Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅTTLIG mot3lig2, adj. -are. adv. = (†, Forsius Fosz 58 (1621), Dalin Vitt. II. 5: 57 (1738)), -A (†, Syr. 31: 27 (”32”) (öv. 1536), Granlund Ordspr. (c. 1880)), -AN (†, Prytz MStenbock C 1 a (1633)), -E (†, G1R 11: 329 (1537), BOlavi 3 a (1578)), -EN (numera föga br., G1R 26: 759 (1556), Östergren (1932)), -T (Lind (1738, 1749) osv.).
Ordformer
(måt(h)el- 15261738. måtl- 16211749. måttel- (-o-) 15291881. måttl- 1621 osv. mått’l- 1718, 1726. -lig(h) 1526 osv. -ligen 1536. -lig(h)it(t) (-et), n. sg. 15371749)
Etymologi
[fsv. mateliker; jfr mnt. mātelik; till MÅTT, sbst.4, o. MÅTTA, sbst.2]
— jfr O-MÅTTLIG.
1) om person (jfr 3 a): som håller l. iakttar måtta; numera bl. i fråga om mat o. dryck l. njutningsmedel. (Gud bjuder) at wij skole wara nychtern och måteligh j maat och dryck. OPetri Send. B 5 b (1528). Propheterna voro måttliga och återhållsamma i sin lefnad. Agardh ThSkr. 1: 16 (1842, 1855). Jöns Isaksson var en måttlig man, fast han hvarken var goodtemplare eller kostföraktare. Benedictsson Eftersk. 85 (c. 1885). Östergren (1932). (†) Ärom wij måtelighe, så ärom wij idher måtelighe. 2Kor. 5: 13 (NT 1526; gr.: εἲτε σωφρονοῦμεν, ὑμῖν; Bib. 1917: om vi .. äro vid lugn besinning, så är det eder till godo).
2) om sak, särsk. ngt abstrakt (jfr 3 b): vari man håller l. iakttar måtta; som är varken särskilt stor (riklig) l. liten (knapp) o. d., icke utpräglad i ngn riktning, medelmåttig (se d. o. 1). Föra ett måttligt levnadssätt. Ha måttliga anspråk. Återföra ngt till måttliga proportioner. Priset var ganska måttligt. Till Anders Erson påå Kongzör att han täncker till att holle en motteligere förtäring, ther påå gården. G1R 16: 650 (1544). Hamnen (vid Sölvesborg) är .. tämmeligen god, der kunna Skutor af måttlig storlek ligga invid bron. CBonde (1658) i HSH 6: 141. Måtteligh Lycka är altijdh bäst. Grubb 559 (1665). Den vise söker blott ett måttligt bröd / Förvärfdt af fliten, utaf mödan kryddadt. Tegnér (WB) 1: 142 (1805). Med måttligt bränvinsbruk förstås vanligtvis då man dagligen begagnar 1, 2 à 3 supar. Alm. 1845, s. 41. Cassel TeorSocEkon. 567 (1934). — särsk.
a) (numera mindre br.; se dock slutet) om konkret föremål med tanke på dess utsträckning i en l. flera dimensioner. Vi motte forse oss mett et motteliget schep, somm vi kunne förmecta att uthrosta. RA I. 1: 218 (1537). Det af endast tre måttliga fönster upplysta koret. Schück o. Lundahl Lb. 1: 105 (1901). särsk. (ngt vard., fullt br.) i det bildl. uttr. måttlig(a) korv(ar) är(o) bäst, äv. måttlig pölsa är bäst, lagom är bäst. Rhodin Ordspr. 98 (1807). Wensell Ordspr. 56 (1863). Backman ReuterLifv. 1: 36 (1870).
b) i n. sg. närmande sig l. övergående i substantivisk anv. Måttligt skola kaplanerna hava, se KAPLAN f. Måtteligt är best, för mykket gott kan skada, / Man må i Bacchi Flood wäl läppia, men ej bada. Spegel GW 102 (1685). Det var inte måttligt med känslor, han åstadkom. Siwertz Sel. 1: 201 (1920).
c) om vind: som i fråga om sin styrka representerar en medelnivå. FinKyrkohSP 5: 177 (c. 1778). (För) Södra Götaland och västkustområdet (förutses): Måttlig till frisk byig vind. LD 1944, nr 116, s. 8.
d) (†) om väder l. klimat: varken särskilt varm l. särskilt kall; äv. om område med hänsyn till klimatet: tempererad. Bondepract. A 5 a (1662; d. orig.: maadeligt). I de måttliga luftstreck äger naturen inom sig den största mångfaldighet. Geijer Häfd. 42 (1825).
e) ss. adv.: med måtta, utan överdrift; ofta i uttr. inte måttligt, måttlöst, gränslöst, alldeles oerhört. Wijn wederquickar menniskionne lijffuet, om man dricker thet måteliga. Syr. 31: 27 (”32”) (öv. 1536). (Jag) vräkte mig (i bilen) inte måttligt på överklassigt fjädrande kuddar. Nordström Amer. 180 (1923).
3) som representerar en jämförelsevis låg nivå l. grad o. d., som icke höjer sig över l. fullt når upp till medelnivån l. det vanliga l. ordinära, klen, slätstruken, medelmåttig (se d. o. 2).
a) (numera knappast br.) om person (jfr 1): ”vanlig”; slätstruken, enkel, klen o. d. The Romare hade icke at giöra med någon måttelig General, utan en förträffelig Krigshielte. Richardson Krigsv. 2: 102 (1741). Man kan vara en god Författare och tillika en måttelig Talare. Ödmann AnvPred. 1 (1807). (Han) vardt henne (dvs. tsarinnan) innerligen kär, / Ändock han var en måttlig grenadier. CVAStrandberg 5: 103 (1862).
b) om ngt abstrakt (jfr 2): ringa, obetydlig. Det är bekant, at emellan Horn ock Gyllenstolpe vänskapen var måttelig. Bark Bref 2: 50 (1705). För helgden av ingångna fördrag hade Ludvig XIV en mycket måttlig respekt. Grimberg VärldH 10: 195 (1941). särsk. ss. adv.: i låg grad, ringa, föga, allt annat än. 3SAH XLIII. 2: 97 (1842). (En offentlig person) är tvungen att visa sig strålande glad vid stora tillställningar och mottagningar, som han kanske innerst tycker äro måttligt roliga. Grimberg VärldH 4: 297 (1930).
Avledn.: MÅTTLIGHET, r. l. f. [fsv. matelikhet; jfr mnt. matelicheit]
1) till 1 o. 2. Förspr1Petr. Ii 2 a (NT 1526). Måttelighet är en Dygd, som haller then kötzlighe Begärelsen inom sina rätta gräntzor. L. Paulinus Gothus MonPac. 248 (1628). Fehrman OrientK 92 (1920). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. iakttaga (förr äv. hava l. hålla l. bruka) måttlighet (i l. med ngt), iakttaga l. hålla måtta (i l. med ngt). OPetri Hb. F 2 a (1529). Hålla måtteligheet medh maat och dryck. Falck Und. 33 b (1558). (Vi skola) haffua måttelighet medh barna agha. LPetri Œc. 49 (1559). Östergren (1932).
b) (†) i uttr. med l. efter måttlighet, med måtta resp. i måttlig mängd o. d. Neps migh Herre, doch medh måtteligheet. Jer. 10: 24 (Bib. 1541). (Köttmånglarna skola) lefwandes Boskap, effter måttelighet opkiöpa. Stiernman Com. 1: 683 (1616). Frese VerldslD 67 (1718, 1726).
2) (numera bl. tillf.) till 3 b: förhållande(t) att vara (relativt) obetydlig, medelmåttighet. HC11H 10: 130 (1672). Vid den ålder, då sjelfkärleken gemenligen försvinner, känner man som bäst måtteligheten af sin styrka och förtjenst. Modeer PVetA 1788, s. 1.
Ssgr (till måttlighet 1): måttlighets-förening. (förr) förening vars medlemmar förbundo sig att hålla måtta vid förtäring av starka drycker. AB 1831, nr 7, s. 2. SvH IX. 2: 106 (1909).
-supare, m.||ig. person som håller måtta i förtärande av starka drycker. Fröding Brev 31 (1883). SvD(A) 1933, nr 210, s. 5.

 

Spalt M 1900 band 17, 1945

Webbansvarig