Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARTITUR par1titɯ4r, n. (DA 1793, nr 126, s. 2, osv.) ((†) r. l. m. Nordforss (1805), NVexjöBl. 1852, nr 2, s. 3); best. -et; pl. =, i sht förr äv. -er.
Etymologi
[jfr d., nor. o. t. partitur; av it. partitura, av mlat. partitura, till lat. partitus, p. pf. av partire, partiri (se PARTERA)]
mus. uppteckning av samtliga stämmor i ett flerstämmigt musikstycke, ordnade takt för takt under varandra; äv. om nothäfte o. d. med sådan uppteckning. DA 1793, nr 126, s. 2. Med underbart musikminne dirigerar .. (Toscanini) alltid utan partitur. 2NF 38: 923 (1926). — jfr PIANO-PARTITUR.
Ssgr (mus.): PARTITUR-BOK; pl. -böcker. Ödman StudM 73 (1891). —
-LÄSNING. jfr läsa, v.3 1 a δ. Wegelius Musikl. 2: 193 (1889). —
-SPEL. utförande på ett piano av ett musikstycke efter ett orkesterpartitur. Bauck 1Musikl. 2: 276 (1871). —
-SPELNING. jfr -spel. SFS 1881, nr 71, s. 3. —
-STUDIUM. särsk. ss. läroämne vid Musikhögskolan. 2NF 37: 643 (1925). —
-UTDRAG~02 l. ~20. utdrag ur ett partitur.

 

Spalt P 365 band 19, 1952

Webbansvarig