå från, lämna, avsäga sig; äv. med avs. på rättighet l. krav l. egendom o. d.: (frivilligt) avstå från, uppgiva; äv. i uttr. resignera ngn ngt, avstå från (o. överlämna) ngt till ngn. Her Raguall i Börstiill, wille weluillelige resignere och vplate szame geldt, epter han war endels en gammall man. G1R 11: 219 (1537). Ståår oss icke tilgörendes något medh vilia resignere aff the Helge Kyrckes ägor. Svart G1 126 (1561). 6 (mars) resignerede Hertigh Jahan sin rett efter arfföreninggen till rikett. Carl IX Cal. 124 (1604). (Drottning Kristina) Hafwer .. i 5 åhr förr änn hon resignerade Regementet warit catholisk. RARP 8: 9 (1660). Tå hafwer H. Furstl. N:de resignerat Hans Kongl. May:t sin käre Herrbroder, alt thet rättmätiga tiltaal .. som H. Furstl. N:de .. til Nougården .. hade. Widekindi KrijgH 683 (1671). Jöran Adelcrantz .. Resignerade Hof- och StadsArchitectens-Ämbete Anno 1727. Rüdling Suppl. 613 (1740). Wieselgren Samt. 205 (1880). — särsk. i vissa uttr.
a) resignera ngt till ngns händer, (avstå från o.) överlämna l. överlåta ngt till ngn. Koningenom stodh icke til lidandes thz Bisparne skulle haffua någer Slot och feste, vtan the moste vpantwarda och resingnera them til Kongens hender. Svart G1 125 (1561).
b) resignera ngt ifrån sig, avstå från ngt, lämna (ifrån sig) ngt. G1R 17: 148 (1545).
c) i utvidgad anv., i uttr. resignera denna världen, gå ur tiden, dö. Julius .. 21 .. En klok Astronom(us) och Calenderskrifware resignerar denne Werlden. Schwartz Alm. 1648, s. 17.
2) (†) (vid terminens slut) avsluta l. nedlägga undervisningen l. skolarbetet vid (en skola) o. hemförlova eleverna; hålla avslutning vid (en skola); äv. i allmännare anv., med avs. på institution o. d.: stänga. ConsAcAboP 1: 35 (1641). Scholan är nu resignerad, och diäknarne .. äre afreste på landet, huar till sin ort. VDAkt. 1679, nr 232. (Rektor vid Jönköpings skola kunde) intet effter 5 veckors siukdom rijda eller åka in i staden att resignera scholan. Därs. 1723, nr 221. Och då H:r Fovelin intet kom förr än kl. 11 den dagen och Cancelliet (dvs. landskansliet) var resignerat. Därs. 1731, nr 112.
II. refl.
1) [jfr I 1] (†) i uttr. resignera sig uti ngns händer, överlämna sig i ngns händer. (Konung Stanislaus har) resignerat sig aldeles uti Hans Maj:ts händer och disposition. Loenbom Stenbock 3: 219 (i handl. fr. 1712).
2) [jfr fr. se résigner] (numera knappast br.) = III 3; äv. i uttr. resignera sig själv, = III 3. Om en författare, af viss art, föraktas som han förtjenar, resignerar han sig med hela styrkan af en stor man. Leopold 3: 416 (1792, 1816). Biberg 1: 293 (c. 1820: resignera sig sjelf). Att resignera sig och odla sin afkrok och lemna väder och vind åt vår Herre! Geijer I. 8: 508 (1836). Konsten kan aldrig resignera sig och bli gammal. Hagberg Benavente 14 (1922). — särsk. [jfr fr. se résigner à faire qc] (†) i uttr. resignera sig (till) att göra ngt, finna sig i att göra ngt. Jag har ännu aldrig kunnat resignera mig att hafva illa klädda lakejer. GMArmfelt (1793) hos Tegnér Armfelt 2: 158. Jag begriper icke huru denna så varmhjertade, så liffulla menniska kunnat resignera sig att i nära åtta år lefva alldeles ensam på detta ensliga Tomb. Bremer Brev 1: 343 (1835). Atterbom (1846) i 3SAH XXXVII. 2: 249.
III. intr.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh., i sht hist.) avgå (se d. o. 1 b β), ta l. begära avsked; äv. om regerande furste: abdikera; äv. (närmande sig l. övergående i 2 c) i uttr. resignera från (en befattning o. d.). Sigfridi D 1 a (1619). Alltjemt gick Hennes Maj:t (dvs. Kristina) om med de tankar att resignera. Brahe Tb. 81 (c. 1660). Från Hamburg berättas, at hela Engelska Ministèren resignerat. SC 1: 152 (1820). Herr Grefven behöfver blott .. resignera från sin plats som Förste Teaterdirektör. Argus 1828, s. 298. (Flera av rådsherrarna skola 1527) ha meddelat sin önskan att resignera från ämbetet. HT 1928, s. 243. Wieselgren StenSture 405 (1949).
2) i vissa prep.-uttr. med bet.: avstå från ngt, uppgiva ngt; jfr 3.
a) (†) resignera till ngt. Dronning Cristina har .. gefvit en revers från sig, hvarutinnan hon på nye igen .. evärdeligen resignerar till kronan. Ekeblad Bref 2: 230 (1660). Schröderheim Skr. 144 (c. 1795).
b) [jfr t. auf etwas resignieren] (†) resignera på ngt. Snellman Stat. 234 (1842). Hade han resignerat på sin plan? Hedenstierna Fideik. 98 (1895).
c) (numera knappast br.) resignera från ngt (jfr 1). De resignera från att bedöma hans karakter. OoB 1892, s. 100. (Jag måste) resignera från att se härligheter, som jag hoppats på. Quennerstedt StrSkr. 2: 5 (1919).
3) om person: (frivilligt) avstå från l. uppgiva att söka uppnå målet för sin strävan l. att söka genomdriva sina önskemål l. krav o. d.; uppgiva tanken på l. hoppet om att förhållandena skola ändras till det bättre; (med tålamod l. utan bitterhet) finna sig i l. foga sig i l. underkasta sig sitt öde; stundom övergående i bet.: avstå, ge upp; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt (t. ex. förstånd l. konst l. vetenskap). Emedan det är owisst, huru länge den Alzwåldige behagar migh lifztiden vnna, Så hafuer jagh migh och des faderlige willia i det fallet vnderkastat och aldeles resignerat. HSH 6: 191 (1702); möjl. till II 2. Förståndet .. hade resignerat, så att inbillningskraften ensamt skulle ge all form och känslan allt innehåll. Geijer I. 5: 127 (1842). Det parti menniskan vanligast tager, då hon hunnit till de äldre åren, är att resignera. PT 1898, nr 205, s. 3. Den, som har nytta och glädje af ett glas öl eller vin, får lof att resignera därför att kroppsarbetarne inte kunna lägga bort missbruket. Norström Masskult. 73 (1910). Krusenstjerna Pahlen 5: 327 (1933). jfr (numera knappast br.): Resignera, .. (dvs.) befalla sin själ i Guds hand. Pfeiffer (1837).
IV. [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har resignerat, som (med tålamod, utan klagan l. bitterhet) finner l. fogar sig i sitt öde, undergiven; äv.: lugn, fattad; äv. om ansiktsuttryck, känsla o. d.: präglad av resignation; äv. ss. adv. SvTyHlex. (1851). En ung man .. aftager sin rock med en resignerad min. Strindberg NRik. 177 (1882). (Han) lyckönskade mig med ett visst resigneradt vemod. De Geer Minn. 1: 125 (1892). Lugnt och resignerat .. (diskuterar) man med en advokat .. den minutiöst rättvisa fördelningen av sin kvarlåtenskap. Hellström Malmros 182 (1931). (Ferdinand Fröding) var melankolisk och stilla resignerad men inte någon genomgående pessimist. Olsson Fröding 54 (1950). — särsk.
a) (†) i uttr. tyckas resignerad att göra ngt, tyckas finna sig i att göra ngt. (När hästen icke ville gå längre) höll vår körsven stilla och tycktes resignerad att här (dvs. på isen) tillbringa natten. Topelius Vint. III. 2: 145 (1897).
b) (föga br.) i uttr. vara resignerad till ngt, med resignation finna sig i ngt. Han var nu resignerad till hvad som helst. Stjernstedt Minnesbl. 319 (1912).

 

Spalt R 1412 band 22, 1957

Webbansvarig