Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OK ω4k, förr äv. UK, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(ock c. 16351637. ok 1541 osv. oock 15381611. ook 15261723. uk (wk) 1525 (: Oxewk)1686 (: Ox uk). vck 1534. wuck 1594 (: oxwuck))
Etymologi
[fsv. uk, ok, sv. dial. ok, uk; motsv. fd. ogh (d. åg), fnor. ok (nor. dial. ok), isl. ok, got. juk, spann, par (oxar), fsax. juk (mnt. jock, juck), mnl. joc (holl. juk), fht. juh, joh (t. joch), feng. geoc (eng. yoke); av ett germ. juka- (varav gm lån fin. jukka), av ett ieur. i̯ugom (föreliggande bl. a. i lat. jugum, gr. ζυγόν, sanskr. yugám), till den ieur. roten i̯ug-, som föreligger bl. a. i lat. jungere (jfr DISJUNGERA, JUNKTUR), gr. ζεύγνυμι, binder samman, selar på (jfr ZEUGMA). — Jfr BIGA, JOKA, ÖK]
1) (numera i sht om äldre l. utländska förh.) dragtyg vars viktigaste del utgöres av en (vanl. mot dragdjurets l. dragdjurens manke l. nacke l. panna vilande) träbom vid vilken dragstång l. skaklar (l. draglinor o. d.) fastgöres (fastgöras); i sht om dylikt dragtyg för oxe l. par av oxar; förr stundom äv. i utvidgad anv., om liknande anordning använd av människor för dragning av ngt; jfr SELE. Syr. 33: 27 (öv. 1536). (Not-)Dragarena, som med .. Knäpper eller Ok, at draga Noten med, måste försedde vara. Tiselius Vätter 1: 118 (1723; vid notdragning under isen). Plöjaren går, att lösa ur oket de oxar han parat. Adlerbeth Buc. 25 (1807). Flyger lärkan så högt, som oxen bär oket, blir våren tidig. AntT VII. 2: 36 (1883; fr. Västergötl.). Ok för häst och oxe i samspann. Erixon SkansenKultH 145 (1925). — jfr BLAND-, BUK-, ENBETTS-, HALS-, HÄST-, JÄRN-, KÖRE-, LÄTT-, MANK-, MARKNADS-, NACK-, OX-, PANN-, PAR-, PLOG-, TRÄ-, TVÅBETTS-OK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Seent sparka moot, när Oket är fast på Halsen. Grubb 712 (1665). Oxen är intet medh ooket burin (dvs. född). Törning 124 (1677). Har du ok, nog får du oxe. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera i sht i högre l. vitter stil) mer l. mindre bildl. (jfr 3); särsk. om ngt som hämmar l. betvingar ngn l. ngt l. inkräktar på ngns frihet l. fria handlande l. om ngt som trycker l. tynger l. plågar ngn o. d.; band; tvång, förtryck, träldom; börda, tunga, besvär, (veder)-möda; särsk. om äktenskapet betraktat ss. ett tvång l. en börda. Tagher på idher mit ook, och lärer aff mich .. Ty mitt ook är lustugt, och min bördha är lett. Mat. 11: 29 f. (NT 1526). Ath j wilien läggia thet ook påå läryunganas hals, thet hwarken wåra fädhra eller wij bära kwnde? Apg. 15: 10 (Därs.; om ceremoniallagen). Den är värd sit ok som ej det vågar bryta. Rudbeck Borås. 6 (1776). Ägtenskapet är et ok. Envallsson Kopparsl. 10 (1781). Är detta Svearne, denna slägt / .. Till nesligt ok på den torfva född, / Som fostrade Engelbrekt? Snoilsky 3: 52 (1883). (Jag har) lefvat mig skallig i punschen och röken, / tryckts under usla ok. Fröding Stänk 49 (1896). — jfr ARBETS-, ENVÅLDS-, JÄRN-, REGEMENTS-, SKATTE-, SKOL-, TRÄLDOMS-, ÄKTENSKAPS-OK m. fl. — särsk.
α) i uttr. som beteckna att ngn utför l. återvänder till ett (krävande l. glädjelöst l. tråkigt) arbete l. återvänder i tjänst o. d.; särsk. i uttr. ligga l. (i sht förr äv. tråka) l. återvända i oket o. d. VDAkt. 1666, nr 225. Lät den dumma i oket tråka. Bellman (BellmS) 1: 216 (c. 1775, 1790). Sturzen-Becker Sthm 82 (1844: gå i oket). Jag återvände i oket, af fruktan för ekonomien. Strindberg BrBosse 172 (1905). Annerstedt UUH II. 2: 29 (1909: ligga i oket). (†) Næselius, som tjent .. vid thetta (läro-)verket ifrån år 1733 .. blef nu af siukdom utur stånd satt .. at lengre vid thetta oket arbeta. ÅbSvUndH 58: 243 (1762).
β) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i sådana uttr. som släppas l. slippa (ut)ur oket o. d., ss. beteckning för att ngn blir befriad från (krävande l. betungande) arbete l. tjänst. At (lärarna) .., åtminstone inom 7 eller 8 år blifva utur oket släpte och försedde med .. lägenheter i Stiftet. Skolordn. 1724, s. 9. Linné SvArb. 1: 42 (1757: sluppit).
γ) i sådana uttr. som böja nacken under oket l. under ngts ok l. böja sin rygg för oket o. d., underkasta sig ngt l. ngts fordringar. J, som aldrig än er rygg för oket böjde, / J, Dalakarlar! Kellgren (SVS) 3: 153 (1786). Stundom böjde man villigt nacken under familjeansvarets ok. Moberg Rosell 239 (1932).
δ) i sådana uttr. som lägga l. bringa l. böja (förr äv. komma l. kasta) l. hålla ngn l. ngt l. vara l. komma, äv. falla under oket l. under ngns l. ngts ok l. under främmande o. d. ok (i sht förr äv. (in)under ok), förr äv. bringa ngt i ok och lydnad o. d., ss. beteckning för att ngn l. ngt underkuvar ngn l. ngt l. utsätter ngn l. ngt för tvång l. förtryck l. håller ngn l. ngt underkuvad (underkuvat) resp. att ngn är l. blir underkuvad l. förtryckt (av ngn l. ngts makt) l. att ngn lever i träldom l. är ofri o. d. Trälarena som vnder ook äro, the holle sina herrar alla ära werda. 1Tim. 6: 1 (NT 1526). Romerske Keysaren hade kommet Juda folket vnder sitt oock. PErici Musæus 2: 327 b (1582). OxBr. 12: 648 (1644: är fallen). Stiernhielm Parn. 3: 3 (1651, 1668: lade / Inunder Ook). Brask Pufendorf Hist. 324 (1680: kasta). Sägh: .. Hwem medh sitt höga Wett och lärde Fiäders Macht / Haar alt, dhet Werldzligt är, i Ook och Lydno bracht? Wexionius Sinn. 3: C 2 b (1684). Böjas kunde aldrig .. (Johannes döparens) sjelfständiga Ande under tidens ok. Hagberg Pred. 2: 43 (1815). 3SAH 6: 87 (1891: hållit). Så länge landet var under främmande ok. Engström Aftongl. 93 (1932). särsk.
α‘) (†) i uttr. få ngn lika under oket med sig, få ngn lika betungad l. hårt beskattad som man själv är; draga lika under oket, uthärda lika tunga pålagor o. d.; jfr ζ. RARP 6: 78 (1657: ). 2RARP 13: 22 (1742: draga).
β‘) i uttr. sucka under oket l. under ngns ok o. d., förr äv. under ok, sucka l. klaga l. lida under (ngns) förtryck l. under tunga pålagor o. d. RP 7: 395 (1639). 2RARP 14: 110 (1743: under svårt ok). Under en tid, då hela Europa suckade under Napoleons ok. PT 1897, nr 203 A, s. 3.
ε) (†) i uttr. draga i ngns ok, lida under ngns förtryck, vara underkuvad av ngn. Gustaf II Adolf 159 (1617).
ζ) i uttr. bära (l. släpa på o. d.), förr äv. draga (ett) ok l. oket l. sitt l. ngns l. ngts ok o. d. (jfr ϑ), ss. beteckning för att ngn utstår ngt svårt l. besvärligt l. ledsamt (som pålägges av ngn l. har sin grund i l. utgöres av ngt) l. hålles underkuvad (av ngn l. ngt) o. d. Well är honom som for een onda tungo bewarat är, .. och hennes oock icke bära moste. Syr. 28: 23 (öv. 1536; Bib. 1917: släpa på). Thet är een kosteligh ting at man dragher oket j vngdomen. Klag. 3: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: bära ett ok); jfr: Oket dragz bäst aff ungdomen. Grubb 610 (1665). Toligt draga sit ok, kan plågan märkliga lindra. Nicander GSann. 99 (1767). De tappraste stridsmän hafva stupat för fiendens svärd, eller bära hans ok. 2SAH 8: 223 (1817). TidLittKal. 1928, s. 113.
η) i uttr. som beteckna att ngn befriar ngn l. sig från tvång l. förtryck l. träldom l. från ngt tryckande l. betungande o. d.; särsk. i sådana uttr. som avkasta l. avskudda (sig), förr äv. avslå sig oket l. ngns ok o. d. Jer. 2: 20 (Bib. 1541). Widekindi KrijgH 285 (1671: affslå sigh). SKN 1841, s. 134 (: afskudda sig). Vi läsa om Konung Gösta / I krönike-bok, / Guds underman, hvilken bräckte / Tyrannernas ok. Snoilsky 2: 1 (1881). Snart var stunden inne då träldomens ok skulle avkastas. Hedberg Bekänna 246 (1947).
ϑ) med tanke på parok, i uttr. som beteckna samarbete l. gemensamma strävanden o. d.; särsk. i uttr. l. draga (ut)i ok (förr äv. draga ok) med ngn o. d. Dragher icke ook medh the otroghna, ty huadh haffuer rettferdugheten bestella medh orettferdugheten? 2Kor. 6: 14 (NT 1526; Bib. 1541: Dragher icke vthi ook med; Bib. 1917: Gån icke i ok tillsammans med). Emedan han icke ämnade draga under samma ok som papisterna. Rydberg Vap. 280 (1891).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. lat.] (numera knappast br.) i utvidgad anv.: spann l. par (av dragdjur); särsk. om oxpar; äv. bildl.: par (bärare). Iagh skal slå tina åkermän och ook. Jer. 51: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: oxpar). Vi önskade oss ett ok herrar dragare för våra .. saker. Törneros Brev 1: 79 (1824; uppl. 1925). Gumælius Passow 460 (1841).
3) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] (i sht i fackspr.) i oeg. l. bildl. anv. (jfr 1 b), om föremål o. d. som gm sin form l. placering l. användning erinrar om ett ok (i bet. 1); särsk. om tvärgående (trä)stycke l. slå l. valv o. d., ofta tjänande ss. fäste för ngt l. till att uppbära ngt. 16 ook till bryggan öfwer Veiseln. KKD 12: 38 (1704; om mellanstöd för fältbro); jfr PÅL-OK. Ramsten o. Stenfelt 102 (1917; om järnbygel i nedre ändan av fallrepstrappa vari en talja hugges vid upphissning av trappan). MeddLantbrStyr. 1927, 5: 35 (om de tvärträn i ändarna på notarmar varvid dragtågen fästas). Roosval RomK 34 (1930; om valvok). — jfr PÅL-, RO- (DE)R-, VAD-, VALV-OK. — särsk.
a) [efter motsv. anv. i lat.] i sht hist. ställning bestående av två i marken nedstuckna o. ett över dessa lagt spjut varigenom romarna läto besegrade fiender passera till tecken på underkastelse; särsk. i uttr. gå under (förr äv. undergå) oket, äv. ngns ok, äv. bildl.: underkasta l. underordna sig (ngn) o. d.; numera ofta anslutet till 1 b (δ). Höpken 2: 88 (1747: undergå). (Jugurtha) ville .. låta alla (de besegrade fienderna) oskadde få aftåga under oket. Ritterberg Sall. 147 (1832). Philosophien .. visade sig föga benägen att gå under theologiens ok. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 61 (1868). De gingo själfvilligt under oket och vordo Haralds trälar. Bååth EgilS 4 (1883).
b) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (triangelformig) träram som fästes runt halsen på kreatur för att hindra det från att flöja. Lagförsl. 188 (c. 1609). Ook hörer på owaan Swijn. Grubb 610 (1665). Soon bär intet ooket för sin dygd. Dens. 749. jfr TRÄ-OK.
c) för människor avsett redskap för bärning av bördor, bestående av ett (vanl. efter axlar o. hals format) trästycke som i vardera ändan är försett med ett rep l. en kedja (med krok) vari ämbar (l. korgar o. d.) kunna hängas. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). En gumma, som bar två stora korgar hängande i ett ok öfver nacken. Lagerlöf Jerus. 1: 22 (1901). Brukssmäckor knoga under ok med dinglande ämbar. Koch Arb. 34 (1912). jfr BÄR-, VATTEN-, ÄMBAR-OK m. fl.
d) i sht sömn. på skjorta l. klänning o. d.: vid tillskärningen utskuret axelstycke vid vilket plaggets fram- o. bakstycken vid hopsyningen fästas gm sömmar över axeln (l. bröstet) o. ryggen. TT 1945, s. 635.
e) [jfr östsv. dial. ok, trampa varmed klockstocken sättes i rörelse] (†) klockstock (med tillhörande anordning för ringning med klockan). BtÅboH I. 1: 117 (1629). Aspegren Pedersöre 2: 73 (1766).
f) skeppsb. på avlöpningssläde: tvärgående bjälke som utanför fartygets stävar förbinder o. sammanhåller de båda slädhalvorna. Witt Skeppsb. 294 (1863). 2NF 25: 963 (1917).
g) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] tekn. tvärstycke (av järnplåt) som förbinder o. håller samman de lindade benen l. plåtkärnorna i en transformator; i sht förr äv. om tvärstycke (l. i maskiner med fler än två poler) ringformigt stycke (av stålgjutgods) varvid fältmagneterna i en elektrisk maskin äro fästa (jfr POLRING); i sht förr äv. om bygel av mjukt järn, använd vid undersökning av en järn- l. stålstavs magnetiska egenskaper för att tillsammans med denna bilda en sluten magnetisk krets. TT 1896, M. s. 25 (om bygel). Det ringformiga oket (i en likströmsmaskin). Dædalus 1934, s. 103.
h) (mera tillf.) bildl.: tvärgående band (se d. o. 34). Du har .. ett ok med fräknar öfver näsan. Lagerlöf Drottn. 51 (1899).
Ssgr (i allm. till 1): A: OK-BELAGD, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) om dragdjur: som okats på, påokad. Östergren (1933).
-BEN. [jfr t. jochbein, fr. os jugal, nylat. os jugale l. zygomaticum; jfr -båge 2] i sht anat. vart särskilt av de båda ansiktsben som förbinda pannbenet, kilbenet o. överkäksbenen med tinningbenen; jfr kindben 1. Hernquist Hästanat. 7 (1778). Backman MännRas. 83 (1935).
Ssgr (i sht anat.): okbens-muskel. [jfr nylat. musculus zygomaticus] om vardera av de från okbenet utgående muskler som sträcka sig till mungipan (stora okbensmuskeln) resp. till överläppen (lilla okbensmuskeln). Hartelius Anat. 62 (1874).
-utskott. benutskott (från pann- l. tinning- l. överkäksbenet) som förenar sig med okbenet. Retzius EthnolSkr. 86 (1847).
-vik. (†) = ok-håla. Hernquist Hästanat. 7 (1778). Därs. 105.
-BESPÄNNING. (numera föga br.) förspänning (av dragdjur) medelst ok. Sjöstedt Husdj. 1: 170 (1860). LfF 1878, s. 52.
-BREDD. [jfr okbågs-bredd] antropol. om avståndet mellan okbenens l. okbågarnas yttre kanter. Retzius EthnolSkr. 67 (1845).
-BROTT. (i sht i skildring av äldre l. utländska förh.) hudlöshet l. sår hos dragdjur (i sht oxe), beroende på tryck l. nötning från ok. HushBibl. 1755, s. 199.
-BRUTEN, p. adj. (i sht i skildring av äldre l. utländska förh.) om dragdjur (i sht oxe): behäftad med okbrott. HushBibl. 1756, s. 606.
-BRYGGA, r. l. f. (mindre br.) anat. okbåge (se d. o. 2). Retzius EthnolSkr. 136 (1849).
-BÅGE.
1) (mera tillf.) böjd träbom i l. för ok. Uggla Haslund Jab. 172 (1932; om förh. i Mongoliet).
2) [jfr t. jochbogen, fr. arcade zygomatique, nylat. arcus zygomaticus, ävensom gr. ζύγωμα, τὸ ζυγοειδές, om okbåge(n) l. okben(et)] anat. båge l. spång som bildas av tinningbenets okbensutskott o. okbenets tinningbensutskott; stundom äv. med vidsträcktare innebörd, med inbegrepp av pannbenets okbensutskott o. den därmed förbundna delen av okbenet. Retzius EthnolSkr. 7 (1842). LB V. 2: 9 (1908; vidsträcktare).
Ssg (till -båge 2): okbågs-bredd. i sht antropol. om avståndet mellan okbågarnas yttre kanter. Retzius EthnolSkr. 90 (1847).
-DRAGARE. (enst., †) eg.: dragdjur förspänt medelst ok; anträffat bl. bildl., i uttr. regelns okdragare, om poet som underkastar sig regeltvång. Thorild 4: 228 (1787).
-HANK. [jfr sv. dial. ok(a)hank] (i sht förr) på ok: hank (se hank, sbst.1 1) vari dragstång l. skakel o. d. (instickes o.) fästes. Ullenius Ro § 359 (1730).
-HÅLA, r. l. f. [jfr nylat. antrum zygomaticum] (föga br.) anat. hos vissa djur: hålighet inuti okbenet. TVeterLandth. 1875, s. 65.
-KAM. anat. benkam utmed okbenets yttre, främre kant. Retzius EthnolSkr. 27 (1842).
(3 d) -KLÄNNING. i sht sömn. klänning med ok. GHT 1916, nr 41, s. 4.
-KROK. [sv. dial. okkrok] (i sht förr) i ok fäst krok som häkta(de)s i länk l. märla på dragstång (till plog). Brauner Åker 165 (1752).
-REM. (i sht förr) horntöm. Porthan 5: 15 (1788).
-RING.
1) (i sht förr) okhank; äv.: järnring i en ”oktistel”. 4GbgVSH V—VI. 4: 6 (1903; om järnring; fr. Västergötl.). TySvOrdb. 1206 (1932; om okhank).
2) [jfr t. jochring i samma anv.; efter gr. ζεύγλη] (†) om vardera av de båda buktade delar av ett parok som vila(de) mot dragdjurens nackar. Johansson HomIl. 17: 440 (1848).
-SLÅ, r. l. f. (oke- 1756) [sv. dial. okslå] (i sht förr) om vardera av de vid träbommen i ett ok fästa, vertikalt riktade slåar mellan vilka det påokade dragdjurets hals befinner (befann) sig. Boije Landth. 348 (1756).
-STAD. [sv. dial. oksta] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) den del av en oxes manke l. nacke mot vilken oket vilar l. skall vila. Östergren (1933).
-STICKA, r. l. f. (i sht förr) träpinne varmed dragstång l. skakel o. d. fasthålles (fasthölls) vid oket. Cnattingius 94 (1876, 1894).
-TIST l. -TISTE, förr äv. -TISTA. [sv. dial. uktist] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) rem l. med krok försedd järnring l. hank varmed dragstång fästes vid oket; okhank; ”oktistel”. VisingsbgDomb. 1595. Linc. P 1 b (1640; om rem). Landsm. XI. 9: 10 (1896).
-TISTEL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) på dragstång till plog: järnring med därvid fastgjord hake l. krok varmed dragstången fästes vid oket. 4GbgVSH V—VI. 4: 6 (1903; fr. Västergötl.).
-UTSKOTT~02. [jfr nylat. processus zygomaticus] (numera mindre br.) anat. okbensutskott. Hernquist Hästanat. 37 (1778). 2BonnierKL 8: 360 (1943).
-VIK. (†) anat. = -håla. Okvikerna ligga (hos hästen) .. midt för de öfra Oxeltänderna. Hernquist Hästanat. 105 (1778).
B (†): OKE-KEDJA, f. kedja varmed dragstång (till kanon) fästes vid (buk)ok. ArkliR 1567, avd. 9. —
-SLÅ, se A.
Avledn.: OKA, v., -ning. [fsv. oka (MP 4: 99); jfr d. åge (fd. okæ), nor. dial. oka, fnor. o. isl. oka, tvinga, underkuva]
1) (utom i a, b i sht om äldre l. utländska förh.) till 1; med avs. på dragdjur (i sht oxe l. oxar): lägga ok på, spänna i ok; äv. abs.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Linc. Rr 6 b (1640). SvForns. 3: 112 (c. 1755). Drängar, / som piska de okade dragarne. Brogren Yngl. 45 (1901). Oxe vilar medan oxe okas. Ström SvOrdspr. 273 (1926). jfr samman-oka. särsk. bildl.
a) (i vissa trakter) ss. benämning på en lek varvid en deltagare ligger på magen o. en annan lägger sig på hans rygg med händerna stuckna under hans armar o. knäppta över hans nacke, varefter den undre skall resa sig med sin börda; jfr sadla. LandsmArkFrågel. 28: 30 (1930). NordKult. 24: 23 (1933).
b) (mera tillf.) förbinda l. förena (ngt), sammanoka (ngt); särsk. ss. vbalsbst. -ning, äv. i konkret anv.: sammanbindande valv l. linje o. d. Friesen (o. Grape) CodArg. 86 (1928: okning; i konkret anv.).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3 b: förse (kreatur) med ok; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Rothof 294 (1762; i p. pf.).
Särsk. förb. (till oka 1; utom i bildl. anv. i sht om äldre l. utländska förh.): oka av. [bildat ss. motsats till oka på] ta oket av (dragdjur), befria (dragdjur) från oket; jfr avoka. Björkman (1889).
oka ihop, äv. hop. spänna l. koppla samman (dragdjur) medelst parok; äv. bildl., särsk. i uttr. oka ihop (ngn l. ngt) med (ngn l. ngt), hopkoppla (ngn l. ngt) med (ngn l. ngt). När en landtman okat ihop bredpanniga oxar. Johansson HomIl. 20: 495 (1848). Att släpa fram sitt vardagsliv okad ihop med sitt .. viv. Andersson Amér 8 (1918).
oka på. lägga ok på (dragdjur); jfr påoka. Hoppe (1892).
oka samman l. tillsamman(s). oka ihop (dragdjur); särsk. bildl.; jfr sammanoka. Knorring Illus. 49 (1836; bildl.).
oka upp. (i vissa trakter) oka på (dragdjur). Moberg Sedebetyg 193 (1935).
OKE, se d. o.

 

Spalt O 509 band 18, 1949

Webbansvarig