Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PULPITUR pul1pitɯ4r, n.; best. -et; pl. -er.
Ordformer
(pulpituet, sg. best. c. 1668. pulpitur c. 1730—1901)
Etymologi
[jfr d. pulpitur, ä. d. äv. pulpitu; sannol. av en avledn. av lat. pulpitum, tribun (se PULPET); jfr mlat. pulpitrum, estrad i kyrka]
(numera föga br.) i kyrka: upphöjning med därpå anordnade sittplatser för gudstjänstbesökare; i fråga om utländska förh. äv. om upphöjning avsedd för gudstjänstförrättande präst; förr äv. om läktare. I väster uppfördes 1668 (i Rödeby gamla kyrka) en läktare, även kallad .. pulpituet. SvKyrk. Blek. 1: 172 (cit. fr. c. 1668). (Det ryska) capellet (i Potsdam är) rätt vackert, rikt, utan altare, predikstol och bänkar, endast försedt med små pulpiturer för presten. HReuterdahl (1835) i KyrkohÅ 1906, s. 251. HTSkån. 1: 32 (1901).

 

Spalt P 2367 band 21, 1955

Webbansvarig