Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PANTEISM pan1teis4m (trestavigt), r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -th-, -isme)
Etymologi
[jfr t. pantheismus, eng. pantheism, fr. panthéisme; bildat (tidigast i fr.) till PANTEIST. — Jfr TEISM]
filos. o. teol. religiös l. filosofisk åskådning enl. vilken Gud (icke har ngn självständig existens, utan) är ett med universum o. allt som finnes däri. Thorild (SVS) 1: 459 (1786). Boström Lag 66 (1845). NoK 97: 69 (1930). —

 

Spalt P 167 band 19, 1952

Webbansvarig