Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PÅVEL, sbst.2, m. l. r.; best. -n.
Etymologi
[sannol. bildat (ss. kortform) till PÅV(E)FÅGEL (se PÅFÅGEL). — Jfr PÅVE, sbst.2]
(†) påfågel. Dufvor, helgade åt Aphrodite, liksom örnen åt Zevs, påveln åt Héra. Tranér Anakr. 137 (1833).

 

Spalt P 2997 band 21, 1955

Webbansvarig