Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARTICIPIAL par1tisi1pia4l l. -sip1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. partizipial, eng. o. fr. participial; av lat. participialis, till participium (se PARTICIP)]
språkv. = PARTICIPIELL. Den nu brukliga participiala ändelsen på it. 2SAH 1: 196 (1801). Rydqvist SSL 1: 446 (1852). Östergren (1934). — särsk. (†) i uttr. participial konstruktion, participialkonstruktion. JournSvL 1799, s. 475. Castrén Res. 2: 382 (1848).
Ssgr (språkv.): PARTICIPIAL-ADJEKTIV. adjektiv som har samma funktion som ett particip; adjektiv som urspr. bildats ss. l. har samma form som ett particip. Knös HebrSpr. 149 (1818). —
-BILDNING. äv. konkret. Tullberg SvSpr. 1: 33 (1836). —
-FORM; pl. -er. participform. Olde FrSpr. 259 (1843). —
-KONSTRUKTION. [jfr t. partizipialkonstruktion] språkv. satsförkortning vari ingår ett particip som motsvarar predikatet i en normalt bildad sats; numera nästan bl. om dylik fristående satsförkortning. Vinterbl. 1853, s. 93. Sundén SvSpr. 180 (1912). —
-TECKEN. (†) = -ändelse. Tullberg SvRättskr. 163 (1862). —
-ÄNDELSE. Rydqvist SSL 1: 408 (1852).

 

Spalt P 354 band 19, 1952

Webbansvarig