| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MONUMENT mon1ɯmän4t l. må1– l. mω1-, l. -um-, n.; best. -et; pl. = l. -er. Anm. Stundom användes den lat. formen monumentum. Lindqvist Stigm. 40 (1906). SvTeolKv. 1933, s. 149.
1) ngt som utgör ett minne från äldre tider; numera nästan bl. om byggnadsvärk, större stenföremål o. d., förr äv. allmännare, om litterära minnesmärken, äldre värktyg o. vapen o. dyl. o. ofta liktydigt med: fornskrift l. urkund resp. fornminne, fornsak l. antikvitet. Chesnecopherus Skäl Sss 1 a (1607). Dn. Johanni Buræo är aff höge öfuerheten pålagdt, att opsökie alla gamble monumenter, .. och låte them komme på tryck, wår nation till ähre och beröm. Gödel SvMedeltLitt. 209 (i handl. fr. 1628). (Lantmätarna skola avrita) alla gambla monumenter, som ähre Runstenar .., jordhhögar och jordhegriffter på huadh rum dhe äre och finnas. CivInstr. 268 (1643). (Gripsholm) är .. det största och bäst bibehållna monument, som vi äga qvar från Gustaf I:s dagar. (Forssell o.) Grafström 72 (1829). Efter receptionen visades för de (i S:t Knutsgillet) nyintagne lagets monument. MeddSlöjdF 1897, 1: 43 (om förh. 1701). Skeppsbilderna på de megalitiska monumenten. Ymer 1916, s. 291. — jfr GRAV-, RÄTTS-, SPRÅK-MONUMENT m. fl.
2) ngt som är avsett att vara minne efter ngn l. avser att hugfästa minnet av ngn tilldragelse o. d.; minnesstod; numera bl. om dylikt jämförelsevis ståtligt minnesmärke som är rest i varaktigt material, ss. sten l. metall, förr äv. allmännare, om föremål (t. ex. smycke, husgeråd, urkund o. d.) avsett att förvaras ss. ett minne. Ett monument över, förr äv. av ngn l. ngt. På thet han effter sigh något monument skulle lemna, läth han göra några kosteliga tygh och Smycken. Petreius Beskr. 2: 17 (1614). Det ena (exemplaret av ättartavlan) lefvereras till sielfva stamhuset och familien, det andra förvaras såsom ett monument på Riddarhuset. RARP 15: 256 (1686). Vid Brunnsviken .. står ett monument över prins Gustav .., ett högt järnmonument. Hallström Händ. 260 (1927); jfr slutet. — jfr KONST-, NATIONAL-MONUMENT m. fl. — särsk. om minnesvård l. gravbyggnad som är rest över en död; numera (utom i fackspr.) vanl. om en större sådan. (Jakob). lät (på Rakels grav) vpsettia itt Monument eller Åminnelse stod, aff Steen eller annor warachtigh Materia. Elimæus ALonicer B 3 b (1613). De äldsta svenska monumenten öfver grafvar vid kyrkor tillhöra den s. k. Eskilstunakistans typ. Cornell NorrlKyrklK 25 (1918). jfr GRAV-MONUMENT.
3) i bildl. l. utvidgad anv. av 1 o. 2; särsk. om ngt som framstår ss. ett synligt l. imponerande tecken l. bevis på ngt, t. ex. på ngns sinnelag l. värksamhet, en viss tids strävanden l. inriktning l. dyl. Monument över, förr äv. av ngt. Med detta stora arbete har författaren rest sig ett monument varaktigare än bronsen [efter lat. monumentum ære perennius (Horatius)]. Byggnaden är .. et monument af Konungens frikostighet mot Vetenskaperna. Wallquist EcclSaml. 5—8: 161 (1791). Hammarbyleden och Arstabron skola .. i framtiden stå som stora monument över vår tids vilja att främja huvudstadens utveckling. SvD(A) 1929, nr 322, s. 4. Wirgin Häls. 3: 80 (1933).
B (föga br.): MONUMENTS-AVTÄCKNING, se A. —
Spalt M 1326 band 17, 1945