Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POLIOMYELIT pol1iomy1eli4t, äv. -iω-, r. l. f.; best. -en. Anm. I fackspr. användes äv. den nylat. formen poliomyelitis. NF (1888). FörhLäkS 1929, s. 412 (: poliomyelitisvirus).
Ordformer
(polio- 1894 osv. polyo- 1922)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. poliomyelitis, fr. poliomyélite; av nylat. poliomyelitis, till gr. πολιός, grå (se FAL, adj.2), o. μυελός, märg, bildat med det sjukdomsbetecknande suffixet -itis (jfr BRONKIT, KOLIT, MENINGIT)]
med. inflammation i ryggmärgens främre pelare; barnförlamning; förr äv. om progressiv muskelatrofi. NF (1888). Wirgin Häls. 3: 74 (1933). — särsk. (†) i uttr. kronisk (främre) poliomyelit, progressiv muskelatrofi. NF (1888). FörhLäkS 1894, s. 285.
Ssgr (med.): POLIOMYELIT-EPIDEMI. Hygiea 1907, s. 1235.
-FALL. jfr fall XII 4 f. Hygiea 1918, s. 957.
Avledn.: POLIOMYELITISK, adj. med. FörhLäkS 1911, s. 298.

 

Spalt P 1391 band 20, 1953

Webbansvarig