Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFFRA of3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587), Linc. (1640; under mactatus)), -ING; -ARE o. -ERSKA, se avledn.
Etymologi
[fsv. offra; jfr d. ofre, isl. offra; av fsax. offrōn (mnt. offeren) l. feng. offrian, av lat. offerre, frambära, erbjuda (se OFFERERA); jfr äv. t. opfern, av annat urspr.]
1) på rituellt sätt frambära l. överlämna l. giva l. helga (ngn l. ngt) i religiöst l. magiskt syfte; äv. abs.: förrätta offer; numera utom i bildl. anv. bl. i fråga om icke kristna resp. primitiva förh. Offra ett offer. Offra ngt till l. åt ngn (en gud, ett övernaturligt väsen o. d.), äv. offra ngn ngt, äv. (numera bl. i högre stil) utan sakobj. offra ngn, offra till ngn, äv. i uttr. offra för l. (mindre br.) till ngt, för att erhålla ngt. Wijsa tigh prestenom, och offra för thet tw är reen wordhen. Luk. 5: 14 (NT 1526). Kain offradhe Herranom gåffuor aff iordennes frucht. 1Mos. 4: 3 (Bib. 1541). Iacob offradhe offer på berghena. Därs. 31: 54. Fruchter inga andra gudhar, .. och offrer them icke. 2Kon. 17: 35 (Därs.; Bib. 1917: offra åt dem). Kung Helge han offrar båd falk och häst / i lunden gröna. Tegnér (WB) 5: 35 (1825). Han skulle .. offra till god årsvext. Geijer SvFolkH 1: 24 (1832). Ännu levande personer känna till seden att offra det vatten, vari ett flickebarn blivit döpt, åt den vackraste råghalmskärve, som kan anskaffas, på det barnet måtte få långt vackert hår. Landsm. VIII. 3: 394 (c. 1900). — särsk.
a) om nedkastande i magiskt syfte av mynt m. m. i källor. PlacatEder 1665, s. C 2 a. Om .. (den som är sjuk) kommer till thenna kiällen och offrar 3 eller 5 .. eller 9 eller 11 fyrckar, .. så kommer han til sin förra helsa igen. Bolinus Dagb. 11 (1666). Åtskilliga av dessa (mynt i Skaga offerkälla) ha säkerligen offrats för lycklig barnsbörd. KyrkohÅ 1933, s. 132.
b) (†) ss. vbalsbst. -ing, konkret: offer(gåva). JGOxenstierna 1: 307 (”308”) (1793). Düben Lappl. 224 (1873).
c) bildl. Iach offras nw, och tijdhen tillstundar ath iach lossas skall. 2Tim. 4: 6 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; Vulg.: delibor; gr. σπένδομαι). Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). Svenskarnes förbittring offrade åt deras fallna Konung (dvs. G. II A.) högar af slagna fiender. Ekelund 1FädH II. 1: 171 (1830). — särsk.
α) (i religiöst spr.) i fråga om Kristi död på korset, enl. uppfattningen att han därigm utgav sig själv l. utgavs av Gud ss. ett försoningsoffer för människornas synder; äv. refl. Wij haffue och it påscalamb som är Christus offradher före oss. 1Kor. 5: 7 (NT 1526). I fullkomlig lydnad för sin himmelske Fader .. (har Jesus) frivilligt offrat sig sjelf till försoning för våra synder. Kat. 1878, nr 120. Ebr. 10: 10 (Bib. 1917).
β) (i religiöst spr.) med avs. på vad en from människa bringar Gud ss. ett offer. Psalt. 116: 17 (Bib. 1541). Nu längtar jag få höra .. hvilken kyrka det var, där du offrade dina första suckar till Gud. MoB 2: 8 (1791). Offra lovets offer åt Gud. Psalt. 50: 14 (Bib. 1917).
γ) i fråga om icke kristna gudomligheter, naturväsen o. d. Ren under glädjens ljud, / Den sälla skaran går at offra Hymens Gud. Kellgren (SVS) 3: 350 (1792; om ett bröllopståg). Dig (dvs. septembermånen) offra de sorlande lundar och brunnar / och suckarnas ånga och vildmarkens lukt. Karlfeldt FridVis. 61 (1898). särsk.
α’) (i vitter stil) i uttr. offra åt Bacchus, dricka (mycket) vin l. sprithaltig dryck. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 207. jfr: Min nyktra artistpojke har väl inte varit ute och offrat alltför entusiastiskt åt våren? Lundegård Prom. 1: 179 (1893).
β’) eufemistiskt, om uppkastningar, i sht vid sjösjuka. En och annan (passagerare) är blek .. och offrar till Neptun. Nyblom Golfstr. 93 (1911). (De hade kommit ut från kaféet) och offrade nu ur sitt innersta åt rännstenens gudom. Koch Arb. 29 (1912).
δ) i uttr. offra på ngts altare. (För att hjälpa de oskyldigt lidande) offrade man .. öfver allt med största beredvillighet på menniskokärlekens altare. Englund Ged. 120 (1853). (Den lycka) som du offrar på den barnsliga undergifvenhetens altare. Rydberg Ath. 336 (1876). VFl. 1933, s. 35. jfr: Ach! at iag ey något haer / Til offra, som Ehr wärd, uppå mit Hiert-Altar. Lucidor (SVS) 422 (c. 1670).
ε) [jfr mnt. up de vlēsbank offeren, eg.: på slaktbänken] (†) i uttr. offra ngn på fläskbänken, avliva, döda. Svart G1 96 (1561). Nw .. ähre på nytt böndher vttagne och förskickedhe nedh till Danmarck, ther the och bliffwe offredhe på fleskbäncken och komne vm halssenn. HH XIII. 1: 160 (1564).
2) kyrkl. gå fram till altaret o. där nedlägga pänningar l. andra gåvor; förr vanl. med avs. på församlingsbornas bidrag till prästens (l. klockarens l. kyrkovaktarens) avlöning, numera i sht i fråga om vissa kollekter som uppsamlas vid altaret o. i fråga om kollekt som en blivande präst kan få tillstånd att upptaga i viss kyrka; äv. (i sht i vissa trakter) liktydigt med: ge kollekt. Ther gifs ingen offeröre vdt, annat än at man offrar på siw offerdaga om åhret. G1R 5: 122 (1528). Så snart brudgumme och brud sammanwigde äro, går först han och sedan hon till altaret och offra. KOF II. 2: 144 (c. 1655). Offra så i Capellet, at Kyrkian får något medh. Grubb 608 (1665). Sedan predikan är all, börjas med Offring eller penningars läggande på Altaret. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 37. I Göteborgs stift offrades (år 1947) kr. 1: 18 (per invånare). GHT 1948, nr 197, s. 4.
3) allmännare, i anv. utvecklad ur 1.
a) urspr.: bringa en offer- l. hyllningsgärd. — jfr AN-OFFRA.
α) med obj.: giva (ngt) ss. hyllning l. tribut; vanl. med försvagad bet.: ägna (ngn ngt); numera vanl. i sådana negativa uttr. som icke offra en tanke på ngt, icke ägna en tanke åt ngt (jfr b). Lindahl Syrinx 20 (1747). Hvart ärligt hjerta bör offra henne (dvs. sanningen) sin dyrkan. JGOxenstierna Dagb. 67 (1769). Det beröm, som Magister Berghult offradt på Kalkoner. Posten 1769, s. 852. Offra någon all sin ömhet. Dalin (1853). Utan att offra en tanke på. WoH (1904). jfr (†): (Bönder på gästabud) tala bå hjt og djt, på Busen (dvs. djävulen o. dyl.) offrandes Eder. Warnmark Epigr. L 2 b (1688).
β) i uttr. offra åt ngn l. ngt, giva sin hyllning l. uppskattning åt ngn l. ngt; vanl. o. numera nästan bl. i uttr. offra åt ngt, i bet.: i sitt handlingssätt, sinnelag o. d. visa böjelse l. benägenhet för ngt, hemfalla åt ngt; stundom äv.: göra eftergift l. medgivande åt ngt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Kellgrens) ungdom offrade åt nöjet. Rosenstein 1: 296 (1796). (Sv.) Offra .. åt de stora .. (fr.) encenser les grands. Weste (1807). Assyriens konst offrade förnämligast åt jordisk herskaremagt. Scholander 3: 33 (c. 1870). Runeberg offrar .. ytterst sällan åt spökromantiken. Hedvall RunebgStil 301 (1915). jfr: Gustaf (Adolf) .. torde kunna misstänkas före at hafva ibland offrat något åt sin ärelystnad. Höpken 1: 248 (1771).
γ) (†) tillägna, dedicera. Columbus BiblW B 2 b (1674). Denna Handbok dristar jag nu ofra åt min Konung. Hedin HbLäk. Dedik. 6 (1796).
b) giva (ut) l. skänka l. spendera (ngt) för visst ändamål; kosta på, lägga ut; ägna (åt ngt); öda; särsk. i uttr. offra ngt på ngt. Offra pängar på spel. Offra mycken tid på nöjen. (Mannen som dyrkar en dam måste) Offra bå pärlor, och gull, siden, sammet, och ädlesta stenar. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 219. Så länge man hoppades, att Polen ensamt skulle sysselsätta de Ryska härarne, ville man ej på Sveriges biträde offra några subsidier. Malmström Hist. 2: 50 (1863). (Schlyter) offrade sina krafter på utförandet af ett storverk. 3SAH 4: 115 (1889). Skulle man ej kunna offra några hundratal meter film på de mest karakteristiska av våra gamla danslekar? Nilsson FestdVard. 82 (1925).
c) frivilligt avstå från (ngt) o. giva (det till förmån för ngt); uppoffra. Offra ngt för l. åt ngt. Offra något av sin bekvämlighet för ngt. Skogekär Bärgbo Wen. 46 (c. 1635). Man kunde ej se .. någon som oförbehållsammare (än Wallin vid sitt psalmboksarbete) offrade all fåfänga för det verkliga. Geijer I. 2: 226 (1840). SKN 1841, s. 145 (: offra .. åt). Ila att offra med fröjd lifvet för kommande slägt! Rydberg Dikt. 1: 34 (1874, 1882). Schück VittA 8: 166 (1944). — särsk. mera pregnant: giva (ngn l. ngt) till spillo av vissa hänsyn l. för att uppnå ngt o. d.; prisgiva; låta gå förlorad. (De romerska soldaterna) trodde sig af Volux förrådde och offrade genom försåt. Ritterberg Sall. 249 (1832). (Ekorren begrovs) i trädgården, och han var insvept i en hvit näsduk, som morfar offrade. Benedictsson Ber. 125 (1887). Det (är) vanligt att, då foderskörden blir knapp, först offra fåren. Nyström SvGeogr. 209 (1895). Hon kunde inte offra den gamla vännen för den nya. Wägner Lagerlöf 2: 8 (1943). särsk. i schackspel: låta (pjäs) tagas av motståndaren, utan att samtidigt taga ngn av dennes pjäser. Man kan äfven frivilligt offra en pjes, t. ex. för att förbättra sin ställning. Wilson Spelb. 24 (1888).
d) refl.: giva ut sig själv l. giva sitt liv (för ngt), giva alla sina krafter (för visst ändamål). Offra sig för sin familj. All Naturen offrar sig, / At förlusta mina tankar. Nordenflycht QT 1744, s. 36. (Clemens) skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Rydberg Ath. 363 (1876; uppl. 1859, 1866: uppoffra). (Fotbollslaget) stred i försvaret med nästan hela laget och alle man offrade sig. Arbetet 1947, nr 262, s. 7.
Särsk. förb.: OFFRA UPP10 4 l. OPP4. jfr uppoffra.
1) (†) till 1: offra. För den stora Pestilentia der gick, offrade han sin ächta Son up i Brenneoffer. Rudbeck Atl. 3: 380 (1698). Ehrenadler Tel. 30 (1723). särsk. bildl., refl. Aff frijwilligo Hierta offra tigh sielff vp .. til itt ewigt andeligit Bränn-Offer på titt Hiertans Altare. Preutz Kempis 503 (1675).
2) (numera föga br.)
a) till 3 b: giva ut, offra; förslösa. Nordenflycht UtvArb. 2 (c. 1755). Törs jag fråga vad det är för slags spel, som lockat herrarna att offra opp en hel förmiddag? Fröding ESkr. 2: 70 (1892).
b) till 3 c: uppoffra, offra; giva till spillo. Nordenflycht QT 1745, s. 40. Nu är kung i fara. / Frälsas kan han med en bonde, / den är gjord att offras opp. Tegnér (WB) 5: 37 (1825); jfr offra 3 c slutet.
c) (†) refl., till 3 d: offra sig. En den fulkomligt sig åt Dygden offrat opp. Brenner Dikt. 1: 54 (1695, 1713).
Ssgr (i allm. till 1): A: OFFER- (offers-, offra-, offre-), se offer ssgr.
B (i vitter stil, föga br.): (3 c) OFFRINGS-LUST. offerlust. Wirsén NDikt. 127 (1880).
-STUND. offerstund. Adlerbeth Æn. 103 (1804).
Avledn.: OFFRARE, m.||(ig.). (tillf.) person, i sht man, som offrar.
1) till 1. Tu wille .. nedher leggia the styggeligha offrare. SalWijsh. 12: 4 (öv. 1536). Runeberg 5: 157 (1863). jfr avguda-offrare.
2) till 2. Murenius AV 551 (1664). På hvarje offrare, som tågar / Förbi (offerkistan), han (dvs. Jesus) ser så underbart. Modin Dikt. 32 (1878).
OFFRERSKA, f. (tillf.) kvinna som offrar; särsk. bildl., till 1. Offrerskor, träden / inför den som hörer, / den som ser och känner / rymdens alla vrår. Karlfeldt FlPom. 121 (1906; om seklens mör).

 

Spalt O 297 band 18, 1949

Webbansvarig