Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEON peå4n l. pä-, l. -ω4n, äv. pe4on (pe´on Rebbe SvSpr. 135 (1912)), sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er040.
Ordformer
(paeon (pæon) 1837—1898. peon 1811 osv. päon 1874—1915)
Etymologi
[av senlat. pæōn, av gr. παιών, ss. beteckning för versfot vanlig sidoform till παιάν, hymn, lovsång (se PAIAN)]
1) i klassisk metrik: versfot bestående av en lång o. tre korta stavelser i vilken ordning som helst. Första peon, med den långa stavelsen först. Andra peon. Peonerna hafva en arsis och tre kortheter till basis. Phosph. 1811, s. 543. Kræmer Metr. 1: 65 (1874).
2) i modern metrik: versfot bestående av en starktonig o. tre svagtoniga stavelser med den starktoniga stavelsen antingen först (fallande peon l. första peon) eller sist (stigande peon l. fjärde peon). Beckman SvVersl. 58 (1898). Det är känt, att päonen är en egendomlighet för den svenska folkvisan — ehuru den särskilt i senaste tid blivit vanlig även inom konstpoesin. Hedvall RunebgStil 181 (1915).
Ssgr: PEON-RYTM. Risberg SvVersTeori 2: 152 (1936). —
-VERS. Risberg SvVersTeori 2: 151 (1936).
Avledn.: PEONISK, adj. om versfot: som består av en peon; om vers l. versform: som består av l. använder peoner; äv. om rytm: som uppkommer gm användande av peoner l. som föreligger i peoner. Kræmer Metr. 1: 85 (1874). Landquist Fröding 276 (1916).

 

Spalt P 616 band 19, 1952

Webbansvarig