Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REDENÄR l. REDENERE, m.; pl. -er (Syr.) l. redeners (BtFinlH).
Ordformer
(-nær 1537. -ner 1547. -nere 1537. -nerer, pl. 1536)
Etymologi
[av ä. t. redener (t. redner) l. av en (m)lt. motsvarighet härtill; jfr mnl. redenare, räntmästare m. m. (holl. redenaar, talare m. m.), fht. redināri, talare, bokhållare m. m. (mht. redenære); till det sbst. som föreligger i mlt. reden(e), förnuft, rättsgrund, mnl. redene, förnuft, räkenskap, tal, fht. redina, förnuft, tal, l. till det härav avledda verb som föreligger i fsax. reðinon, avlägga räkenskap, mnl. redenen, tala, säga, fht. redinōn, tala m. m., till roten i fsax. reðia, fht. redia (se den etymologiska avdelningen under REDA, sbst.1 4)]
(†) talare; vältalare; äv.: talesman l. tolk; äv.: advokat, sakförare. Om wij icke så well som the högberömte redenerer talande äre. Syr. A 4 b (öv. 1536; Luther: Redener). Wij fornimme och wäll Cancelleren och then redenere Andreas Barbij, icke aldelis wele giffue så saken så clarlige före, som behoff görs. G1R 11: 346 (1537). Och är denne sak (dvs. ordnande av en skuld) wel så klar j sig sielff. ath oss ingen doctores eller redeners görss behoff ath beswere. BtFinlH 3: 213 (1547).

 

Spalt R 572 band 21, 1956

Webbansvarig