Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OCKRA ok3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. (om olika slag av ockra) -or; äv. OCKER (numera bl. ss. ssgsförled ok3er~), sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -n.
Ordformer
(acker- 1637 (: Ackergehl)—1640 (: Ackergehl). aker- 1637 (: Akergell). ocher 1745—1815. ochra 1640—1853. ocker 1546 (: Ockergell), 1680—1905, 1933 (: ocker-). ockra 1741 osv. oker 1578 (: Okergell)—1746. okra 1747—1824. åcker 1554 (: Åckergell)—1788. åker 1561 (: Åker gulth), 1765—1788. åkra 1797—1807)
Etymologi
[jfr d. okker, nor. oker, t. ocker, eng. ochre, ocher, fr. ocre; av lat. ochra, av gr. ὤχρα, eg. f. till adj. ὠχρός, blekgul]
i sht miner. o. färg. pulverformig massa som utgör en (med lera m. m. uppblandad) förvittringsprodukt (hydroxid, oxid) av ngn metall, särsk. av järn; äv. (o. vanl.) om olika (särsk. gula l. röda) färgämnen som bestå av l. framställas ur dylik massa l. på artificiell väg framställd oxid l. hydroxid av ngn metall. Gol jord tienligh at ferga med, Ochra. Linc. (1640; under sil). I surbrunskällan .. är marken eller källsådet hel fult af Ochra. Kalm VgBah. 213 (1746). Ljusgul ochra. .. Röda .. ochror. .. Blå ochra. .. Grön ochra. Rinman 2: 212 (1789). Templets yttermurar voro (hos aztekerna) målade med röd ockra. UB 1: 185 (1873). Ockrorna äro de mest betydande representanterna för de gula jordfärgerna. HantvB I. 1: 35 (1934). — jfr ANTIMON-, BLY-, BRUN-, GUL-, GULD-, JÄRN-, KOPPAR-, KROM-, KÄLL-, LJUS-, MÖRK-, NICKEL-, RÖD-, URAN-, VITRIOL-, ZINK-OCKRA m. fl., ävensom BÄRG-OCKER. — särsk. (konst. o. i vitter stil) i utvidgad anv., om de (särsk. gula l. röda) färger l. färgnyanser som utmärka ockran. Detta virrvarr af färger: den ljusa ockern, koboltblått, den mörka kromgröna. SD(L) 1905, nr 83, s. 2. Gamla fästningsmurar, som tiden patinerat i rostrött och ockra. Berg Spanskt 37 (1915).
Ssgr (i sht miner. o. färg. samt, i fråga om färgbeteckningar, konst. o. i vitter stil): A: OCKER-ART, -ARTAD, -AVSÄTTNING, -BRUN, -FÄLLNING, -FÄRG, -FÄRGAD, -GRAV, -GUL, -GULT, se B. —
-GÄLB l. -GEL l. -GÄLL, sbst. (ocker- 1546—1789. ockre- 1554. -gel (-hl) 1637—1789. -gelb 1789. -geldh 1560. -gell (-geell) 1546—1645. -gäll (-giä-) 1640—1789) [jfr ä. d. okkergel, ä. t. ochrageel, holl. okergeel] (†) gulockra; jfr ockra-gult 2. SjötågR 1546. Köller-färga, som här kallas Ocker-gäll, finnes i så stor quantitet vid Gjörse-källa, at hon säljes af Bönderne för en Skilling kakan. Linné Sk. 330 (1751). Rinman (1789). —
-HALTIG, se B. —
-JORD. (ocker- 1886—1893. ockre- 1750) [jfr d. okkerjord] (numera knappast br.) ockrahaltig jord; (i naturen förekommande, med lera m. m. uppblandad) ockra. VetAH 1750, s. 20. MosskT 1893, s. 166. —
-KÄLLA. (†) källa kring vilken förekomma avlagringar av ockra. Hülphers Norrl. 4: 126 (1779). —
-LAGER, se B.
B: OCKRA-ART. (ocker-) Brander NatH 129 (1785). —
-ARTAD, p. adj. (ocker-) som utgöres av l. liknar ockra. Rinman JärnH 126 (1782). —
-AVSÄTTNING~020. (ocker-) avsättning av ockra; äv. konkret. Ockerafsättningen vid källöppningen. JernkA 1865, s. 136. —
-BRUN. (ocker- 1865 osv. ockra- 1818 osv.) [jfr d. okkerbrun, eng. ochre-brown] som har den bruna färg(nyans) som utmärker brunockra. Marklin Illiger 83 (1818). En varmt ockrabrun färg. Ymer 1906, s. 327. —
-FÄLLNING. (ocker-) = -avsättning. JernkA 1865, s. 136. —
-FÄRG. (ocker- 1698 osv. ockra- 1805 osv. ockre- 1804) [jfr d. okkerfarve, nor. okerfarve, eng. ochre colour]
1) om den färg som utmärker ockra. Blodstenar, som .. behålla sin röda, bruna eller gula Ocker-färg. Rinman JärnH 126 (1782).
2) konkretare, om färgämnet ockra. ApotT 1698, s. 51. Den gemena kyller- och okerfergen, är en gål, stadig jordart, hvilken .. af skinnare brukas at ferga skin samt kyllrar. Bromell Berg. 4 (1730). En ung målaregesäll (höll) på med att måla ett staket med ockerfärg. Erenburg 13Pip. 20 (1925). —
-FÄRGAD, p. adj. (ocker- 1789 osv. ockra- 1843 osv. ockre- 1900—1933) [jfr d. okkerfarvet, nor. okerfarvet, t. ockerfarbig, eng. ochre-coloured] som har den färg som utmärker ockra; särsk.: ockragul. Rinman 2: 607 (1789). Ockrafärgade dörrar och fönsterfoder. Hallström UngdNov. 116 (1896, 1923). De ockra- och rosafärgade jordhusen i byarna. PT 1898, nr 42 A, s. 3. —
-GRAV, r. l. f. (ocker- 1927 osv. ockra- 1934 osv.) arkeol. grav av en typ som kännetecknas därav att liket överströtts med ett lager av järnockra. Fornv. 1927, s. 379. SvUppslB (1934). —
-GUL. (ocker- 1790 osv. ockra- 1813 osv.) [jfr d. okkergul, nor. okergul, t. ockergelb, eng. ochre-yellow] som har den gula färg(nyans) som utmärker gulockra. Möller (1790). Ockragul, .. en gulhet som går nära krukfärgen, men är mera gul. VetAH 1813, s. 116. TurÅ 1935, s. 182. —
-GULT, n. (ocker- 1561. ockra- 1908 osv.)
1) om den gula färg(nyans) som utmärker gulockra. Dörrar i ockragult. PT 1908, nr 60 A, s. 3.
2) (†) gulockra; jfr ocker-gälb. TullbSthm 22/7 1561. —
-HALTIG. (ocker- 1852 osv. ockra- 1908 osv. ockre- 1804) [jfr d. okkerholdig, nor. okerholdig, t. ockerhaltig] som innehåller ockra. VetAH 1804, s. 292. Ockerhaltiga .. leror. Rothstein Byggn. 188 (1856). —
-LAGER, n. (ocker-) [jfr t. ockerlager] lager av ockra. Wetterdal Grufbr. 21 (1878). —
-LAV. bot. laven Lecidea silacea Ach. (som har ockragul färg). Acharius Lich. 66 (1798). —
-RÖD. [jfr d. okkerrød, eng. ochre-red] som har den röda (rödgula) färg(nyans) som utmärker rödockra. Thomson Insect. 167 (1862). Ockraröd lera. Dahlgren Jephson 46 (1891). Den ockraröda jorden. Vising Span. 103 (1911).
C (numera knappast br.): OCKRE-FÄRG, -FÄRGAD, se B. —
-GÄLB, se A. —
-HALTIG, se B. —
-JORD, se A.
Avledn. (miner., tekn.): OCKERAKTIG, adj.2 (adj.1 se ocker, sbst.1 avledn.). [jfr d. okkeragtig] ockraartad; särsk.: som har den struktur l. färg som utmärker ockra; äv.: ockrahaltig. Hiärne 2Anl. 11 (1702). Björkman (1889). —
OCKRIG, adj. [jfr t. ock(e)rig, ävensom eng. ochr(e)ous, fr. ocreux] (numera föga br.) ockraartad; särsk.: som har den konsistens l. struktur som utmärker ockra. JernkA 1822, s. 198. Brunockra .. kallas ett .. icke kristalliseradt mineral med trådig, tät eller jordartad, ockrig textur. 2NF 4: 362 (1905).

 

Spalt O 185 band 18, 1949

Webbansvarig