Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJÅKA pjå3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pjåka, vara flitigt sysselsatt med småarbeten, kinka, pjunka, pjoska; jfr d. pjokke, gå långsamt l. planlöst, traska m. m., nor. dial. pjåka, pilla, arbeta smått med ngt, färö. pjaka, pjáka, arbeta smått l. långsamt med ngt; sannol. nära besläktat med PJÅK, sbst.1, PJÅKIG, adj.1, samt (i vissa bet.) möjl. med PJÅKA, v.2]
1) (†) vara (l. i sina yttranden visa sig) enfaldig l. dum; prata strunt, pjollra. Nordforss (1805). Björkman (1889). refl., särsk. i uttr. pjåka dig inte, var inte dum. Björkman (1889).
2) vara gnällig, sjåpa sig; vara pjunkig; ängslas (överdrivet). Nordforss (1805). Det var för honom .. en leda, att se henne pjåka och förskräckas vid hvarje .. utsigt till fara. Almqvist Hind. 74 (1833). (Att sköta barn) det är ingen konst, fastän vi qvinnor sitta och pjåka och göra saken så märkvärdig. Wetterbergh SamhKärna 2: 222 (1857). Östergren (1935).
3) pjoska l. klema (med ngn l. ngt). (Min hustru) pjåkar i tid och otid med min helsa. JJNervander 1: 162 (1833). Engelke Välgör. 56 (1908).
4) (†) i uttr. pjåka till vägs l. åstad, knalla l. fjanta i väg. Sjöberg FörslSAOB (1815).
Särsk. förb.: PJÅKA BORT10 4.
1) (†) med avs. på tid l. dyl.: förnöta l. plottra bort på onyttiga sysselsättningar. Pjåka bort sin ungdom. Wetterbergh Selln. 234 (1853).
2) (numera bl. tillf.) till 3: pjoska l. skämma bort (ngn). Tholander Ordl. (c. 1875). Forssman Aftonl. 12: 83 (1904). jfr bortpjåka.
PJÅKA IHJÄL. (†) till 2: ”ta livet av” (ngn) gm gråtmildhet l. dyl. Wetterbergh Altart. 498 (1848).
Ssgr (Anm. Vissa av dessa ssgr kunna äv. hänföras till pjåk, sbst.1): (2) PJÅK-HÖNA. (enst.) = -lisa. Lundquist Konstn. 86 (1890).
(2) -LISA, f. [till kvinnonamnet Lisa] (tillf.) om sjåpig l. pjunkig kvinna l. flicka. Kihlman Pilgrimsf. 60 (1932).
(2) -LÅS. [sv. dial. pjåklås; jfr lås 3] (i Finl.) pjunkig l. överdrivet ömtålig l. ynklig person; jfr pjunk-lås. Lange Luba 49 (1889). Bergroth FinlSv. 298 (1917).
Avledn.: pjåklåsa, f. (i Finl., tillf.) pjunkig l. ynklig flicka l. kvinna. Pakkala Elsa 114 (1895).
Avledn.: PJÅKERI104, n. (föga br.) till 2: pjunk; sjåpighet; äv.: pryderi. Carlén Skuggsp. 1: 379 (1861, 1865). Tholander Ordl. (c. 1875).

 

Spalt P 987 band 20, 1953

Webbansvarig