Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PINKA piŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (i ssgn BLOD-PINKAN), -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr t. pinken, pinkeln; av omtvistat urspr., möjl. bildat i barnspr. till PISSA. — Jfr PINK, sbst.3]
(vard., ngt eufemistiskt) kasta sitt vatten, urinera, pissa. Arvidi 64 (1651; utan angiven bet.). Verelius 173 (1681). Hoorn Jordg. 2: 185 (1723). I vinbärsbuskarna stod några bondgubbar och pinkade. Lagerkvist Gäst 130 (1925). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt o. d. Han lyss som en sugga som pinckar i sådorne. Mont-Louis FrSpr. 292 (1739). När hunden är gammal, pinkar räven honom på ryggen. Ström SvenskOrdspr. 227 (1926). Alltid gör det sitt till, sa myran, när hon pinkade i sjön. Dens. SvOrdst. 286 (1929).
b) med innehållsobj., i uttr. pinka blod, om hematuri. Broocman Hush. 3: 14 (1736). Meurman (1847). jfr BLOD-PINKAN, BLOD-PINKNING.
Ssgr (jfr pink, sbst.3 ssgr): PINK-MYRA. (†) myran Formica rufa Lin., röd stackmyra; jfr piss-myra. Rothof 328 (1762). —
-NÖDIG. (vard., ngt eufemistiskt) som har (trängande) behov av att kasta sitt vatten; jfr piss-nödig. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-SVEDA, r. l. f. (†) stranguri. Möller (1807). Tholander Ordl. (c. 1875). —
-TRÄNGD, p. adj. (vard., ngt eufemistiskt) = -nödig. Lind (1749). Östergren (1935). —
-VRÅ. (†) vrå där man kastar sitt vatten. Lind 1: 1412 (1749). Rothof 336 (1762).

 

Spalt P 893 band 20, 1953

Webbansvarig