Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PINKARE, m.; pl. =.
Ordformer
(äv. skrivet -ck-. — Anm. Formen piukare i NIllT 1876, s. 242 (efter handl. fr. 1653), äv. citerad av Etzler Zig. 38 (1944), är felaktig för pinkare)
Etymologi
[sv. dial. pinkare, till pinka, hamra med små o. hastiga slag, så att ett klingande ljud uppkommer (motsv. d. pinke, t. pinken, eng. pink), sannol. urspr. ljudhärmande (jfr PINK PANK, PINKLA)]
(†) person som drar omkring i landet o. försörjer sig med att förtenna grytor o. d.; landstrykare. VDAkt. 1678, nr 161. Ullenius Ro § 228 (1730).

 

Spalt P 893 band 20, 1953

Webbansvarig