Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅNDE mon3de2, äv. (numera bl. i Finl. i bet. 2 a, b α) MÅNNE, v. ipf. (ofta med pr.-bet.), förr äv. MÅN, v. pr.
Ordformer
(mona, pr. pl. 3 pers. Neh. 4: 2 (Bib. 1541). mone, pr. l. ipf. sg. o. pl. TobCom. D 4 a (1550; pr. sg.?), Holof. 18 (c. 1580; ipf. pl.), 3SAH 23: 355 (1637; ipf. sg. o. pl.). monen, pr. pl. 2 pers. Joh. 9: 27 (NT 1526). monnom, pr. pl. 1 pers. Verelius Herv. 68 (1672; med futural innebörd). monom, pr. pl. 1 pers. Joh. 9: 40 (NT 1526). mån (-o-, -nn), pr. (o. ipf.) sg. o. pl. OPetri MenFall K 6 b (1526; pr. sg.), 2Kor. 1: 17 (NT 1526; pr. pl.), Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668; ipf. sg.), Rudbeckius Luther Cat. 84 (1667; pr. pl.), Chydenius 46 (1765; pr. sg.). månd (-o-), ipf. sg. Forsius Fosz 83 (1621; i vers), Geijer Skald. 152 (1815, 1835; i vers: månd’; med pr.-bet.). månde (-o-, -dh-), ipf. sg. o. pl. 2Kor. 1: 17 (NT 1526) osv. månden, ipf. pl. 2 pers. Block Pest. 90 (1711), FrämRelUrk. 2: 853 (1908; med pr.-bet.). månne (-o-), ipf. sg. o. pl. Svart Gensw. F 5 a (1558), Procopé Insp. 50 (1915; i bet. 2 a; med pr.-bet.))
Etymologi
[fsv. mon, mun, mana, mane (m. fl. former), pr., monde, munde, mande (m. fl. former), ipf., motsv. d. mon, pr., monne, monde, ipf.; böjningsformer av ett icke i inf. uppvisat fsv. hjälpverb (motsv. isl. munu), utgående från fsv. mona, minnas, motsv. ä. d. mone, isl. muna (pr. man), minnas, got. munan (pr. man), mena, tro, gamunan, erinra sig; jfr got. munan (ipf. munaida), ämna, vilja; till den ieur. roten men, tänka (jfr MAN, sbst.2, MANA, v.1, MEMENTO, MINNE, sbst.1, MÅN, sbst.1 o. adj., m. fl.). — Jfr MÅNNE, adv.]
1) (numera bl. i högre stil, arkaiserande) i ipf. (förr äv. i pr.) ss. uttryck för att ngt (ofta ngt tillkommande) för tanken framstår ss. mer l. mindre sannolikt: måste (antagas); måtte; torde; torde komma (att osv.). På honom mon han alzinthet got spara. Rondeletius 69 (1614). Medh migh månde the illa fara. Brasck Apg. F 1 b (1648). Thet månde them illa bekomma. Spegel 40 (1712). Hur ljufligt månd’ det vara / At tappert dricka glasen ut, / Och se sig sjelf i fara / At dimpa hvar minut! Bellman (BellmS) 2: 38 (c. 1763, 1791). De kom roende till min strand denna morgon, men på hemvägen månde de ha fått båten full av vatten. Lagerlöf Troll 2: 92 (1921).
2) i pr. o. ipf. ss. uttryck för (värklig l. fingerad) undran l. ovisshet beträffande en angiven möjlighet resp. beträffande vilken av ett (obestämt) antal möjligheter som i ett visst fall är (varit, skall bli) förvärkligad: kan, kunde, skulle kunna; skall; skulle; vanl. närmande sig bet. 4, tillsammans med efterföljande inf. motsv. ett uttr. där inf. i fråga ersatts med en finit form kombinerad med frågeordet månne resp. adv. möjligen l. eventuellt o. d.
a) i direkta frågor som angiva en viss möjlighet och äro avsedda att besvaras med ja (jo) eller nej o. d.; vanl. förbleknat, närmande sig anv. ss. frågeord, men formellt tjänstgörande ss. hjälpverb; jfr MÅNNE, adv. a; numera bl. (i Finl., vard.) i ipf. (med pr.-bet.) i formen månne. Monom wij och wara blinde? Joh. 9: 40 (NT 1526). Mon man så skola läta betemma them, mona the skola offra? Neh. 4: 2 (Bib. 1541). Monne icke min meening så mykkit gälla och wara til troendes som tin? Skytte Or. C 2 b (1604). Mon thetta wara osz hendt af en slump? Swedberg BetSwOlycko 11 (1710). Månne han bli ond på mig? Numers Dram. 2: 95 (1893). Skål, herr baron — månne inte jag vara äldre? Procopé Insp. 50 (1915).
b) i direkta l. indirekta frågesatser som inledas av ett frågeord (vem, vad, när, huru, hurudan o. d.).
α) i direkta frågesatser; numera bl. i ipf. med pr.-bet. l. futural innebörd, dels (i poesi l. högre stil l. skämts. arkaiserande) i formen månde, dels (i Finl., vard.) i formen månne. Vad månde detta betyda? Hwadh mon warda vthaff thetta barnet? Luk. 1: 66 (Bib. 1541; Bib. 1917: Vad månde väl varda av detta barn?). När iagh nu togh ofwan i byxlinan, så kände iagh dher war så hårt, tänckte altså wedh migh, hwadh monde dhet wara. BtÅboH I. 9: 32 (1637). Hvad månde med tiden komma af allt detta? Bremer Sysk. 2: 142 (1848). Den där doktorn, hurudan månne han egentligen vara? Tavaststjerna Kvinn. 31 (1894). Östergren (1932).
β) i indirekta frågesatser; numera bl. (i poesi l. högre stil l. skämts. arkaiserande) i ipf. månde med ipf.- l. pr.-bet. l. futural innebörd. När han tilfråghat wardt, hwar hans Brodher monde wara, Swaradhe han (osv.). PPGothus Und. O 7 a (1590). (Han må söka) at han må rättlig lära / Hwem Skaparen han är, hwad Titul han mon bära? Spegel GW 26 (1685). (Jag stod) begrundande hvad detta väl månde ha att betyda. Bremer Förh. 1: 150 (1831). (Det är svårt) att afgöra, hvilken orsaken till den påvisade olikheten månde vara. Fahlbeck Ad. 2: 189 (1902).
3) i ipf. ss. uttryck för att man räknar med l. finner sig i l. accepterar en viss (ofördelaktig) möjlighet l. (numera företrädesvis) lämnar därhän vilken av ett antal (fördelaktiga l. ofördelaktiga) möjligheter som i ett visst fall är (varit) förvärkligad l. skall förvärkligas: må; kan; skulle kunna; skulle. Thärföre drog jag alzintet betänckiande at skrida til Section (av pestliket), ehuru oförwägen man ock thenna Action uttyda månde. Block Pest. 101 (1711). Att han visste med sig ega talang och att han skulle lyckas, om det ock månde dröja. Strindberg RödaR 41 (1879). Man repar sig .. snart efter hvad det vara månde för motigheter. Gellerstedt Glänt. 10 (1909). Det var endast med svårighet polisnotarien lyckades undertrycka ett skratt, .. som han mycket väl kunde ha visat för vem det vara månde. Hellström Malmros 327 (1931).
4) använt för omskrivning av pr. resp. ipf. av annat verb; jfr 2.
a) (†) i pr. för omskrivning av pr. av annat verb; jfr b β. (Tobias:) Mijn böön och begäran, mone thet wara, / At tu giffuer migh til echta, tina dotter Sara. TobCom. D 4 a (1550); möjl till b β. Krampen mon migh hardt spänna. / Min krop han tynges nw som en steen. Forsius Spec. A 7 b (1620). Så länge Gudh är Gudh, ock Gudh monn blifwa, / Så länge skal ey Plågan öfwergifwa, / Fördömbdom all. Lucidor (SVS) 69 (c. 1670).
b) (numera bl. ngn gg i poesi l. högre stil l. skämts. arkaiserande) i ipf.
α) för omskrivning av ipf. av annat verb. Thet monne the Danske mykit förtycke, / At han ey kom vthi then olycke. Svart Gensw. F 5 a (1558). När iag ankom, / För en Spegel han tå stod, / Sijn Håår han monde krusa. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). Titt Rijke skal iagh ärfwa, / Som tu mig skaffa månde, / Tå tu ledst Dödzens wånde. Manuale 1687, s. 530; jfr Ps. 1819, 176: 9. Jag månde för ungefär åtta dagar sedan gifva Riksens Ständer tilkiänna, at (osv.). 2RARP I. 2: 379 (1720). Sången, den blef mitt lif, mitt allt, / min tröst, när annat månde svika. Melin Prins. 13 (1885). särsk. (†) i förb. med sup. av annat verb. Hvargång jag nalkats din rosende läpp / Så månde du unnat min näsa en knäpp. Runeberg (SVS) 2: 130 (c. 1828).
β) i ipf. för omskrivning av pr. av annat verb; jfr a. Spegel GW 21 (1685). Thet söta och thet dyra Jesu Namn / För hwilket böijer sig alt thet som monde lefwa. Runius (SVS) 2: 38 (1704). Jag är ej rädder på liten grön stig, / Der jag ensam i skogen månd’ gånga. Geijer Skald. 152 (1815, 1835). För den händelse I månden hafva förstånd. FrämRelUrk. 2: 853 (1908).
5) [gm inflytande från MÅ, v.1] (†) ss. uttryck för att ngn är i stånd till l. hinner ngt l. att det går att göra ngt; anträffat bl. i ipf.: kunde; hann. Mickel stort arbet giorde tå, / Wiggen monde han knapt vthwrijdhe, / Biörnen lågh fången på en sijdhe. Forsius Fosz 59 (1621). Funnos lefvande Rudor uti giörson stå, som med bara händerna lättel(igen) uptagas månde. Broman Glys. 3: 624 (c. 1740).
6) [gm inflytande från MÅ, v.1] (numera bl. ngn gg i poesi l. högre stil l. skämts. arkaiserande) i ipf. med ipf.- l. pr.-bet. (förr möjl. äv. i pr.) ss. uttryck för att ngn är underkastad visst tvång: måste. Brwn medh sorgh och qwijdhe, / Fram för Kungen steegh, / Stoor wärck iagh mon lijdhe. Forsius Fosz 76 (1621); möjl. till 4 a. Jag tackar dig min Gud, at du ock fördt tillbaka / Den Arfskaps-Rättighet, som Adam månd’ försaka. Frese AndelD 2 (1726). ”Nu månde jag le” — sa’ bonden, skrattade så, att pelsen sprack. Holmström Sa’ han 64 (1876). För späjarne månde förklädd han fly, / ty nu till döden han dömdes. Bonggren Sång. 106 (1896, 1902).
7) [gm inflytande från MÅ, v.1] (†) i pr. o. ipf. ss. uttryck för att ngt anses lämpligt l. tillbörligt: bör, skall resp.: borde, skulle. Twifla mån tu ther inthz uppå. Asteropherus 52 (1609). Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta. Stiernhielm Herc. 290 (1658, 1668). HC11H 4: 99 (1673).
8) [gm inflytande från MÅ, v.1] (i poesi l. högre stil, arkaiserande, numera föga br.) i ipf. ss. uttryck för en önskan: må, måtte. Bååth EgilS 237 (1883). Ej månde vi skiljas, / du minnesrika! Rydberg Dikt. 2: 150 (1888, 1891; till ett vårdträd). Forsslund Arb. 40 (1902).

 

Spalt M 1832 band 17, 1945

Webbansvarig