| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ORIENT or1iän4t (trestavigt) l. ωr1-, äv. å1– l. ω1-, stundom äv. orjän4t l. ω- (o´rient Weste; i vers — ∪ l. — ∪ ∪ Atterbom), r. l. m. ((†) n. 2RA 3: 644 (1734)); best. -en (ss. n. -et). Anm. 1:o Om orienten (i bet. 2) kan användas pronomenet det, liksom ordet i bestämd form kan föregås av fristående bestämd artikel i n. Voigt Alm. 1683, s. 17 (: Orient .. såsom thet är förlorat), Schück AllmLittH 1: 29 (1919: det moderna Orientens dervischer). 2:o Ordet hade förr stundom lat. kasusböjning. Schück VittA 3: 281 (i handl. fr. 1670: (Ett mynt) inkomit .. af Oriente).
1) (†) i sg. obest., om det huvudväderstreck i vilket solen synes gå upp, öster. Alla 4 Wädren, såsom Öster eller Orient, Wäster (osv.). Rålamb 4: 106 (1690). Biurman Brefst. 158 (1729). Dalin (1871). jfr: Dit opp, dit, der ur Orients rand det eviga Ljuset / Uppgår. Atterbom SDikt. 1: 182 (1808, 1837; jfr 2 b).
2) i sg. best. (äv., numera bl. i a o. b, obest.): de länder som ligga öster (o. närmast söder) om södra (i sht sydöstra) Europa; sammanfattningen av Asien (vanl. med frånräknande av de norra delarna) o. de islamiska delarna av Afrika; österlandet; särsk. (o. förr vanl.) om de icke europeiska områdena närmast nordöst, öster o. sydöst (söder) om Medelhavet (stundom med inbegrepp av Östeuropa, särsk. Grekland; jfr LEVANTEN); äv. dels: den muhammedanska världen, dels (i sht i fråga om förh. före islam) om den del av den kristna världen vars centrum var Konstantinopel, dels (i sht förr) om östromerska rikets område; ännu stundom uppfattat ss. i väster sammanfallande med den grekisk-ortodoxa kyrkans område; motsatt: occidenten. Främre orienten, om sammanfattningen av det islamiska Nordafrika och området mellan Indus, Kaspiska havet, Svarta havet, Medelhavet, Röda havet och Arabiska havet. Bortre orienten, övriga delar av (södra) Asien, fjärran östern. Biscoperna af Orient. Schroderus Sleid. 89 (1610). Slägtskap imellan Europas och Orientens språk. Thorberg ÖsterlSpr. 2 (1785). Orientens kyrka — den s. k. grekiskkatolska. Fehrman OrientK 10 (1920). jfr (†): Zenobiam, Drottningen vthi Orient. Schroderus Os. 1: 207 (1635; om en härskarinna över bl. a. Palmyra, Mesopotamien o. Egypten). — särsk.
a) (fullt br.) i sg. obest., dels i motsättning till occident l. västerland o. d. i sådana uttr. som från orient till occident osv., dels i vissa uttr. (t. ex. ett stycke orient) som beteckna att ngt tillhör l. är en del av orienten l. dess kultur o. d. Folklivet i Damaskus är ett intressant stycke orient. (150 biskopar) kommo tilsamman vthur Orient och Occident. Schroderus Os. 2: 332 (1635). (En) kraftmätning mellan Orient och Västerland. SvUppslB 23: 91 (1935).
b) (tillf.) bildl., i sg. obest. Han förs till paradiset, / Ifrån hvars Orient en stämma utgår, / Befaller strid. Fahlcrantz 1: 96 (1846, 1863).
3) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (i fackspr.) om speciell (färg)glans hos orientaliska pärlor. 2NF 22: 720 (1915).
-EXPRESS. benämning på vissa tåg som förmedla samfärdsel mellan västra och östra Europa, särsk. mellan vissa platser i nordvästra Frankrike o. Balkanhalvön o. Konstantinopel; i sht i sg. best. Strindberg HögreR 222 (1899). Thermænius Christie MordMesop. 255 (1939). Orientexpressen är snabbaste tåg mellan Paris .. och Bucuresti. SDS 1948, nr 165, s. 14. —
-POLITIK. politik som bedrives (av en viss makt l. en viss statsman) i frågor som röra orienten. Rysslands orientpolitik. 2NF 13: 1040 (1910). —
-SÄLLSKAP~02, äv. ~20. (vetenskapligt) samfund som har till uppgift att arbeta för vidgad kännedom om orienten. Svenska orientsällskapet, stiftat 1921. 2NF 19: 665 (1913).
b) i uttr. det orientiska kejsardömet, det östromerska (kejsar)riket. Schroderus Os. 2: 492 (1635). —
Spalt O 1254 band 19, 1950