Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POSTILLA postil3a2 l. pωst-, äv. 040 (påsti`lla Dalin), sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Svart G1 101 (1561), Möller 2: 612 (1785)).
Etymologi
[jfr d. postil, t. postille, eng. postil; av mlat. postilla, som anses komma av lat. post illa (verba textus), efter dessa (textens ord) (jfr POST-, TEXT, VERB), formel inledande en utläggning (efter textläsning)]
1) (†) utläggning av en text; grupp av sammanhörande (texter o.) utläggningar i en postilla (i bet. 2). Euangelium (på 25:te söndagen efter Trefaldighet) medh sine postille finnes jgen midhfasto Söndagh. OPetri 3: 357 (1530). VarRerV 33 (1538).
2) teol. (bok som utgör en) predikosamling innehållande (texter o.) textutläggningar för ett kyrkoår l. del därav (o. avsedd att användas vid gudstjänster o. huslig andakt). En nyttog postilla. OPetri (1528; i boktitel). Thenna postillan giffuer en godh ingong til scrifftenne. Dens. 3: 7 (1530). (Om någon som försummar kyrkan) hemma läser i Postillor, så (osv.). StadgEed. 1687, 2: 2. Min hustru har rätt; hon talar som en postilla. Jolin MSmith 7 (1847). (Uttrycket) tjock som en postilla (anger) det omfångsrikaste, man (bland allmogen) kan tänka sig i bokväg. MinnVg. 174 (1900). 3SAH LX. 2: 185 (1949). jfr BILDER-, HUS-, JÄRTECKEN-, KYRKO-, RESE-POSTILLA. särsk. [jfr POSTILLA-RYTTARE] (†) i uttr. rida postillor, om predikant: ta sina predikningar (helt l. delvis) ur postillor. SvMerc. 1761, s. 424.
3) (†) i ssgn LÄKARE-POSTILLA, om medicinskt uppslagsvärk l. dyl. (för läkare). Dalin Arg. 2: 188 (1754).
4) (om ä. förh.) i ssgn BONDE-POSTILLA, om uppslags- l. lärobok för lantbrukare. Broocmans Bondepostilla. BOlsson i Bokvännen 1953, s. 132. jfr: Att .. Mag:r Reinerus Broocman .. hade låtit förstå, det han vore sinnad at til Bondeståndets tienst låta upläggia en så kallad bondepostilla. BondP 1: 741 (1727; bet. oviss).
Ssgr (till 2): POSTILLA- l. POSTILLE-, äv. POSTILL-FÖRFATTARE. (-ill- 1843—1885. -illa- 1889 osv. -ille- 1896 osv.) Dalin FrSvLex. 2: 465 (1843). —
-GUDSTJÄNST~02, äv. ~20. (-ille-) (om ä. förh. i vissa trakter) kyrkohist. på söndag då högmässa icke hölls i en viss kyrka: gudstjänst vid vilken klockaren läste ur en postilla. JmtFmT 7: 180 (1921). —
-LÄSANDE, n. (-illa- 1933 osv. -ille- 1687 osv.) StadgEed. 1687, 2: 2. —
-LÄSNING. (-ille-) Olsson Fröding 220 (1950). —
-PÄNNINGAR, pl. (-ille-) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) pängar avsedda som bidrag till utgivande av en postilla. VgFmT I. 10: 85 (1543). —
-RYTTARE. (-ill- 1733—1852. -illa- 1824—1872. -ille- 1697) [jfr t. postillenreiter] (†) präst (l. annan predikant) som (vid visst tillfälle l. vanemässigt) hämtar sin predikan ur en postilla. Weise 346 (1697). ÖoL (1852). —
-SKRIVARE. (-ill-) (numera bl. tillf.) = -författare. Serenius Cc 4 a (1734). —
-STOL. (-illa-) (om ä. förh.) vid husandakter använt bokstöd som placerades på ett bord o. tjänstgjorde ss. underlag för en postilla. En postillastol .. eller pulpet med årtalet 1796. Wistrand NordMAllmog. 55 (1909). —
-VÄRK, n. (-ille-) om en postilla i dess egenskap att vara ett litterärt värk. Upsala(A) 1927, nr 231, s. 1.
Avledn.: POSTILLANT, m. [efter t. postillant] (†) till 2.
1) postillaförfattare. Swedberg Lefv. 552 (1729). LBÄ 25—26: 23 (1799). Ekbohrn (1904).
2) = postilla-ryttare. Late och olärde predikanter och postillanter. SvMerc. IV. 2: 272 (1758). —
POSTILLERA, v. (-ile- 1555. -ille- 1530—1904) [efter t. postillieren] (†) till 1, 2: förklara l. utlägga (en predikotext o. d.); äv.: författa en l. flera postillor. Noghot Euangelium .. här är icke postillerat. OPetri 3: 6 (1530). Schroderus Dict. 263 (c. 1635). Ekbohrn (1904).

 

Spalt P 1602 band 20, 1954

Webbansvarig