Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORIFLAMME or1iflam4 l. å1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er; förr äv. ORIFLAMMA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(-flamma 18131854. -flamme 1845 osv.)
Etymologi
[av fr. oriflamme; av mlat. auri flamma, ”guldflamma”; ytterst av lat. aurum, guld (jfr AURIPIGMENT), o. flamma, eld (se FLAMMA, sbst.)]
de franska medeltidskonungarnas röda (o. gyllene) krigsfana; stundom äv. om den franska kungsfanan i nyare tid. SvLitTidn. 1813, sp. 227. Bengtsson Tärn. 57 (1923). — särsk. (i vitter stil; numera bl. mera tillf.) bildl.: fana l. baner (som utgör symbol för en ideell strävan o. dyl. l. som väcker vördnad o. hänförelse); äv. om ngt som på ett l. annat sätt erinrar om en röd (o. gyllene) fana. Fromhetens .. oriflamma. SvLittFT 1837, sp. 568. När segren oriflamman svänger. 2SAH 25: 54 (1849). (Rägnbågsgudinnan) Iris reser .. en ändlös spaljé oriflammer. Lundström Sjöfr. 100 (1929). LD 1950, nr 218, s. 5.

 

Spalt O 1263 band 19, 1950

Webbansvarig