| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OPTIK opti4k, r. l. f.; best. -en. Anm. I ä. tid användes ordet med lat. form o. böjning. Lagförsl. 74 (c. 1609: Opticam), Duræus Naturk. 103 (1759). (förr äv. med fr. stavning)
1) fys. vetenskapen om ljuset (o. seendet); äv. om framställning av denna vetenskap. Triewald Förel. 2: 12 (1736). Den Refractions-Lag, som Newton angifvit i sin Optik. VetAH 1760, s. 80. Optiken lär oss, at det endast är genom Omdömets öfning, som Flugan til en half tums afstånd icke synes oss lika stor som Örnen på 30 famnar. Kellgren (SVS) 5: 258 (1793). Lärobok i fysik .. IV Akustik och optik. Moll (1901; i boktitel).
2) (i fackspr.) konkret: optisk apparatur l. utrustning. BonnierKL (1926). Förbundna med en förstklassig optik uppnå dessa (fartygs-)kanoner .. en enormt hög träffprocent. VFl. 1937, s. 43. jfr (tillf.) bildl.: Att målaren äger ett personligt öga, en optik som är hans egen. Bergh Konst 81 (1893, 1908).
II. [bildat till ngn av nedan anförda ssgr; jfr OPTISK 2] glasfabr. utformning av godset hos ett glasföremål, vilken åt detta ger en särpräglad svag räffling (åstadkommen på så sätt att det formbara ämnet nedsänkts i en räffelform, varpå räfflorna under den fortsatta blåsningen till större delen utplånats). SvSlöjdFT 1931, s. 99.
-BLÅST, p. adj. [jfr t. optischblasen; jfr optisk 2] Den svagt räfflade, s. k. optikblåsta ytan. Seitz Glas. 133 (1933). —
Spalt O 1060 band 19, 1950