Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJÄRR pjær4 l. -är4, äv. PJÄR pjä4r l. -æ4r, i Finl. äv. PJÄRV, sbst. oböjl.
Ordformer
(pierre 1897—1942. pjär 1898—1908. pjärr 1920. pjärv 1928—1933)
Etymologi
[av fr. pierre, sten, av lat. petra, sten (se PETROLEUM); jfr fr. jouer à la pierrette, ett slags barnlek med stenar]
(i vissa trakter) i uttr. spela pjärr (pjär), om viss barnlek: leka med (vanl. fem) små stenar l. tegelstensskärvor l. kulor o. d. som kastas upp i luften (med ena handen) efter vissa regler (i första turen vanl. så att en sten osv. kastas upp o. en annan tas upp från marken o. d., medan den första är i rörelse); jfr PJÄXA, v. Sandberg GHusH 7 (1897). Lindorm Dom. 18 (1920). NordKult. 24: 34 (1933). GotlOrdb. 717 (1942).
Ssgr (i vissa trakter): PJÄRR-KULA. (pjär-) kula varmed man spelar ”pjärr”. SD(L) 1898, nr 310, s. 1. —
-SPEL. (pjärv-) Budk(Brage) 1928, s. 6.
Avledn.: PJÄRVA, v. (i Finl.) spela ”pjärr”. Budk(Brage) 1928, s. 8.

 

Spalt P 990 band 20, 1953

Webbansvarig