Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLANKE, n. (VPR 1646, s. 166, VDAkt. 1735, nr 388 (1734)), äv. m.? (VRP 1648, s. 266 (: en skift eller planke)); best. -et (VRP 1646, s. 166, KKD 5: 225 (1711); jfr under PLANK); pl. -en (Risingh LandB 50 (1671)) l. (möjl. äv. att hänföra till plank o. planka, sbst.) -er (G1R 22: 469 (1551), Bolinus Dagb. 54 (c. 1675)).
Ordformer
(äv. skrivet -nck-)
Etymologi
[jfr sv. dial. planke, n., koll.: plankor; till PLANKA, sbst. (l. etymol. identiskt med d. o.)]
(†)
1) väggliknande stängsel l. värn av plank l. bräder. Theris murer, skantzer, graffver och plancker skulle the icke bruke emott Keijsarlige M:tt. G1R 22: 469 (1551). Omkringh .. (Uppsala) är ingen annor wärn än plancker och sedan lader. Bolinus Dagb. 54 (c. 1675). KKD 5: 225 (1711; omkring den turkiske storvisirens tält). Felas planke omkring gården. VDAkt. 1744, Syneprot. F III 7. jfr STÅND-PLANKE.
2) (del av) vägg bestående av ett antal (mellan ett par upprättstående stolpar) på varandra lagda (o. från varandra lätt skiljbara) plankor (l. bräder); äv. om en hög av ett antal för en dylik vägg(del) avsedda l. från en dylik vägg(del) borttagna plankor osv.?; jfr SKIFT. När Her Suen kom vti sin gård, stegh han på en skift eller planke. VRP 1648, s. 266. En afdelt maatkammar medh nytt planke. VDAkt. Syneprot. 17/3 1686.
Ssgr, se plank ssgr.

 

Spalt P 1038 band 20, 1953

Webbansvarig