Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAMP pam4p, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (BoupptSthm 1680, s. 1068 a, osv.) ((†) -er BtÅboH I. 13: 315 (1638)).
Etymologi
[jfr ä. d. pamper(t), ett slags huggvapen; av mlt. pampe, f., ett slags brett svärd; av oklart urspr.]
(om ä. förh. l. i bildl. anv.) stor (hugg)värja (jfr PALLASCH); stundom äv. om andra liknande vapen; förr särsk. dels om turkisk sabel, dels om ett slags kort värja. Rudbeckius KonReg. 204 (1615). (Sv.) Pamp, (lat.) Gladius turcicus. Linc. (1640). (Kyrkoherden hade sagt att han) heller skulle taga een pamp wed sijdan ähn wara deras kyrkioherdhe. VDP 1678, s. 13. Pamp (dvs.) stakkot Wärja, (lat.) sica. Spegel GW Fff 1 b (1685). Gesällerne .. (menade att studenternas värjor) intet warit spatzerwärjor uthan store rostige pampar. ConsAcAboP 8: 71 (1700). 3NF 15: 553 (1931; om pallasch). jfr Diktonius Onnela 148 (1925). — jfr BÅTSMANS-, HUGG-, KOMMISS-PAMP m. fl. — särsk. bildl. Lundegård Prins. 111 (1889). Jag läste några sidor av Chesterton .., där han drog sin ridderliga .. pamp till julens försvar. Fogelqvist ResRot 211 (1926).
Ssg: PAMP-, förr äv. PAMPE-FÄSTE. (pamp- 1668 osv. pampe- 1680) (om ä. förh.) jfr värj-fäste. BoupptSthm 1668, s. 1780. Därs. 1680, s. 118 a, Bil.
Avledn.: PAMPAS, v. dep. (†) fäkta (med varandra) med blanka vapen. Lind (1749).

 

Spalt P 106 band 19, 1952

Webbansvarig