Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REMME rem3e2, stundom räm3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. remme, rimme, rämme, reemm, m., stöd mellan banken o. nosen på (l. långträ i) kälke l. släde, sidostam av spjälvärk (i höhäck), spjälhäck l. vagnshäck, liten vagnsstege m. m.; jfr d. dial. o. ä. d. remme, remstycke, d. (dial.) rimme, vall l. rygg av jord l. sand o. d., nor. dial. rime, m., isl. rimi, m., båda med bet.: långsträckt höjd, jordrygg; till (roten i) REM, sbst.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vagns- l. höhäck (l. underrede till vagns- l. höhäck) bestående av ett flak l. en planka som på utsidorna är försett (försedd) med (ofta snett uppåt) utskjutande spjälvärk (varpå sidostammar av spjälvärk kunna fastsättas); jfr REM, sbst.2 2, REMMALAG. SmålHembygdsb. 4: 35 (1749; från Smål.).

 

Spalt R 1050 band 22, 1957

Webbansvarig