| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLATTFOT plat3~fω2t (jfr Kock Akc. 2: 98 (1884)), r. l. m., om person m.||ig.; best. -en; pl. -fötter.
1) fot med platt form; vanl.: fot vars valv är (påfallande lågt l.) abnormt sänkt (så att foten, då den stödes mot ett underlag, berör detta med större del av fotsulan än normalt); ofta abstraktare, om (åkomma bestående i) dylik felställning l. missbildning av foten l. (allmännare) om (åkomma bestående i) felställning l. missbildning av (l. funktionell insufficiens hos) foten (under kroppstyngdens invärkan), karakteriserad av fotens utåtstjälpning (äv. med bibehållet högt fotvalv); jfr PLATT, adj. 1 c. Möller 2: 601 (1785); möjl. till 4. Dalin FrSvLex. 2: 272 (1843). Hr Sundevall .. demonstrerade plattfotens skiljaktigheter ifrån den friska. Hygiea 1846, s. 639. Fot-vridning inåt .. är en rörelse af synnerligen stor betydelse vid behandlingen af plattfot. Wide MedGymn. 118 (1895). Plattfot hos skolbarn är ett vanligt hållningsfel. Wirgin Häls. 4: 71 (1939).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) fotblad (se d. o. 1); mellanfot; jfr PLATT, adj. 1 c, e. Rosenstein Comp. 14 (1736). Lindfors (1824).
4) (utom i b numera bl. mera tillf.) person som har platt fotform l. platta fötter; särsk.: person som lider av plattfot (i bet. 1); äv. ss. (allmänt) nedsättande okvädinsord (jfr a); särsk. ss. nedsättande benämning på infanterist. Meurman (1847); jfr a. Dalin (1855). Cederström Ströft. 162 (1915; om infanterister). särsk.
a) [jfr motsv. anv. av fr. pied plat, plat pied (med urspr. syftning på de lägre folkklassernas skodon med låga l. inga klackar i motsats till adelsmännens skor med höga röda klackar), ävensom lat. planipes, adj., om skådespelare i slavroller: som uppträder utan halvstövlar l. koturner, barfota] (numera föga br.) lumpen l. föraktlig människa; struntkarl; odugling. Ekelund Fielding 558 (1765; eng. orig.: wretch). Det var för många plattfötter som ville komma sig upp. Lundegård Prom. 2: 58 (1893).
b) (fullt br.) övergående i anv. ss. oböjl. adj.: som har platt fotform; numera bl. i predikativ ställning: som har l. lider av plattfot (i bet. 1); jfr PLATT-FOTAD. Lind 1: 457 (1749). Han var plattfot och slapp allt det militära bråket. Bäckström FastPunkt. 7 (1919).
5) (förr) ss. måttsenhet för sågat (ek)virke (för skeppsbyggnad): rätvinklig parallellepiped med en kvadratfots basyta o. en värktums höjd, ruta med en kvadratfots yta o. en värktums tjocklek; äv.: kvadratfot; jfr PLATT, adj. 1 n. 2RARP 10: 169 (1738). Hvarje Ek .. värderas (vid försäljning) .. til Coopvaerdie Skepps-byggnad, efter .. en Trediedels öre S:mt plattfoten af plankor, efter hvarje tums tiocklek. PH 3: 2258 (1746). Cnattingius 129 (1877, 1894).
6) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.; jfr holl. platvoeten, gå fram o. tillbaka under vakt på fartyg, stå o. vänta länge, till platvoet (i bet. 1)] (nästan bl. i skildring av ä. förh.) sjöt. i fråga om sjövakt: den sista eftermiddagsvakten omfattande tiden kl. 16—20 (som urspr. utgjorde den senare o. sålunda den mest påfrestande hälften av den långa eftermiddagsvakten kl. 12—20); äv.: var särskild av de vakter på vardera två timmar (fyra glas) som omfatta tiden kl. 16—18 resp. tiden kl. 18—20, stundom kl. 12—14 resp. kl. 14—16 (o. som äro de kortaste o. anses som de lättaste vakterna); jfr PLATT, sbst.2, PLATTVAKT. Plattfot kallas om bord sidsta vakten som är om eftermiddagen från klockan 4 til 8. Dalman (1765). Den s. k. första plattfoten, d. v. s. vakt på däck mellan kl. 4—6 eftermiddagen. Trolle Sjöoff. 1: 180 (1869). De två ”vakter”, som benämnas plattfötterna — tiden mellan kl. 12 och 4 eller mellan kl. 4 och 8 e. m. NF 5: 1259 (1882). SvFl. 1944, s. 131.
-INLÄGG~02, äv. ~20. efter hålfoten formad skiva (vanl. av metall) som inlägges i skodon ss. stöd vid plattfothet; jfr hålfots-inlägg. 2NF 21: 1048 (1914). —
-KÄNGA. (i sht i fackspr., numera mindre br.) känga avsedd att stödja foten o. rätta till fotens ställning vid plattfothet. 2NF 21: 1048 (1914). SvSkoT 1927, nr 1, s. 23. —
PLATTFOTHET, r. l. f. till 4 b: egenskapen att vara plattfot; (åkomma bestående i) plattfot (se d. o. 1). Östergren (cit. fr. 1933). Wernstedt 392 (1951). —
Spalt P 1137 band 20, 1953