Publicerad 1955   Lämna synpunkter
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 13, 15, III 2) PÅ-FÄLLA, v., -ning.
1) (i fackspr., mera tillf.) (på galvanisk väg) utfälla (ngt över ngt). Kroon Reprodukt. 113 (1935).
2) (i sht i fackspr.) fälla (träd o. d.) så att det faller på ngt; i sht ss. vbalsbst. -ning; äv. i uttr. påfällning på ngt, fällning av träd o. d. så att det faller på ngt. Cnattingius 21 (1873, 1894). Vid skogsavverkning har det .. ofta inträffat påfällning på våra kraftledningar. DN(A) 1933, nr 335, s. 2.
3) (tillf.) ss. vbalsbst. -ning, om nedfällning av ngt (som förut varit upprest) så att det lägger sig l. hakar fast på ngt. (Kartagerna) veko .. tillbaka (med sina fartyg) och böjde sig undan äntrings-maschinernas påfällning. Emanuelsson Polyb. 1: 45 (1833).
4) (†) bildl.: pålägga (ngn böter); jfr på I 16 c β. VDAkt. 1661, nr 244.
Ssg (till -fälla 2): påfällnings-skada, r. l. f. (i fackspr.) skada (på träd o. d.) uppkommen gm påfällning. SvSkog. 316 (1928).
(I 13, 15, III 2) -FÄLLE, n. [till på-falla, falla på; jfr -fälle (sp. F 2075)] (†)
1) fall(ande) på ngt; jfr på-falla 1. Lind 1: 207 (1749).
2) [eg. konkretare anv. av 1; jfr sv. dial. påfallen, om säd(esstrå): angripen av sädesrost (svartrost)] om (sporer av) svamp som åstadkommer sädesrost; särsk. om (sporer av) svampen Puccinia graminis Pers., som åstadkommer svartrost; äv. om sjukdomen. Liljeblad Fl. 682 (1816). Fries Ordb. (c. 1870; om Puccinia graminis Pers.). UVTF 2: 44 (1872; om sjukdom). Lundell (1893).
(I 16 h, III 2) -FÄNGA, v. (†) smitta. PPGothus Und. B 1 a (1590).
(I 13, 15, III 2) -FÄSTA, v., -ning. fastsätta l. fastgöra (ngt) på ngt l. ngn, fästa (ngt på ngt l. ngn); äv. oeg. l. bildl.; äv. i uttr. påfästa ngn l. sig (l. ngt) ngt, fästa ngt på ngn l. sig (l. ngt). UnderrManskläd. A 4 b (1778). Seraphimer-ordenstecknet, som .. blef herr Landt-Marskalken påfästadt. AdP 1786, s. 221. Runeberg 6: 292 (1833; bildl.). En kämpe, som påfäster sig segerbindeln. Dens. ESkr. 1: 358 (1850). Tärnorna påfästa manteln och kronan. Wennerberg 3: 13 (1883).
(I 16 c (ϑ), 55 a) -FÖDD, p. adj. [jfr t. angeboren] (†) om frihet, rätt o. d.: som erhållits l. kommit ngn till del redan vid l. från l. gm födseln, ärvd; jfr med-född slutet. RA I. 3: 940 (1597). RARP V. 1: 298 (1654).
(I 44, III 13) -FÖLJA, v.
1) (utom i b numera föga br.) komma l. inträffa l. ske l. äga rum senare l. efteråt l. längre fram, följa (se följa, v. 16); stundom äv. tr.: följa på l. efter (ngt), i pass. äv.: efterföljas. Stiernman Com. 3: 1072 (1672). Tå .. (astrologerna) förkunna onda och bedröfweliga Ting, som icke påföllja; Säja the (osv.). Block Progn. 14 (1708). Med den hastighet, som pressens alster numera påfölja hvarandra. Frey 1841, s. 227. Efter några års märkvärdig paus påföljdes denna period .. af ett tämmeligen starkt uppflammande (av pesten). Ilmoni Sjukd. 1: 303 (1846). Vad som (därefter) påföljde, blev för alltid en hemlighet även för släkten. Östergren (1935). särsk.
a) i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: följa (se följa, v. 16 a); stundom äv. tr.: följa på l. efter (ngt); jfr b ε. BrölBesw. 498 (c. 1670). Så är detta een eenfaldigh, och sanferdigh relation, som påfölier. VDAkt. 1674, nr 57. Hans bevis äro klara, naturliga, bindande: de påfölja hvarandra i den lyckligaste ordning. Lindblom i 2SAH 5: 185 (1809).
b) i p. pr. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.): som följer (närmast) efter, (efter)följande; numera företrädesvis (fullt br.) liktydigt med: nästföljande, nästa; i sistnämnda anv. numera vanl. i adverbiella uttr. (med l. utan prep.), betecknande tid. Påföljande dag l. år, äv. den påföljande dagen l. det påföljande året, i sht förr äv. påföljande dagen l. året. Under de påföljande dagarna, förr äv. i påföljande dagarna. Columbus BiblW Q 2 b (1670). (Sverker II kunde) icke fullfölja sit upsåt (att bygga en domkyrka i Uppsala) för sin snart påföljande döds skull. Spegel Kyrkioh. 1: 14 (1708). I påfölgande dagarna. Lind (1749). Akta dig för det första felsteget ..; det banar vägen för de påföljande. Wallin 1Pred. 3: 251 (c. 1830). Påföljande dagen kom farfar. Lönnberg Cas. 132 (1882). Polismästare Malmros’ jordfästning .. ägde rum påföljande söndag. Hellström Malmros 350 (1931). särsk.
α) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) med obj., i uttr. ngt påföljande, som följer (omedelbart) efter ngt. KOF II. 2: 125 (c. 1655). De hwarannan hopetals påföljande wederwärdigheter. HC11H 14: 132 (1680). Lindestolpe Fross. 3 (1717).
β) (†) ställt efter uttr. som betecknar datum; jfr näst-liden a anm. Aug. den 4, fingo vi åter storm, .. hvilken .. varade ända til den 7 påföljande. Thunberg Resa 3: 9 (1791).
γ) (numera bl. mera tillf.) i uttr. näst påföljande, nästföljande. Kellgren (SVS) 6: 146 (1786). jfr näst-påföljande.
δ) (†) substantiverat, i uttr. de påföljande, (de) efterkommande (se d. o. a). PH 3: 2487 (1747).
ε) (numera föga br.) motsv. a, i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: som följer (omedelbart) efteråt l. härefter, följande (se följa, v. 16 a α). Det fierde Qvädet (innehåller) de påfölliande för alle Skalder nödige lärdomar. Düben Boileau Skald. Föret. 3 (1721). En föregående sats, som ligger så til grund för en påföljande, at de ej kunna skiljas åt. Bergklint MSam. 1: 177 (1781). Tegnér i 3SAH 6: 375 (1891).
c) (†) i p. pf.
α) i uttr. vara påföljd av ngt, efterföljas l. åtföljas av ngt. Åska är påföljd af rägn. Vinterbl. 1853, s. 222. Rosenius Bud 95 (1858).
β) i mer l. mindre adjektivisk anv.: som (senare) följt. DelaGardArch. 7: 60 (1678). När någon främmande Capare .. tager gods .. emot utlofvad, men icke påfölgd betalning. PH 5: 2987 (1750). särsk. liktydigt med: påföljande (se b). Lindsteen C12Återk. 4 (1714). Vid kommendants-förhör den 5 påföljde mars. KrigVAT 1849, s. 109. Dalin (1855; klandrat ss. missbruk).
d) (†) i pass. med personligt subj.: efterföljas. I den så kallade nya filosofiens utbildning påföljdes Kant af Fichte och Schelling. Leopold 4: 27 (c. 1820).
e) (†) i utvidgad anv., med avs. på väg o. d.: följa (se följa, v. 14); anträffat bl. bildl. Så såg man fordom en .. / Om de Hebreers flycht ett Hielte-Qväde siunga, / I tågh och ödemark påfölja Mosis stig. Düben Boileau Skald. 2 (1721).
2) (utom i a numera knappast br.) med mer l. mindre tydligt framträdande bibegrepp av orsaksföljd: bli följden l. en följd (av ngt); uppstå l. uppkomma (av ngt); följa (se följa, v. 18); äv. i uttr. påfölja för ngn, bli följden för ngn. RA II. 2: 145 (1617). The .. betänkte, hwad som .. för them påföllia wille (om de icke lydde konungen). Peringskiöld Hkr. 1: 607 (1697). Af för mycket ätande kan en hastig död påfölja. Westerdahl Häls. 97 (1764). Björkman (1889). jfr (†) tr.: Så fruchten I ey .. den högstes hämbd, hvilken otrooheet påföllier. 2Saml. 1: 119 (c. 1669); jfr 1. särsk.
a) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som är l. blir följden l. en följd av ngt; numera bl. (mera tillf.) med nära anslutning till 1 b. Lectorens Mag: Wisingz lång- och trälsamma .. arbete och påföljande grå hår. VDAkt. 1714, nr 244. Påföljande .. bestraffning. Harlock (1944).
b) (†) i p. pf. α) i uttr. påföljd av ngt, uppkommen l. orsakad av ngt; jfr anm. sp. 2764. Denna farliga ställning (dvs. ett sjukdomstillstånd varunder patienten hostade upp var), påfölgd af en varsäck innom Lungan, blef .. lyckeligen botad. VeckoskrLäk. 4: 17 (1783). En oförmärkt inbrytande sjuklighet, påföljd af hans oförtrutna Läkare-besök och Embets-resor. Odhelius ÅmVetA 1815, s. 14. Anm. till 2 b α. Möjl. äro de här anförda språkproven att hänföra till påföljd 2. β) i mer l. mindre adjektivisk anv.: som blivit följden l. uppkommit av ngt. Åttskilige slagh och påfolgde blånader. VRP 1644, s. 51.

 

Spalt P 2761 band 21, 1955

Webbansvarig