Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OVÄGLIG, adj. (-elig 1791. -lig 1652) [jfr oväg, ovägbar, adj.2, ovägsam] (†) = ovägsam 1. Wollimhaus Ind. (1652). Murberg FörslSAOB (1791).
OVÄGNING, r. l. f. [jfr oväg, oväga, v., ovägad] (†) förhållandet att ett område saknar ordentliga, banade vägar l. att väglaget är ytterst dåligt. VetAH 1784, s. 23.
OVÄGRAD, p. adj. (numera knappast br.) som man icke förvägrar ngn, oförvägrad. Lind (1738). ÖoL (1852). särsk.
a) (†) i uttr. vara ngn ovägrad, icke förvägras l. förmenas ngn. Stiernman Com. 2: 754 (1653). Därs. 5: 576 (1696).
b) (†) ss. adv. ovägrat.
α) = ovägerlig II 1. Wäxeln blifwe änteligen owägrat til then betalt, som then vthtryckeligen lyder vppå. Stiernman Com. 3: 845 (1671). Därs. 854.
β) = ovägerlig II 2. 2RA 3: 665 (1734). DZHallman (1754) hos Linné Bref I. 6: 306. —
OVÄGSAM3~20 l. ~02, adj. [jfr d. uvejsom; efter t. unwegsam]
1) (numera knappast br.) om trakt, terräng o. d.: som saknar ordentlig(a), banad(e) väg(ar); där man icke l. endast med största svårighet kan ta sig fram, oframkomlig, oländig. En o-vägsam ort. Schroderus Liv. 574 (1626). Infanteristen, hvilken äfven i de ovägsammaste bergs-, kärr- och skogs-trakter kan framkomma. Hazelius Förel. 114 (1839). NDA(A) 1936, nr 94, s. 16.
2) (†) om väg o. d., = ovägad 2. Schroderus Liv. 648 (1626).
Avledn.: ovägsamhet, r. l. f. [jfr t. unwegsamkeit] (numera knappast br.) till 1. Ekblad 329 (1764). KrigVAH 1842, s. 160.
OVÄLD, r. l. f., förr äv. n. (numera bl. i vitter stil) opartiskhet.
a) i fråga om skipande av rättvisa l. ställningstagande till frågor av praktisk art (särsk. vid utövandet av ett ämbete); stundom allmännare, närmande sig bet.: rättrådighet. Dalin Arg. 1: 26 (1733, 1754). Skulle (konstitutions)-Utskottet anmärka .. at någon Stats-Secreterare icke med oväld, nit, skicklighet och drift sit Förtroende-Embete utöfvat, skal (osv.). RO 1810, § 29. Almquist VärldH 5: 314 (1933).
b) i fråga om ställningstagande till frågor av teoretisk art (särsk. omdöme om l. värdering l. skildring av ngt), närmande sig bet.: objektivitet. AGSilverstolpe Skald. 1: 135 (1801). Ärligheten och oväldet af hans framställning framlysa på hvar sida i hans bok. Bremer Brev 1: 222 (1833). Ahnlund GA 37 (1932).
OVÄLD l. OVILD, adj. (o- 15261776. u- 15541558) [y. fsv. ovälder (PMSkr. 18)] (†)
1) opartisk.
a) = oväldig 1 a. Owilde och tilbörlige domare. G1R 5: 294 (1528). (Han skall) som een rätwijsz och owäld Häredzhöfdinge och Domere .. troligen ransake och retwisligen döme. SUFinlH 1: 150 (1601). Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). särsk. = oväldig 1 a α. G1R 3: 75 (1526). Om the Swenskas Godz i Danmarck och Norrige, måtte owälde Skedes-Herrar döma. Girs G1 180 (c. 1630). (Rappningen) skulle besiktigas af en oveld och förståndig murmästare ifrån Örebro. NoraskogArk. 5: 317 (1729). särsk. i uttr. vara oväld i saken, icke vara part l. jävig i saken. SvTr. V. 1: 138 (1603).
b) = oväldig 1 b. HSH 7: 65 (1587). Vnderstellande alt thens owelda läsarens rettwisa omdöme. Swedberg Schibb. 58 (1716).
2) [jfr o- 3 anm.] partisk, orättvis; särsk. (ss. adv.) i uttr. ovält och oskäligen. Stiernman Riksd. 1486 (1664). Som herr Biskopen mig helt ovält och oskäligen angripit, för falska Läro-satzer .. (m. m.) beskylt. HdlVLBibl. 1740, fol. 146.
OVÄLDELIGEN, adv. (†) opartiskt, oväldigt (jfr oväldig 1 a). LReg. 181 (1624). Därs. 274 (1676).
OVÄLDIG, förr äv. OVILDIG. [fsv. ovildogher; jfr d. uvildig, nor. uvillig]
1) (numera bl. i vitter stil) opartisk.
a) i fråga om skipande av rättvisa l. ställningstagande till frågor av praktisk art (särsk. vid utövandet av ett ämbete); stundom allmännare, närmande sig bet.: rättrådig. Schmedeman Just. 590 (1669). Dom- och Befalningshafvande (skola) utan afseende på höghet .. skyldskap, oväldugt hielpa hvar man til sin rätt. Lag 1734, Stadf. s. 5 (1736). En oväldig domare. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXI (1899). särsk.
α) med tanke tillika (l. väsentligen) på att ngn icke är part i målet l. saken l. jävig; särsk. om skiljeman, nämndsledamot o. d. SvTr. 4: 154 (1534). Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvänne ovälduga män av Nämnden, så ofta han thet nödigt finner. BB 27: 8 (Lag 1734). LAHT 1902, s. 77. särsk. (†) i uttr. vara oväldig i saken, icke vara part l. jävig i saken. HH 20: 104 (c. 1580).
β) (†) i uttr. sätta ngt i oväldiga händer, överlämna ngt till en neutral, i striden icke deltagande part. Ehrenadler Tel. 807 (1723).
γ) (†) närmande sig bet.: politiskt neutral. När någon Predikan .. (berörde politiken), wiste Hennes Majestät däröfwer så stort misznöje, som Hon eljest betygade nöje, då Guds ord rent och owäldugt förklarades. HC11H 6: 130 (c. 1700). Dalin Arg. 2: 225 (1734, 1754).
δ) (†) närmande sig bet.: oegennyttig. En .. ren och oveldug nit för det almänna Bästa. Fennia XVI. 2: 83 (1746).
b) i fråga om ställningstagande till frågor av teoretisk art (särsk. omdöme om l. värdering l. skildring av ngt), närmande sig bet.: objektiv. Swedberg SabbRo Förmäle (1710). Denna öfversättningens godhet bör underställas Allmänhetens ovälduga ompröfvande. Weise 1: Föret. 6 (1769). NF 2: 656 (1877).
2) (†) om ämne: kemiskt indifferent (se d. o. 1 a). Hiärne Förb. 34 (1706).
Avledn.: oväldighet, r. l. f. (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) till 1: opartiskhet, oväld.
a) till 1 a; jfr oväld, sbst. a. Gudinnan Oväldughet. Dalin Arg. 1: 63 (1733, 1754). Svea Hofrätt, som för des anseende samt namn af oväldughet är en öfver hela riket bekant domstohl. 2RARP 14: 209 (1743). Kolmodin Liv. 1: 368 (1831).
b) till 1 b; jfr oväld, sbst. b. Browallius Holbg 32 (1744). Cygnæus 4: 301 (1868).
OVÄLKOMMEN3~020, p. adj. [jfr t. unwillkommen, eng. unwelcome] icke välkommen.
a) om ankommande person, gäst o. d. En ovälkommen gäst; äv. bildl. Wallin 1Pred. 3: 55 (c. 1830). 3SAH 50: 39 (1940).
b) i oeg. l. bildl. anv., särsk. om gåva, meddelande, händelse(utveckling) o. d. Crusenstolpe Mor. 3: 109 (1841). För honom var den förestående förändringen icke så ovälkommen. Hemmer Budsk. 130 (1928).
Avledn.: ovälkommenhet, r. l. f. (mera tillf.) Thunberg HemBorg 66 (1934).
OVÄLKOMST3~02. (i vitter stil, tillf.) förhållandet att ngn icke är välkommen. Martinson VägKlockrike 47 (1948).
OVÄLLD, p. adj. metall. om järn: icke välld. Polhem Test. 59 (c. 1745). SFS 1919, s. 232.
OVÄLTAD, p. adj. lant. icke vältad (med vält). Fischerström 3: 195 (1783).
OVÄLVD, förr äv. (i bet. 2) OVALVD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) icke välvd l. böjd. TT 1878, s. 202.
2) icke försedd med valv, utan valv; vars tak icke utgöres av ett (murat) valv. SthmStadsord. 1: 152 (1661). Fornv. 1930, s. 256.

 

Spalt O 1715 band 19, 1951

Webbansvarig