Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POTTMAKARE pot3~ma2kare, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(pott- 1700—1933. potte- 1525—1929. potto- 1526—1902)
Etymologi
[y. fsv. pottamakare (SthmSkotteb. 2: 111 (1503)); jfr d. pottemager; av POTTA, sbst., o. MAKARE 2]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) person som yrkesmässigt tillvärkar pottor (se POTTA, sbst. 1) o. andra lerkärl, krukmakare. OPetri Tb. 94 (1525). (Människorna) äre vthi .. (Guds) hand såsom leerit vti pottemakarens hand. Syr. 33: 13 (öv. 1536; Apokr. 1921: krukmakarens). Neander 70År 105 (1929).
2) (enst.) tillvärkare av smältpotta till glasbruk; jfr POTTA, sbst. 1 f α. Seitz Glas. 116 (1933; efter handl. fr. 1742).
Ssgr (till 1, numera bl. bygdemålsfärgat): POTTMAKAR- l. POTTMAKARE-ARBETE. jfr arbete 11 b. Swedberg Ordab. (1722). Meurman (1847). —
-KAKELUGN~102 l. ~200. (förr) benämning på ett slags av krukmakare tillvärkad enklare kakelugn på vilken blyglasyr använts (liksom på lerkärl) i st. f. den annars till kakelugnar brukade fajans- l. tennglasyren. 2SvKulturb. 9—10: 86 (1937). —
-KONST. (†) Linc. (1640). Hamb. (1700). —
-VÄRK, n. (†) jfr -arbete. Linc. Hh 2 a (1640). Hamb. (1700). —
-VÄRKSTAD. Hamb. (1700).
Avledn.: POTTMAKERI1004, äv. 3~002, n. (potto- 1897) [jfr d. pottemageri] (mindre br.) till 1: krukmakeri. SD(L) 1897, nr 384 A, s. 2.

 

Spalt P 1634 band 20, 1954

Webbansvarig