Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OBELISK ob1elis4k l. ωb1– l. ω1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr förekom ordet ngn gg i den lat. formen obeliscus. Rüdling Suppl. 362 (1740).
Ordformer
(förr äv. -lisque (-qve))
Etymologi
[jfr t. o. eng. obelisk, fr. obélisque; av lat. obeliscus, av gr. ὀβελίσκος, (stek)-spett, obelisk, diminutivum av ὀβελός, stekspett, obelisk]
(urspr. i det gamla Egypten förekommande) hög o. smal, fyrsidig, vanl. liksidig, uppåt något avsmalnande stenpelare (vanl. med pyramidformig topp), huggen i ett enda stycke; äv. oeg., om (i senare tid) gjord likartad stenpelare sammansatt av ett flertal stycken. SvBrIt. 1: 34 (c. 1700). Obeliskerna voro i Egypten städse solgudens kultsymboler. Almquist VärldH 1: 47 (1927). Framför Bondkyrkan (i Uppsala) står en obelisk av granit, rest 1832 till minne av Gustav II Adolf. 3NF 19: 1140 (1933).
Ssgr: OBELISK-FORM; pl. -er. särsk. i uttr. i obeliskform, i form av en obelisk l. obelisker. 2VittAH 14: 9 (1828, 1838). Då termitstackar i obeliskform dominerade trakten. Bengtsson Austr. 133 (1928).
-FORMIG. Brunius Resa 1838 202 (1839).

 

Spalt O 59 band 18, 1949

Webbansvarig