Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PELAGIANISM -anis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. pelagianismus, eng. pelagianism, fr. pélagianisme; till PELAGIAN o. PELAGIANSK]
teol., i sht kyrkohist. munken Pelagius’ lära l. åskådning, som vänder sig mot tanken på arvsynd o. predestination o. enligt vilken människan gm sin fria vilja vid varje enskild handling kan bestämma sig för o. välja det goda; åskådning l. lära som mer l. mindre överensstämmer med Pelagius’. ConvLex. 7: 823 (1837). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 62. — jfr SEMI-PELAGIANISM.

 

Spalt P 555 band 19, 1952

Webbansvarig