Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REKTA (numera bl. ss. ssgsförled räk3ta~), adv.
Ordformer
(förr äv. -ct-)
Etymologi
[av lat. recta (via), raka vägen, till rectus, rät, rak, till regere, göra rak, styra (se REGERA, v.1; jfr RÄT), o. via, väg (se VIA). — Jfr REKTANGEL, REKTASCENSION, REKTE, REKTIFICERA, REKTOSIDA, REKTUM]
1) (†) raka vägen, direkt. At hans Kongl: Mayst. .. effter Staden Thorns eröfrande medh största deelen af Armeen och dhe Quartianer recta vpå Margenborgh avancerar. NAv. 20/12 1655, nr 1, s. 2. (De obotfärdiga komma vid döden) recta till pijnorummet. BtFinlH 2: 260 (1666). Andersson (1845). Ekbohrn (1904).
2) ss. ssgsförled, betecknande att en växel l. ett skuldebrev l. annat värdepapper är ställd (ställt) till viss person o. icke får överlåtas, vilket med avs. på en växel särsk. innebär att endossenten är fri från ansvarighet för växelns godkännande o. betalning gentemot dem till vilka växeln eventuellt ytterligare överlåtes.
Ssgr (till 2, bankv. o. handel.): REKTA-ENDOSSEMENT. [jfr t. rektaindossament] 2NF 22: 1309 (1915).
-KLAUSUL. [jfr t. rektaklausel] klausul varigm överlåtelse av viss växel l. visst värdepapper förbjudes (gm tillfogande av orden ”icke till order”). Auerbach (1913). 2NF 22: 1309 (1915).
-PAPPER. [jfr t. rektapapier] om värdepapper, skuldebrev o. d. Lang FinlSjör. 1: 401 (1890).
-VÄXEL. [jfr t. rektawechsel] Nisbeth 1536 (1870).

 

Spalt R 934 band 21, 1957

Webbansvarig