Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REBELLERA re1bele4ra l. reb1-, l. -äl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) pr. sg. -er SUFinlH). vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr REBELLERI (se avledn.), REBELLANT.
Ordformer
(-lera 1604 osv. -liera 1722)
Etymologi
[jfr t. rebellieren, eng. rebel, fr. rebeller; ytterst av lat. rebellare, göra uppror, börja krig på nytt, av re-, åter (se RE-), o. bellare, föra krig, avledn. av bellum, krig (jfr DUELL)]
(numera i sht i vitter stil)
1) göra (väpnat) uppror l. revolt (mot ngn l. ngt, i sht mot ett lands (lagliga) regering l. regent o. d.), resa sig, revoltera. SUFinlH 2: 96 (1604). De som oftast rebellerande Saxer i Tyssland. Columbus Ordesk. 52 (1678). En stor hop Polackar .. rebellerade oväntadt. BL 12: 46 (1845). SD(L) 1900, nr 604, s. 3.
2) i utvidgad anv.: vara olydig l. ohörsam (mot ngn l. ngt), (kraftigt) opponera l. (upp)resa sig (mot ngn l. ngt); äv.: bryta (mot vedertagna åsikter l. gängse principer o. d.). Nu rebellerar .. (Adam) emoot Gudh. Sylvius Mornay 307 (1674). Då för någre år sedan hela öfra lexan rebellerade emot Magister Wernelin, castigerade jag dem. HdlVLBibl. 1797, nr 131. Bengtsson Linklater JuanAmer. 44 (1931).
Avledn.: REBELLERI0104 l. 10—, n. (förr äv. -rie) [jfr t. rebellerei]
1) (†) till 1: revolt, uppror; äv.: kravall(er), orolighet(er). Rålamb 8: 80 (1691). ÖverståthArkMarsoroligh. 1848. SöndN 1869, s. 173.
2) (föga br.) till 2: rebellerande. GHT 1897, nr 243 B, s. 1.

 

Spalt R 466 band 21, 1956

Webbansvarig