Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POSSESSIV pos4e~si1v l. 30~2 l. 104 (påssässi´v Dalin), adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -if)
Etymologi
[liksom t. possessiv, eng. possessive o. fr. possessif, av lat. possessivus, till supinstammen i possidere (se POSSEDERA)]
språkv. om ord(kategori), kasus o. d.: som anger vem som äger ngt l. vem ngt tillhör l. (allmännare) som anger en relation som uppfattas ss. mer l. mindre samhörig l. jämförbar med ett ägandeförhållande; om betydelse: som tillhör dylika ord osv.; särsk. i uttr. possessiv genitiv, genitiv använd för att beteckna ägare (t. ex. mannens i uttr. mannens rock); possessivt pronomen, pronomen (t. ex. min, din, vår) som anger ägare l. som användes i st. f. genitiv av personligt pronomen. Borelius Sacy 44 (1806). Subjektiv eller possessiv genitiv betecknar egaren. Löfgren TySpr. 118 (1881). I högsvenskt ledigt talspråk gäller som nästan undantagslös regel, att possessiv genitiv av ord som beteckna livlösa föremål undvikes. Bergroth FinlSv. 99 (1917).
Ssgr (språkv.): POSSESSIV-ATTRIBUT. attribut bestående av possessivpronomen l. possessiv genitiv. —
-ORD. (mera tillf.) = -pronomen. UVTF 26: 68 (1880). —
-PRONOMEN. possessivt pronomen. Svedbom Satsl. 34 (1843). —
-STAM. (tillf.) stam ingående i possessivt pronomen. Rydqvist SSL 2: 487 (1860). —
-SUFFIX. i vissa språk, t. ex. finskan: suffix som till funktionen motsvarar possessivt pronomen (i andra språk). Genetz FinSpr. 41 (1882).

 

Spalt P 1540 band 20, 1954

Webbansvarig