| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PINGLA piŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) avgiva ett klingande ljud, klinga, ringa; utom tillf. numera bl. med subj. betecknande bjällra l. (ring)klocka o. dyl. l. ngt som är försett med bjällra osv. Nordforss (1805). Skällorna pingla i hage och mo. Atterbom SDikt. 1: 53 (1811, 1837). En släde med pinglande bjellror. Ödman VårD 2: 47 (1888). En pinglande släde. GHT 1896, nr 8 B, s. 1. Dörrklockan pinglar. Bergman Patr. 79 (1928). — särsk.
b) (numera knappast br.) om kyrkklocka: ringa, ljuda, klinga, klämta. Bellman (BellmS) 1: 151 (c. 1775, 1790). När Klockorna begynte pingla / Begrafningsdan. Lenngren (SVS) 2: 83 (1793). Strindberg GVasa 33 (1899).
c) (mera tillf.) i fråga om ett klingande ljud som åstadkommes av ett annat föremål än en bjällra l. (ring)klocka: klinga, klirra. Strindberg RödaR 23 (1879). Gyllne nycklar på ryggen pingla. Nordlund Bit. 59 (1894). Sjöberg Kris. 53 (1926).
d) (†) i uttr. det pinglar i l. för öronen, det ”ringer” i öronen. Nordforss (1805). Meurman (1847).
2) om person: åstadkomma ett klingande ljud l. en ringning.
a) (mera tillf.) i fråga om ringning med en klocka; särsk. i uttr. pingla med en klocka. Envallsson OförtMöt. 11 (1786). Om natten hör man korgossen .. pingla med sin lilla klocka. Strindberg Inf. 168 (1897).
b) (vard.) i fråga om telefonering: ringa upp ngn, ringa, telefonera; dels intr., dels tr., med obj. betecknande den som man telefonerar till. Benedictsson Eftersk. 143 (c. 1885). Jag pinglade intendenten i dag. Trenter LysLandn. 301 (1946). Jag kanske pinglar lite senare. Hedberg Dan 217 (1948).
c) (mera tillf.) åstadkomma ett klingande ljud med hjälp av annat föremål än en bjällra l. (ring)klocka: klinga, klirra. En går och pinglar / Med en grytring mot et spjäll. Bellman (BellmS) 1: 116 (c. 1775, 1790). (Sions döttrar) gå där och trippa och pingla med sina fotringar. Jes. 3: 16 (Bib. 1917).
Spalt P 883 band 20, 1953