Publicerad 1949   Lämna synpunkter
ODEN ω4den, äv. 32 (o`den Weste; òd´n Dalin), sbst.1, äv. ODIN ω4din, äv. 32, m.
Ordformer
(-en 1596 osv. -in 1686 osv.)
Etymologi
[fsv. Odhin, motsv. isl. Óðinn, fsax. Wōden, fht. Wuotan, feng. Wōden; sannol. samhörigt med OD, adj. — Jfr ONSDAG]
namn på en av huvudgudarna i den nordiska mytologien; särsk. i vissa uttr. o. ssgr.
a) i uttr. Odens (vilda) jakt, se JAKT, sbst.1 2 c α.
b) (i vissa trakter) i uttr. Odens svala, = ODENS-SVALA. Scheutz NatH 102 (1843). Landsm. II. 3: 122 (1887).
Ssgr: A: ODEN-, äv. ODIN-SVALA, se B.
B: ODENS-, äv. ODINS-BÄR, se odonbär. —
-DAG, se onsdag. —
-DYRKAN. rel.-hist. 2VittAH 12: 19 (1822, 1826). —
-DYRKARE. rel.-hist. Fornv. 1919, s. 90. —
-FLISA, r. l. f. (på Öland, bygdemålsfärgat) (rest) stenhäll som utgör del av ett slags forntida stensättning. Allvin Mo 116 (1857). jfr Almgren Fornl. 53 (1904). —
-KULT. rel.-hist. SvFolket 1: 308 (1938). —
-SVALA. (oden- 1614 osv. odens- 1916 osv.) [fsv. odhinsvala; jfr GSjöstedt i SydsvOrtnSÅ 1937—39, s. 36 ff., Lindroth ÖlFolkm. 2: 151 (1945)] (i vissa trakter) fågeln Ciconia nigra (Lin.) Bechst., svart stork. Rondeletius 63 (1614). FoFl. 1941, s. 2.
Avledn.: ODENSK, adj. (odensk 1836. odinsk 1820—1857) (†) som härstammar från l. har avseende på Oden. Ling Edd. 11 (1820). Den Odenska religionen. Schlyter JurAfh. 1: 2 (1836). Den tid, då de Odinska stammarne redan innehade Sverige. (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 63 (1857).

 

Spalt O 207 band 18, 1949

Webbansvarig