| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
1) (numera bl. arkaiserande, i högre stil; se dock a) olycklig; djupt beklagansvärd; som har det mycket svårt; särsk. om person: som lever i djupt (själsligt) betryck; ”arm”. Brasck TyKr. G 1 b (1649). Den osälla blinda. Tessin Bref 1: 122 (1752). Med Eriks återkomst väntade nya .. blodsutgjutelser det osälla landet. Afzelius Sag. 4: 23 (1842). Risberg Sof. 40 (1910). jfr (†): Fåfängans tidfördrif / Som tig et uselt lif / Osält förkunnar. Lybecker 5 (c. 1715). — särsk.
a) för att beteckna att ngn icke fått ro efter döden l. icke kommit till himmelriket, osalig; numera i sht, ngt vard., med förbleknad bet., i uttr. en osäll ande o. d. Om de Osälle säjes: at de finna sina Gärningar för sig. Frese AndelD 77 (1726). Näringsställen, mellan vilka han en lång tid irrat som en osäll ande. Engström Hemma 57 (1916). jfr: At omvända förblindade och osälla Hedningar. Porthan 5: 24 (1788).
b) om död o. d.; särsk.: hemsk, tragisk. När något vidrigt sig tilldrager, / Och hotar mig med osällt slut. Rosenius FaderVår 81 (1858). Alexanderson Sept. 51 (1868).
c) om sak: som beror på l. är präglad av att ngn är ångestfylld l. orolig l. olycklig; ångestfylld. Johansson HomOd. 10: 122 (1844). En osäll ängslan. Dens. HomIl. 17: 37 (1848). Osäll sömn i marans famn. Malm Gästsp. 11 (1924).
d) närmande sig l. övergående i bet.: olycksdiger, olycksbringande, olycksalig. Lucidor (SVS) 255 (1672). Åbofredens osälla årtal. 3SAH LIV. 1: 15 (1943). särsk.
α) om krig: som slutar olyckligt, som medför olyckor l. slutar med nederlag. Ekelund 1FädH II. 1: 74 (1830). Valerius 2: 237 (1838).
β) (†) som är av ondo; som man har stor olägenhet av; som är till förfång; otrevlig. Fischerström 4: 224 (1792). Ingen hufvudsaklig förändring i närvarande osälla Skjuts-Inrättning, anse vi möjelig utom (osv.). AdP 1800, s. 840. Almqvist AMay 56 (1838).
e) (tillf.) om ansikte: som vittnar om att vederbörande är olycklig. Rydberg Faust 247 (1875, 1878).
f) (numera knappast br.) ss. uttryck för ett fördömande, om ngn som gör sig olycklig l. osalig gm brott l. synd l. som begår för andra olycksdigra felgrepp o. d.; stundom närmande sig bet.: usel, (beklagansvärt) lågtstående i moraliskt avs., dålig. Rondeletius 98 (1614). Lorenzo! öfvergif detta osälla bröderskap. Lantingshausen Young 2: 56 (1790). Osäll .. den Lagstiftare, som leder Jordbrukaren på dylika afvägar (dvs. att försumma jordbruket). Blix JordbrH 13 (1792). Osäll den, som .. endast ser de sjuka, och föga bryr sig om sjukdomarne. OafAcrel PVetA 1793, s. 7. Ert arfgods med våld I osälle röfvat hafven. Alexanderson Sept. 51 (1868).
g) (enst.) ss. förstärkande adv. Arma flicka, hvarför pryda dig, / Äfven utan prydnad osällt skön! Runeberg (SVS) 3: 148 (1841).
2) [specialanv. av 1] (†) närmande sig bet.: utfattig, präglad av armod. Då andra släpa, will hon (dvs. lättjan) haffwa Roo, / Ty haffua mongen et osält Boo. Aschaneus HwsRegl. 10 (1614). Een annan .. (är) osäll, som .. (icke) hafwer thet han tarfwer. Risingh KiöpH 17 (1669). (Tages jordområdet bort från prästgården) så är heelt vthe medh prästegården, och jagh tå varder fast osällare mann .. än förr. VDAkt. 1676, nr 181.
1) (numera bl. arkaiserande, i högre stil) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara olycklig, olyckligt l. beklagansvärt tillstånd; äv.: sorg. L. Paulinus Gothus Pest. 36 b (1623). Osällheten dväljs i slottet, som i kojan. LBÄ 25—26: 7 (1799). Wirsén Sång. 188 (1884). Östergren (1934). särsk.
a) (numera föga br.) till 1 a: osalighet; (evig) fördömelse. Vultejus Post. E 3 b (1686). Dalin Synon. 196 (1925).
b) (†) i pl.: olyckliga l. olycksaliga omständigheter l. händelser, olyckor. Den kädja af osällheter, hvartil man där velat igensöka första länken. Posten 1769, s. 626. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (†) till 2: fattigdom, armod. OxBr. 12: 332 (1617). (Böndernas) tunga .. blef alldeles odrägelig, så at de störrtades i yttersta fattigdom och osällhet. Botin Hem. 2: 100 (1756).
Spalt O 1542 band 19, 1951