Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONDÄN mondä4n l. moŋ-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-dain 1837—1899. -dän 1896 osv.)
Etymologi
[jfr d. mondæn; av fr. mondain, av lat. mundanus, avledn. av mundus, värld. — Jfr DEMIMONDE]
1) (†) världslig, världsligt sinnad. Pfeiffer (1837).
2) som lever med i l. tillhör den stora o. eleganta världen resp.: som brukas i l. är karakteristisk för l. präglad av (livet i) denna; ytterst fin o. elegant (o. modern); societets-. Mondäna kvinnor. I mondäna kretsar. Mondänt sällskapsliv. GHT 1896, nr 161 B, s. 1. Hela det mondäna Helsingfors. AB 1897, nr 276, s. 2. Mondäna badorter. Bergman LBrenn. 28 (1928). Mondän elegans. SvD(A) 1931, nr 179, s. 7. Anm. Ordet förekommer ngn gg substantiverat i pl.-formen mondäner i bet.: mondäna kvinnor [jfr motsv. anv. i fr.]. Kleen Kvinn. 147 (1910). OoB 1936, s. 583.
Avledn.: MONDÄNITET0104, r. l. f. till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara mondän. PT 1906, nr 38, s. 3.

 

Spalt M 1306 band 17, 1945

Webbansvarig