Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARNING pa3rniŋ2, förr äv. PARING, r. l. f.; best. -en; pl. -ar. (-ing 17881898. -ning 1749 osv.) vbalsbst. till PARA: parande; särsk.
1) till PARA 1; utom tillf. (se dock slutet) numera bl. i ssgr. Lind (1749; under gesellung). Sortering, paring och paketering (av läderstyckena). Hirsch LbGarfv. 264 (1898). särsk. (fullt br.) spelt. till PARA 1 e. Den, som, genom parning eller sammanräkning, gör sista sticket, tager de på bordet öfverblifna korten (i kasino). Lindskog Spelb. 208 (1847).
2) till PARA 2.
a) handlingen att para sig, kopulation. Biberg Linné Oec. 51 (1750). (Trollslände-)Hanarnes stjerttång tjenar at vid parningen fasttaga Honan om halsen. Retzius Djurr. 92 (1772). Essen-Möller KvinnlUnderl. 168 (1932). särsk. i utvidgad anv.
α) om sammansmältningen av tvenne rörliga könsceller (en ”honlig” o. en ”hanlig” cell) vid vissa kryptogamers befruktning. Fries SystBot. 231 (1897).
β) till PARA 2 slutet: befruktning (hos växt); i ssgn parnings-tid 2.
b) handlingen att låta husdjur para sig. QLm. 5: 24 (1835). Vill man vara rigtigt försigtig med en ko vid parningen, så skall, för att den skall lyckas, kons hufvud vändas mot vester. Wigström Folkd. 2: 133 (1881).
Ssgr (i allm. till 2 a; i sht zool. Anm. I allm. avse ssgrna, liksom det enkla ordet, förhållanden hos djur; jfr med likartad bet., men ofta med annan anv., motsv. ssgr med kön, sbst., o. ordet brunst med ssgr): PARNINGS-AKT. jfr akt, sbst.1 I 2. Wrangel HbHästv. 1443 (1887).
-BEGÄR. sexuellt begär, brunst. KrigVAT 1846, s. 154.
-DANS. [jfr dan. o. nor. parringsdans] dansliknande parningslek. Norlind SvFolkl. 5 (1911).
-DRIFT. sexualdrift, könsdrift; brunst. Florman Hushållsdj. 45 (1834).
-DRÄKT. [jfr d. parringsdragt, nor. parringsdrakt] = -skrud. VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 59 (1923).
-FLYGNING. = -flykt 1. Rosenius SvFågl. 4: 245 (1933).
-FLYKT.
1) om flygning som vissa fåglar (enbart hannen l. både hannen o. honan) utföra ss. förspel till parningen. FoFl. 1923, s. 198.
2) (mera tillf.) i fråga om insekter: svärmning. 2NF 19: 105 (1913).
-FÖRMÅGA. Sjöstedt Husdj. 2: 184 (1862).
-KAMMARE. [jfr d. parringskammer] om särskilt rum o. d. avsett för parning; särsk.
a) rum för tamfågels häckning. Hahr HbJäg. 513 (1866).
b) av hannen åstadkommen hålighet där barkborrarnas parning äger rum. 2NF 2: 930 (1904).
-KAMP, r. l. m. = -strid. Rosenius Naturst. 87 (1897).
-LEK. [jfr d. parringsleg, nor. parringslek] om lekliknande handlingar som utföras (särsk. av vissa fågelarter) ss. förspel till parningen. Rosen Kap 128 (1912).
-LUST. = -begär. Florman Hushållsdj. 86 (1834).
-LYSTNAD. (numera mindre br.) = -begär. Fischerström 2: 424 (1780). VetAH 1790, s. 290.
-LÅT. jfr -läte. Rosenius SvFågl. 4: 257 (1933).
-LÄTE. läte l. ljud l. sång o. d. varmed ett djur (särsk. hannen) söker locka ett annat till parning. (Gökens) ”kuku” är ett parningsläte. Kolthoff DjurL 295 (1899). Björnens parningsläte. Ekman NorrlJakt 71 (1910).
-ORGAN. [jfr dan. o. nor. parringsorgan] om de kroppsorgan (särsk. hos hannen) varmed parningen utföres, yttre könsorgan. Thorell Zool. 2: 352 (1865).
-PLATS. plats för parning. Cederström Fiskodl. 75 (1857).
-REDSKAP. [jfr d. parringsredskab] (†) = -organ. VetAH 1792, s. 7.
-ROP. jfr -läte. UVTF 36: 67 (1888). Hyltén-Cavallius Corbett Människoät. 236 (1946).
-SKRI. jfr -läte. FoFl. 1923, s. 163.
-SKRUD. om den färgrika fjäderdräkt som vissa fågelarter (särsk. hannarna) äro utrustade med under parningstiden, praktdräkt, vårdräkt. (Berglund o.) Andreen Körtl. 241 (1937).
-SPEL. jfr -lek. Rosenius SvFågl. 4: 9 (1931).
-STRID, r. strid mellan rivaliserande hannar om en hona under parningstiden. SAOL (1923). Rosenius SvFågl. 4: 292 (1935).
-SÅNG. jfr -läte. Rosenius SvFågl. 4: 63 (1931).
-TID.
1) till 2 a: periodiskt återkommande tid varunder parningen äger rum hos en djurart; äv. om brunsttid för ett enskilt djur. Cook 2Resa 337 (1783). Florman Hushållsdj. 45 (1834). Rosenius SvFågl. 1: 26 (1913).
2) (†) till 2 a β, om den tid då befruktningen av en växt äger rum. Biberg Linné Oec. 31 (1750).
-VAL, n. [jfr dan. o. nor. parringsvalg]
1) till 2 a: val av individ att para sig med. Fröding Guit. 122 (1891).
2) (i fackspr.) till 2 b: val av djur med vilket man parar ett annat djur. Sjöstedt Husdj. 2: 174 (1862).

 

Spalt P 315 band 19, 1952

Webbansvarig