Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POL 4l, sbst.3, i bet. 2 m.||ig. (jfr Landsm. 1910, s. 82) l. n. (jfr Bergman SkolpSlang 112 (1934)); best. -en, ss. n. -et.
Etymologi
[jfr t. pole(n), kamrat; till polenhandel, polengehen, bedrägeri varvid två personer samarbeta; sannol. ytterst av ett slaviskt ord med bet.: halv, hälft; se vidare OGjerdman i NysvSt. 1937, s. 193 ff. — Jfr POLARE]
(starkt vard.)
1) i uttr. gå i pol med ngn, göra sällskap med ngn för att samarbeta, ha (stadigvarande) sällskap med ngn; slå sig i pol med ngn, slå sig tillsammans med ngn, gå i kompanjonskap med ngn. Walfridsson Luff. 67 (1933). Den gången gick .. (luffaren) i pol med en råttfällemakare, som också han bestämde kursen och riktningen. Martinson VägKlockrike 138 (1948). jfr Thesleff Förbrytarspr. 76 (1912).
2) [jfr sv. förbrytarspr. o. slang pol, kompanjon, kamrat, fästman, fästmö, flicka] kamrat; flicka (som är föremål för flört); jfr POLARE. SvDanOrdb. (1942). jfr Landsm. 1910, s. 82.

 

Spalt P 1363 band 20, 1953

Webbansvarig