Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIPPLING pip3liŋ2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pepling 1678—c. 1730. pippling c. 1900—1926. päpling 1712—1854)
Etymologi
[fsv. päplinger, ung man som ämnar bli l. nyligen blivit präst, studerande, skolgosse, sv. dial. päpling, pebling, pevling, skolgosse, liten gosse, småväxt karl, pyssling; jfr fd. pæpling, pæffling, pebling, skolgosse (som sjunger i kör i en kyrka), d. pebling, elev i latinskola, d. dial. pebling, liten pojke m. m.; avledn. av ett ord motsv. fsv. pape (se PAPE)]
1) (i sht om ä. förh., mera tillf.) pojke som studerar till präst, skolgosse (som är medlem av en kyrkokör), djäkne. (Församlingens) choralister, .. peplingar .. iemte mäsze Prästen .. stodo (i koret) och sången vppehöllo. Dijkman AntEccl. 43 (1678, 1703). Av litet föl kan bli stor häst, av fattig pippling kan bli en präst. Ström SvenskOrdspr. 224 (1926). jfr TurÅ 1942, s. 190 (: peblingar; om fd. förh.). jfr äv.: Han (kallade) studenterna svartfoglar, pepplingar m. m. Schück FUpsala 104 (efter handl. fr. 1641).
2) [möjl. delvis utgående från PIPPLIG] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) liten, svag o. vek människa, pojkbyting, barnunge. Schück 411 (1854). Den som skall vara ute att färdas ensam julafton, får inte vara en pippling inte, för den kvällen är inte lik någon annan evelig kväll. Landsm. VIII. 3: 353 (c. 1900). jfr Tegnér HemOrd 16 (1881).

 

Spalt P 943 band 20, 1953

Webbansvarig