Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅNE 3ne2, sbst.2, r. l. m. ((†) f. Muræus Arndt 4: 73 (1648), Düben Lappl. 220 (1873)); best. -en, äv. (i vissa trakter, vard.) mån (Schultze Ordb. 3034 (c. 1755), Östergren (1932)); pl. -ar; äv. (numera bl. arkaiserande) MÅNA 3na2, sbst.2, r. l. m., stundom f. (RelCur. 14 (1682), Thomander 3: 270 (1826)); best. -an; pl. -ar ((†) -or Grundell UnderrArtill. 216 (1705), UrFinlH 631 (1767)); förr äv. MÅN, sbst.2, r. l. m.
Ordformer
(mån, sg. obest. 1627c. 1755. måna 1526 (oblik form), 1601 (nom.)1932. måne 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. mane; jfr d. maane, isl. máni, got. mêna, fsax. o. fht. māno (jfr t. mond), feng. móna (eng. moon); till den ieur. stammen mēn-, som ingår i lat. mensis, månad, gr. μήνη, måne, μήν, månad, sanskr. mās, måne, månad; samhörigt med (l. samma ord som) MÅNAD. — Jfr MÅNDAG, sbst.1]
1) den närmast jorden befintliga himlakroppen, som åtföljer jorden under dennas rörelse kring solen o. under en omloppstid av c. 29 1/2 dygn rör sig omkring jorden. Mat. 24: 29 (NT 1526). Månen moste j allo werldenne skijna j sinom tijdh, och åtskilia månadhena, och vtskiffta året. Syr. 43: 6 (öv. 1536). Men hjeltesonen (dvs. Frithiof) / han vandrar i skogen och ser på månen. Tegnér (WB) 5: 26 (1825). På månens yta .. visar sig allting oföränderligt och dödt. Lindhagen Astr. 418 (1860). Månen vår grannvärld. Nordenmark (1907; boktitel). — jfr AUGUSTI-, BI-, FULL-, HALV-, HÖST-, JORD-, KVARTERS-, NY-, VÄDER-, ÖKEN-MÅNE m. fl. — särsk.
a) med tanke på månens skiftande utseende, olika faser, rörelse på himlavalvet, upp- o. nedgång o. d. Månen var i avtagande l. i tilltagande, i ny l. i nedan, i första (sista) kvarteret. Då månen är halv resp. full l. i sitt fylle, förr äv. i fylle l. fyllo. Månens nytändning. Månens horn, se HORN 6 e. Månens ålder (i fackspr.), det antal dagar som förflutit sedan senaste nymåne. Haffuer iagh seedt .. på månan tå han j fyllo gick? Job 31: 26 (Bib. 1541). När Månan wäxer, så wäxa och tiltaga Fuchtigheterne här nedre på Iorden. RelCur. 9 (1682). Det är långt til qvällen, och se’n går månen up. Rhodin Ordspr. 33 (1807). Hembygden(Hfors) 1910, s. 113. — särsk.
α) [jfr ä. d. manen er bag dörren hos hinde i samma bet.] (†) i uttr. när månen är bakom kyrkväggen, om (tiden för) kvinnas menstruation. Palmchron SundhSp. 347 (1642).
β) i uttr. gubben i månen, se GUBBE II 3 c β.
b) med tanke på månen ss. lysande om natten o. den särskilda prägel som dess sken ger åt ett landskap, belysta föremål o. d. Det är ingen måne i kväll, det är icke månljust. Thet blir wacker Wäder, om Månan skyn hwijt. Bondepract. B 4 a (1662). Si hur Mån’ på himlen lyser. Bellman (BellmS) 1: 137 (c. 1775, 1790). Tavasthus, jag kan ej glömma hur i månans sken du låg. Runeberg 5: 14 (1860). (†) (Det odöpta barnet) tvättas i månan (hålles mot månskenet) i ändamål att det ej må blifva solbrändt. Rääf Ydre 1: 120 (1856).
c) i uttr. sol o. måne o. d., se SOL.
d) med tanke på månen ss. ngt från jorden mycket avlägset. I Månan bygg, / för Döden trygg, / Blir ingen man. Wivallius Dikt. 112 (1641). Godt stycke härifrån och dit, sade Gumman såg til månan. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Gå nu till mån! (dvs. dra så långt vägen räcker!) .. aldrig hade jag trott att ni väger hundra femtio kg. TurForskn. 3: 263 (1918). — särsk.
α) (skämts.) i uttr. i månen, för att angiva att ngt icke existerar l. kommer att existera: blott i fantasien, blott i det blå; ingenstädes. Weste (1807; skämtv.). v. Sparch. .. Han skall ju bli er måg? Propp. Min måg? — jag i månan! Blanche Posit. 90 (1843). ”Ditt slott är allt i månen, / se fånen, se fånen!” Fröding Stänk 134 (1896).
β) i uttr. det är så omöjligt som att ta ner månen l. kliva l. krypa till månen o. d., för att uttrycka att ngt är alldeles omöjligt. L. Paulinus Gothus Pest. 30 a (1623). Det är så omöjligt som klifva till månen. Weste (1807). Det är så omöjligt .. som krypa til månan. Rhodin Ordspr. 38 (1807). Det är så omöjligt som att ta ner månen (l. sjustjärnorna). Landsm. XI. 2: 46 (1896).
γ) i uttr. som angiva att ngn l. ngt värkar påfallande l. överraskande l. att ngn värkar överraskad l. förvirrad; särsk. i uttr. se ut som om man fallit från månen o. d., se ytterligt förvirrad o. överraskad ut, stå som fallen från skyarna. (Kinespojkarna) ansågo oss såsom utskickade ifrån Månan eller annars som några underliga djur. Osbeck Resa 208 (1751, 1757). Hon hör mig icke mer. / Det är som hade hon från månen fallit ner. Topelius Dram. 186 (1853, 1881). (Han) stirrade .. på oss med stel blick och vitt utspärrad mun, som hade vi ramlat ned från månen. Mörner Hagenbeck 182 (1924). särsk. i benämningar på vissa straff i pantlekar där månen betecknar ngt för den straffade överraskande; i uttr. klå månen, se KLÅ, v. 1 c α, peka i månen, se PEKA.
e) i ordspr. Haff heller wenskap medh månan en mes stiernonar. SvOrds. A 8 a (1604). När Solen skijn, frågar man intet effter Månan. Grubb 592 (1665). Qwinnan haar sitt liuus aff mannen, som Månen aff Solen. Törning 126 (1677).
f) i mer l. mindre personifierande anv.; vanl. (med anslutning till den antika litteraturen) tänkt ss. en kvinnlig gestalt. Spegel GW 41 (1685). Desse vekare, desse ömmare Damer, som svärma med den kyska månan. Elgström Frunt. 42 (1809). Fram ur sin skinnfäll Gubben Måne kryper. MarkallN 2: 55 (1821). Hvad du är lycklig, du måne klara! / Som får så högt öfver jorden vara / Och blott se på. Chr-Lagerlöf († 1855) hos Öberg SamlSångst. 100 (1860). Wirsén Fur. 237 (1896).
g) i vissa stående uttr. o. förbindelser.
α) [jfr t. unterm monde samt under solen] (i poesi, numera knappast br.) i uttr. (in)under månen, på jorden. Ingen önskan fylles / Under månen. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Tegnér (WB) 5: 106 (1825).
β) i uttr. som utgå från situationen att en hund skäller på månen; särsk. bildl., om förhållandet att en obetydlig o. vanmäktig person söker (väcka uppseende gm att) angripa ngn som är alltför betydande för att behöva fästa sig vid ett dylikt angrepp. Månan i tystheet går sin gång, och achtar ey Hund-glafs. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Hvad hjelper det hunden skäller på månen, den går dock sin gilla gång. Rhodin Ordspr. 76 (1807). VNorström (1908) hos Liljedahl Norström 2: 206.
γ) [jfr motsv. uttr. i d.] (numera knappast br.) i uttr. inbilla ngn att månen är gjord av grön ost l. är en grön ost, inbilla ngn ngt alldeles orimligt. Widegren (1788). Rhodin Ordspr. 81 (1807). Schulthess (1885). jfr Sjöberg (SVS) 1: 297 (1824).
h) om avbildning l. figur som föreställer en måne l. om ngt som har samma form som en måne. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651, 1668). De s. k. månarne af lera eller sten från den schweiziska bronsåldern. Hildebrand FörhistF 247 (1874). (Den heraldiska) Månen, vanligen half .. än med, än utan menniskoansigte. Schlegel o. Klingspor Herald. 57 (1874). — särsk. (†) om halvmånen ss. symbol för den turkiska staten o. religionen; äv. bildl., om den turkiska staten o. d. Luna Turcica Eller Turkeske Måne. Dryselius (1694; boktitel). Vår stora Carol, som i tusend dödar varit, / Har äfven lycklig hem, från Månens Länder, farit. Nordenflycht QT 1748—50, s. 104. CGStrandberg 36 (1855).
2) astr. mindre himlakropp som kretsar kring en planet o. åtföljer denna under dess rörelse kring solen, drabant (se d. o. 3), satellit. Planeten Jupiters Månar. VetAH 1744, s. 133. Strömgren AstrMin. 1: 12 (1921).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (ngt vard.) mer l. mindre rund, kal fläck på en människas hjässa (l. nacke). Ha, få måne, vara resp. bli flintskallig. Från en och annan hjässa skiner i första kvarteret den mognade erfarenhetens måne. Rydberg 2: 314 (1867). Håret .. (hade) redan tunnats av till den grad, att han stoltserade med en glänsande, något skär måne. Hellström Storm 187 (1935).
Ssgr (i allm. till 1): A: (jfr 1 a β) MÅN-ANLETE ~020. (i vitter stil) om fullmånen uppfattad ss. ett människoansikte. Bremer NVerld. 3: 354 (1854).
(jfr 1 a β) -ANSIKTE~020. om människoansikte, = fullmåns-ansikte. Månansiktet och andra berättelser. Nachman London (1914; boktitel). En liten, satt man med ett månansikte. Gripenberg Powell SällsHemv. 76 (1930).
-ATLAS. astr. samling i bokform av månkartor. 2NF 16: 967 (1911).
(1 a, h) -BAGGE. zool. månhornbagge. Rebau NatH 1: 593 (1879).
(1, 2) -BANA, r. l. f. astr. bana vari månen rör sig kring jorden resp. vari en måne rör sig kring sin planet. Jupiter med en af dess månbanor. Fock 1Fys. 278 (1853). Månbanans lutning mot jordbanan. Strömgren AstrMin. 2: 91 (1927).
-BARN, se månadsbarn.
(1 b) -BEGLÄNST, p. adj. [jfr t. mondbeglänzt] (i vitter stil) jfr -belysa. På våra månbeglänsta marker. Phosph. 1810, s. 26.
(1 b) -BELYSA. nästan bl. i p. pf. Atterbom 1: 202 (1824). Öfver månbelysta fält. Rydberg Dikt. 1: 149 (1882). Riddarhuset månbelyses. Wirsén Vint. 223 (1890).
(1 a, h) -BEN. [jfr nylat. os lunatum] anat. ett av handlovens ben, som är halvmånformigt; äv. om motsvarande ben hos djur. Thorell Zool. 1: 232 (1860).
(1 b) -BESTRÅLAD, p. adj. [jfr t. mondbestrahlt] (i vitter stil) jfr -belysa. Vid en månbestrålad källa. Stagnelius (SVS) 2: 33 (c. 1820).
(1 (b)) -BLEK. (mån- c. 1820 osv. måne- 1916) (i vitter stil) blek ss. månen l. månskenet. Stagnelius (SVS) 2: 273 (c. 1820).
-BLIND. [jfr t. mondblind, eng. moonblind]
1) [jfr månads-blind] veter. månadsblind. Dalin FrSvLex. 2: 85 (1843).
2) sjöt. som icke kan se i månljus. Bergdahl Antip. 41 (1906).
Avledn.: månblindhet, r. l. f.
1) veter. till -blind 1. Schulthess (1885). Schmidt HbVeter. 110 (1911).
2) sjöt. till -blind 2. Månblindhet uppkommer deraf att man en klar natt sofver utsatt för månens strålar. Trolle Duvall 1: 56 (1875). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1 b) -BLÅ. blå med den nyans som färgen får i månljus. Så svara, dam, beslöjad i månblå floret. Almqvist Törnr. 1: 158 (1839). En månblå .. dager. Forsslund Djur 215 (1900).
-BÄRG. astr. bärg på månen. ÅrsbVetA 1822, s. 179.
-CIRKEL. (mån- 17551936. måne- 16931769) (numera föga br.) astr. måncykel. Rosenfeldt Nav. 62 (1693). Hammar (1936).
(1 a) -CYKEL. astr. cykel (vanl. omfattande 19 år) efter vars förlopp nymånen approximativt återkommer på samma dag; jfr cykel, sbst.1 2. Melanderhjelm Astr. 2: 258 (1795).
-DAG, sbst.1, se d. o.
(1 a) -DAG, sbst.2 astr. tidsperiod (”dag”), omfattande drygt 14 1/2 dygn, varunder månens mot jorden vända sida belyses av solen; jfr -natt 1. Cronstrand ÅrsbVetA 1830, s. 94.
(1 b) -DAGER. dager som uppstår gm månens ljus. Atterbom Siare 3: 650 (1844). Fröding ESkr. 1: 31 (1887).
-DIAMETER. astr. Alm(Sthm) 1820, s. 3.
(1 b) -DIMMA, r. l. f. dimma genomsilad av månljus. Karlfeldt FridVis. 27 (1898).
-DISTANS. astr. o. sjöt. månens vinkelavstånd från solen l. från en stjärna. VetAH 1806, s. 151.
(1 a) -DYGN. astr. tiden (24 tim. 50 min.) för månens skenbara rörelse ett varv på himmeln. ÅrsbVetA 1824, s. 343. TT 1897, K. s. 102. -DYRKAN. rel.-vet. dyrkan av månen ss. ett gudomligt väsen. SvLittFT 1836, sp. 394.
-FIOL, se -viol.
-FLÄCK. [jfr t. mondfleck, lat. macula lunæ]
1) mörk fläck på månens yta; särsk. om mörka ytor på månytan, förr uppfattade ss. hav, numera ss. slättland. Möller (1790). Rydberg Myt. 1: 752 (1886).
2) (mindre br.) zool. till 1 h, om månformig färgfläck på djur. Marklin Illiger 91 (1818). Thomson Insect. 16 (1862).
-FORMIG. som har formen av en måne; vanl.: halvmånformig. Amasonernas flock, som för månformiga sköldar. Adlerbeth Æn. 18 (1804).
-FOSTER, se månadsfoster.
-FÖRMÖRKELSE. månens förmörkelse gm dess inträde i jordens skugga. VetAH 1764, s. 171.
(1 b) -FÖRSILVRAD, p. adj. (i vitter stil) jfr försilvra 2. Arnell Scott Sjöfr. 73 (1829). En smeksam månförsilfrad våg. Rydberg Dikt. 1: 136 (1876, 1882).
(1 b) -GATA. jfr gata 3 g. Mångatan på vattnet. Strindberg Hafsb. 226 (1890).
(1 b) -GLANS. (mån- 1827 osv. måne- 18761932) (i vitter stil) om klart månljus (som återkastas från en blank yta o. d.). Atterbom SDikt. 1: 291 (1810, 1837).
(1 h) -GLAS. (i fackspr.) äldre slags fönsterglas som tillvärkades i halvmånformiga skivor, varur rutorna utskuros. Keyser Kemien 2: 273 (1871). SLorS 17: 24 (1899).
(1 b) -GLITTER. (mån- 1898 osv. måne- 18801922) (i vitter stil) jfr glitter 1. Wirsén NDikt. 231 (1880).
(1 b) -GLITTRANDE, p. adj. (i vitter stil) Det månglittrande vattnet. Lundegård Tit. 366 (1892).
(1 b) -GLÄNST, p. adj. (i poesi, föga br.) jfr -beglänst. Arnell MooreLR 2: 88 (1830). CFDahlgren 2: 77 (1839).
(jfr 1 a β) -GUBBE(N). gubbe(n) i månen. WoJ (1891). SvSlöjdFT 1916, s. 85.
-GUD. i sht rel.-vet. (manlig) gudomlighet som tänktes råda över månen; äv. om månen betraktad ss. en gud. Stagnelius (SVS) 2: 277 (1821). Jag ser i Ull en gammal mångud. AntT XX. 4: 52 (1919).
-GUDINNA. i sht rel.-vet. jfr -gud. ConvLex. 6: 690 (1833).
(1 a) -GÅNG; pl. -ar. (föga br.) månens gång på himlavalvet; äv. om mekanisk anordning som visar denna. Möller (1790). Upsala(A) 1920, nr 119, s. 2.
-GÅRD. (mån- 1727 osv. måne- 16391755) meteor. jfr gård, sbst.1 2 d. Regnbogha om Morgonen, och Månegård (Ring kring om månan) bemerckia .. mulen wäderleek. Schroderus Comenius 64 (1639). särsk. oeg. Denna iskalla vinternatt med tät dimma så att lyktorna lyste med mångårdar. Öberg Son. 166 (1905).
-HALVA. Den jorden frånvända .. månhalfvan. Scheutz Jord. 40 (1857).
(1 a) -HORN. (mån- 1795 osv. måne- 1905) om månens horn. VetAH 1795, s. 187.
(1 a, h) -HORN-BAGGE. zool. dyngbaggen Copris lunaris Lin., som på huvudet har ett halvmånformigt horn. 4Brehm 13: 369 (1930).
(1 a) -HUS. (mån- 1876 osv. måne- 1889) av astrologerna använd beteckning för var särskild del av ekliptikan som månen genomlöper under ett dygn av sin omloppstid. NF 1: 1248 (1876).
-INNEVÅNARE~00200 l. -INVÅNARE~0200. levande varelse (liknande en människa) som enligt ä. uppfattning tänktes bo på månen; i sht i pl. ÅrsbVetA 1825, s. 340. LdVBl. 1887, nr 79, s. 4.
(jfr 1 f) -JUNGFRU(N). (i poesi) personifikation av månen. Karlfeldt FridLustg. 47 (1901).
-KALV, se månadskalv.
-KARTA. karta över månens yta. (Galilei) var .. den första, som gjorde en mån-charta. Ehrenheim Phys. 1: 120 (1822).
(1 b) -KLAR. [jfr d. maaneklar, t. mondhell] (i sht i vitter stil) klart upplyst l. belyst av månen. En månklar kväll, natt. Atterbom SDikt. 1: 224 (1809, 1837). På månklar sjö. Tavaststjerna Morg. 155 (1884).
-KLOT(ET). (mån- 1860. måne- 1734) (föga br.) om månen. Vassenius Alm. 1734, s. 25. Lindhagen Astr. 411 (1860).
(1 a, h) -KLÖVER. (†) växten Medicago falcata Lin., som har halvmånformiga fröbaljor, fodersmäre. Dahlman Humleg. 101 (1748).
-KROPP. (mån- 1842 osv. måna- 1686) astr. om månen ss. kropp; jfr -klot. Voigt Alm. 1686, s. 33.
(1 a) -KULMINATION. astr. jfr kulmination 1. ÅrsbVetA 1821, s. 201.
-KULT. rel.-vet. kult av månen; jfr sol-kult. Nilsson Ur. 2: 137 (1864).
-LANDSKAP~02 l. ~20. astr. om (parti av) månens yta med tanke på dess topografi. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 65. särsk. i jämförelser, om öde o. sterilt landskap o. d. Staden såg ut som en stenöken, som ett månlandskap. Lagerlöf Länk. 212 (1894).
-LIK, adj. lik månen; månformig; äv. (tillf.): lik månljuset; äv. (i fackspr.) liktydigt med: halvmånformig. Möller PrincBot. 32 (1755). Tusen färgor —, / Men alla månlikt matta, nattligt ljufva. Atterbom 1: 285 (1824). Det arbetande folkets (i Japan) månlika hattar. Hirn Hearn Exot. 2: 11 (1903).
(1 b) -LILJA(N). (i poesi, tillf.) om månen. Bland svarta stammar / månliljan flammar. Karlfeldt FlPom. 63 (1906).
(1 b) -LJUS, n. (mån- 1741 osv. måne- 17261896) ljus från månen. Det var månljus hela natten. Burman Alm. 1726, s. 39. Den violetta strålen af månljuset. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 54.
(1 b) -LJUS, adj. (mån- 1639 osv. måne- c. 16701920)
1) upplyst l. belyst av månen; jfr -klar. Det var månljust ute. Schroderus Comenius 149 (1639). Vi syna guld i månljus natt. Rydberg Dikt. 1: 63 (1876, 1882). Länge stod han på den månljusa gården .. försjunken i tankar. Heidenstam End. 285 (1889). särsk. (†) bildl., i uttr. bli månljust, i fråga om en glad överraskning När det nu röjdes att den yngste pojken hade (gull-)äplet, skall man tro der blef mån-ljust i kojan. SvFolks. 404 (1849).
2) (vard.) i ironisk anv. av 1 (slutet): som är allt annat än behaglig, ”snygg”, ”trevlig”; dels om person, dels om situation l. förhållande; jfr ljus, adj. 8, ljus-blå 2 b. Sundén (1887). Jo, den är månljus!! Ej längre sedan än i går klådde mig den bofven på 100 rubel! Nordenström Gogolj Rev. 93 (1908). De tänker kugga Markurells pojke. .. Jo, det måtte bli månljust! Bergman Mark. 280 (1919).
(1 a) -LOPP. (†) månens omlopp. Schultze Ordb. 2821 (c. 1755). Heinrich (1828).
(1 b) -LYST, p. adj. (mån- 1842 osv. måne- 19061911) (i vitter stil) månbelyst; stundom: upplyst av månen, månljus. Fregattens månlysta tackling. Gosselman SAmer. 25 (1842). En lugn, månlyst afton. Kræmer Span. 140 (1860). Högberg Jim 23 (1909).
(1 a) -LÖPARBAN. (†) månbana. Riddermarck Alm. 1693, s. 31.
-LÖS. (mån- 1828 osv. måne- 1724) som är utan måne.
1) till 1; vanl. i bet.: som är utan månljus. Måne lösa nätter. Quensel Alm(Ld) 1724, s. 16. NoK 149: 6 (1942).
2) till 2. De månlösa planeterna. Cronstrand ÅrsbVetA 1826, s. 37.
-MJÖLK. (mån- 17851906. måne- 17301807) [jfr ä. d. maanemælk, isl. mánamjólk, t. mond(en)milch, fr. lait de lune, nylat. lac lunæ samt bärg-mjölk] (numera knappast br.) = bärg-mjölk; äv. om bärgmjöl, vittringsjord. Bromell Berg. 2 (1730). Wallerius Min. 14 (1747). Klint (1906).
(1 a) -MÅNAD. (mån- 1825 osv. måne- 17861872) (i fackspr.) den tidsperiod (något över 29 1/2 dygn) som förflyter från nymåne till nymåne, synodisk månad, lunation. Schützercrantz 2Förlossn. 154 (1786).
-MÄNNISKA. jfr -innevånare. Bremer GVerld. 2: 358 (1860).
-NATT. (mån- 1832 osv. måne- 1903)
1) astr. till 1 a: den tidsperiod (”natt”) varunder månens mot jorden vända sida icke belyses av solen; jfr -dag, sbst.2 Jäderin o. Charlier 57 (1888).
2) (i vitter stil) till 1 b: månljus natt. Carlstedt Her. 1: 62 (1832).
(1 a) -OMLOPP~02. astr. månens omlopp kring jorden; äv. om den tid varunder detta omlopp fullbordas. Lindhagen Astr. 583 (1861).
-RADIE. astr. VetAH 1816, s. 17.
-RAKET. raket avsedd att nå månen. Östergren (1932).
-RAND. astr. månskivans rand (kant). VetAH 1795, s. 186.
(1 a) -REVOLUTION. (†) astr. månomlopp. Melanderhjelm Astr. 2: 267 (1795).
-RING. (numera mindre br.) meteor. mångård. VetAH 1753, s. 84. SvUppslB 19: 526 (1934).
(1 h) -ROS. herald. figur bestående av fyra med spetsarna mot varandra vända halvmånar som bilda en fyrbladig ros. Björkegren 1680 (1786).
(1 h) -RUTA, r. l. f. [jfr d. maanerude, t. monraute, mon(d)-kraut; växten användes i äldre tid i vidskepligt syfte] ormbunken Botrychium lunaria (Lin.) Sw. (som har halvmånformiga bladflikar), låsbräken. Franckenius Spec. C 3 a (1659).
-RÄCKA, r. l. f. [trol. bildat av -räckare] (förr) sjöt. månräckare. Lavén Sjöv. 24 (1853). Wrangel SvFlBok 72 (1897).
-RÄCKARE, r. l. m. [jfr d. maanerækker; efter eng. moonraker, av moon, måne, o. raker, avledn. av rake, raka, skrapa (se raka, v.), eg.: ngn som ”skrapar” månen] (förr) sjöt. trekantigt segel som hissades över det ovanför överbramseglet hissade mindre segel som kallades skyskrapa. Witt Skeppsb. 26 (1857).
(1 b) -RÄGNBÅGE~020. meteor. rägnbåge som är bildad av månljuset. Möller (1790). Rubenson Meteor. 56 (1880).
(1 b) -SILVER. [jfr d. maanesølv] (i vitter stil) om månens silverliknande ljus. En genomvakad augustinatt med månsilver och blickstilla vatten. Schildt Häxskog. 19 (1920).
Ssg: månsilver-sal. (i poesi, tillf.) Hvem är det som håller sin vindlätta bal / vid midnattens timme i månsilfversal? Fröding Guit. 125 (1891).
(1 b) -SILVRAD, p. adj. (i vitter stil) jfr -silver. Den månsilfrade floden. Kræmer Orient. 110 (1866).
-SJUK, -SJUKA, se månsjuk osv. —
-SKEN, se d. o.
(1 a) -SKIFTE. (mån- 1759 osv. måna- 1726. måne- 1896)
1) tidpunkt då ett månomlopp slutar o. ett nytt börjar; förr äv. om tiden mellan två nymånar, månmånad. Broman Glys. 1: 9 (1726). Emedan uti et helt Mån-skifte äro fyra märkeliga ändringar, nemligen, Ny, Full-Måne och de tvänne så kallade Qvarteren, .. så (osv.) Hofcal. 1759, s. 113. Östergren (1932).
2) (tiden för) övergång från en månfas till en annan; vanl. om övergången från ny (de två första månfaserna) till nedan (de två senare) l. från nedan till ny (i detta fall sammanfallande med 1). I natt blir månskifte, och i morgon Ny; det är då väl, så få vi ljusare. Almqvist DrJ 77 (1834); jfr 1. Vanligen antager man, att det är 7 dygn mellan hvarje månskifte. Berlin Lsb. 403 (1852). Ännu väntar folk gärna väderleksskifte vid månskifte. SvKulturb. 5—6: 50 (1930).
(1 b) -SKIMMER. (mån- 1867 osv. måne- 18721895) (i vitter stil) om skimmer av månljus. Topelius Fält. 5: 352 (1867).
-SKIVA, r. l. f. astr. om månens mot jorden vända yta. Alm(Sthm) 1816, s. 2.
-SKUGGA, r. l. f.
1) astr. den skugga månen kastar (vid solförmörkelse). Lindhagen Astr. 445 (1860).
2) till 1 b: skugga som ett föremål kastar i månljus. Möller (1790).
(1 a) -SKÄL. (†) eg.: skillnaden mellan ny o. nedan; månens nytändning. Rudbeck Atl. 2: 607 (1689). (1 a) —
-SKÄRA(N), r. l. f. (mån- 1873 osv. måne- 1892) [jfr d. maanesegl, t. mondsichel] den i form av en skära framträdande månen under första o. sista kvarteren. UB 2: 314 (1873).
Ssg: månskär(e)- l. månskärs-formig. 2NF 18: 230 (1912).
-SLÖTE, se d. o.
(1 h)SNÄCKA. (mån- 17721906. måne- 1793) (numera knappast br.) rullsnäckan Helix pomatia Lin., som har en månformig öppning på skalet, vinbärgssnäcka. Retzius Djurr. 112 (1772). Klint (1906).
-STEN. (mån- 1766 osv. måne- c. 1613) [jfr d. maanesten, t. mondstein]
1) [efter lat. selenites, gr. σεληνίτης λίϑος, till gr. σελήνη, måne (o. λίϑος, sten)] (förr) benämning på stenar av olika slag som ansågos tilltaga o. avtaga i storlek på samma sätt som månen. Forsius Min. 111 (c. 1613). Därs. 112.
2) (numera föga br.) om meteorsten (som förr ansågs ha kommit från månen). Regnér Begr. 2: 84 (1813). CFDahlgren 3: 95 (1819). WoJ (1891). jfr: Uppenbarelsen är icke en död Månsten, fallen med knall ur skyn. Tegnér (WB) 8: 174 (1836).
3) till 1 b: färglös varietet av (kali)fältspat som, när den betraktas i viss riktning, visar ett blåaktigt, om månljus erinrande ljusskimmer. VetAH 1766, s. 229. Bakom en gulmålad disk stod en man i blå cheviotkostym och en stor månsten i halsduken. Lindström IBlåst. 169 (1928).
(1 b) -STRIMMA, r. l. f. (mån- 1910 osv. måne- 1896) (i sht i vitter stil) strimma av månljus l. dess reflex på vatten o. d. Fröding Stänk 164 (1896). Månstrimman dallrade mellan skutorna i Ladugårdslandsviken. Heidenstam Svensk. 2: 308 (1910).
(1 b) -STRÅLE. (mån- 1820 osv. måne- 18701893) (i sht i vitter stil) stråle av månljus. PoetK 1820, 1: 17 (i bild). Bremer Strid 213 (1840). Jag är Erik, vackra drömmars kung: / Smidd af månestrålar känns ej kronan tung. Snoilsky 1: 166 (1870, 1874; i bild).
(1 a) -STÅND. (†) månens ställning i förhållande till ekvatorn. Ehrenheim Phys. 2: 53 (1822). Schulthess (1885).
(1 a) -TABELL. astr. tabell vari månens rörelse, faser o. d. äro beräknade; i sht i pl.; jfr -tavla. De Rogier Euler 1: XXIV (1786).
(1 a) -TAVLA. (mån- 17581844. måne- 1760) (†) astr. måntabell; anträffat bl. i pl. VetAH 1758, s. 74. Franzén Minnest. 3: 643 (1844; om ä. förh.).
(1 a) -TEORI(EN). astr. läran om månens rörelse. Melanderhjelm PVetA 1782, s. 31.
-TUNGEL. (†) måne. Fatab. 1909, s. 121 (1602).
(1 a) -UPPGÅNG~02.
(1 a) -UR, n. (förr) ur som visade månens rörelse, faser o. d. Dalin (1853).
(1 b) -VALLMO(N). (i poesi, tillf.) om månen. Månvallmon drömmer i sin stilla värld. Karlfeldt FlPom. 65 (1906).
(1 a) -VARV. (mån- 1833 osv. måna- 1541) (numera i sht ngt arkaiserande) månomlopp; i fråga om tid ss. poetiskt utbytesord för: månad. Gl1Mos. 1: 14 (Bib. 1541). Ett månhvarf hunnit ej halft förgå. Runeberg 5: 90 (1860). Hyttan (vid det gamla järnbruket) var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck. Lagerlöf Holg. 2: 112 (1907). Det lider intet tvivel, att månvarven givit människan den första kännedomen om en större, fast tidsenhet. Nilsson FestdVard. 201 (1925).
-VIOL l. -FIOL. [jfr d. maaneviol, t. mondviole, mondkraut; med syftning på de torra skidornas silvervita färg o. frönas form] (växt av) släktet Lunaria Lin. Retzius FlOec. 426 (1806; om L. rediviva Lin.). SvBot. nr 478 (1814; i pl.; om L. annua Lin.). PrisförtAlnarpTrädg. 1895, s. 75 (om släktet).
(1 b) -VIT. (i vitter stil) vit på grund av ljus från (full)månen; vit med samma glans som reflex av månljus åstadkommer. Rydberg Dikt. 1: 59 (1876, 1882). En kall och klar och månhvit vårnatt. Ekelund Syn. 123 (1901).
-YTA. astr. månens yta. Lindhagen Astr. 380 (1860).
(1 a) -ÅR. (mån- 1746 osv. måne- 17081749) (i fackspr.) år som består av 12 månmånader. Krook Alm. 1708, s. 28. Babylonierna räknade .. likasom muhammedanerna ännu i dag — med månår om 354 dagar. AntT XX. 5: 16 (1919).
-ÖRT. (mån- 17921906. måne- 1764) (numera föga br.) = -viol. Ekblad 200 (1764). Månörten. Atterbom SDikt. 1: 95 (1811, 1837; titel på dikt). Klint (1906).
B (†; jfr månsken): MÅNA-KALV, se månadskalv.
-KROPP, se A.
-RASANDE, se månadsrasande.
-RASERI, se månadsraseri.
-SKEN, se månsken.
-SKIFTE, -VARV, se A.
C (numera bl. i vitter stil l. poesi): MÅNE-BARN, se månadsbarn.
-BLEK, -CIRKEL, se A.
-DAG, se måndag, sbst.1
-FOSTER, se månadsfoster.
(1 h) -FRÖ. (†) månviol. Rudbeck HortBot. 18 (1685).
-GLANS, -GLITTER, -GÅRD, -HORN, -HUS, se A.
-KALV, se månadskalv.
-KLOT, se A.
(1 a) -KVARTAL. (†) (inträdande av) ngt av månens kvarter. Linné Gothl. 304 (1745).
-LJUS, sbst. o. adj., -LYST, -LÖS, se A.
-MILD. (i poesi, tillf.) mild ss. månen. I fören / prinsessan Belbrududur / den månemilda hit! Fröding Stänk 133 (1896).
-MJÖLK, -MÅNAD, -NATT, se A.
-RASANDE, se månadsrasande.
-SJUK, -SJUKA, se månsjuk osv. —
-SKEN, se månsken.
-SKIFTE, -SKIMMER, -SKÄRA, -SNÄCKA, -STEN, -STRIMMA, -STRÅLE, se A.
-TAL, TALS-, se månad ssgr.
-TAVLA, -ÅR, -ÖRT, se A.
D (†): MÅNS-SLÖTE, se månslöte.
Avledn.: MÅNA, v.3 (†) (Månen) är en sinnebild för alla Charlataner eller fånar, som vilja lysa med lånadt ljus, hvadan man också i hvardagsspråket säger: gå och måna, hvilket betyder att bära sig åt alldeles på samma sätt, som Rec. och hans medbröder under deras lysande bana. Sjöberg (SVS) 2: 108 (1825).

 

Spalt M 1835 band 17, 1945

Webbansvarig