Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORNA ω3rna2, v.2 -ade; l. (i särsk. förb.) ORNAS -as, v.2 dep. -ades. vbalsbst. -ING (†, Lind 1: 657 (1749)).
Etymologi
[sv. dial. orna vid l. till l. om, orna sig l. ornas vid, orna sig vid l. till; sannol. etymologiskt identiskt med ORNA, v.1, o. eg. betydande: bli varm, återfå värmen]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) krya på sig l. repa sig l. vederfås l. kvickna till (efter svimning l. sjukdom) l. morna sig (efter sömn) o. d.; utom i särsk. förb. bl. (föga br.) refl., stundom äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk anv.: mornad; förr äv. ss. vbalsbst. -ing, vederfående, återhämtning. Lind 1: 657 (1749; vbalsbst.). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): ORNA TILL10 4. = orna vid; äv. refl., i uttr. orna sig till. Murberg FörslSAOB Bih. (1791; refl.). MarkallN 2: 205 (1821). Lundell (1893).
ORNA VID10 4. krya på sig l. repa sig l. vederfås l. kvickna till (efter svimning l. sjukdom o. d.) l. morna sig (efter sömn) o. d.; stundom äv. refl. l. ss. dep. Block Pest. 114 (1711; om sjuk person). Livin Kyrk. 120 (1781; om drucken person). Ornas vid efter en lång svimning, dvala, sömn. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Orna vid sig. Klint (1906).

 

Spalt O 1320 band 19, 1950

Webbansvarig