Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MITT mit4, adv.
Ordformer
(mit(h) 15261797. mitt (midt) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. mit, motsv. d. midt; eg. n. sg. av fsv. miþer, mellerst (se MID-); jfr MITT, sbst., MITTRE]
ss. bestämning till prep. l. adv. (förr ngn gg äv. prep.-uttr.) i uttr. angivande att ngn l. ngt befinner sig resp. rör sig l. sker o. d. (precis, rakt) i l. mot l. genom o. d. mitten av ngt l. mellanrummet mellan två varelser l. föremål o. d.; äv. mera obestämt i uttr. angivande befintlighet l. läge långt l. djupt inne i ngt (l. innanför periferien av ngt) l. rörelse l. utsträckning rakt l. tvärs igenom ngt; ofta hopskrivet med huvudordet.
1) i förb. med prep. l. adv. med lokal bet. o. i anv. som närmast ansluta sig härtill. Mitt emellan Stockholm och Malmö. Det står en lyktstolpe mitt på torget. Han bor här i huset mitt emot (oss). Han kysste henne mitt på munnen. Effter thre daghar funno the honom (dvs. Jesus) j templet, sitiandes mitt j bland the lärare. Luk. 2: 46 (NT 1526). Först sattes en tom ask fram, som hade ett hol mitt på loket. RA I. 3: 70 (1593). Om du och flydde / Mitt op i Fiällen, / Innerst i Bärgen, / Skal tu (osv.). Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). En liten sten med hål midtigenom. 2VittAH 13: 176 (1830). Dunfin flög upp från sin plats .. och slog ner mittemellan föräldrarna. Lagerlöf Holg. 2: 217 (1907). I själva verket existerade under dessa år (då karolinerna voro i rysk fångenskap) ett slags svensk stat mitt inne i Ryssland. SvKyrkH 5: 207 (1935). — särsk.
a) i uttr. angivande att ngt delas l. går sönder l. är delat osv. på mitten (i två lika delar).
α) bryta ngt, gå, vara mitt av. Möller (1790). Östergren (1932).
β) bryta, skära, dela o. d. ngt mitt itu, gå mitt itu, förr äv. rämna l. klovna mitt i tu stycken. Tempeldwken remnadhe mitt j tw stycke. Luk. 23: 45 (NT 1526). Olioberghet skal kloffna mitt j tw stycker. Sak. 14: 4 (Bib. 1541). Kära du, / Jag ref nu / Mitt förklä midt i tu. Bellman (BellmS) 1: 95 (c. 1771, 1790). Östergren (1932).
b) [fsv. mit fore] i uttr. mitt för (förr äv. före), mitt l. rakt framför, mitt emot. OxBr. 1: 276 (1625). Hon står rak och beslutsam mittför dombordet. Lagerlöf Saga 35 (1908). UNT 1943, nr 217, s. 10. (†) Anders Bille steegh vp och gick midt för (dvs. gick o. ställde sig framför) alla Herraner. Svart G1 94 (1561). särsk. (vard.) i uttr. mitt för ngns näsa l. ögon l. mitt för näsan l. ögonen på ngn, för att beteckna att ngt befinner sig l. sker rakt framför ngn, så att han lätt bör kunna se l. uppfatta det; särsk. i fråga om utmanande l. ovänlig l. (med hänsyn till den uppfattandes reaktion) riskabel handling. Dok tilstår Fogelberg at han gifvit honom en liten öhrfihl, för det drängen hade hatten på sig i stugan mitt för hans ögon. VRP 21/3 1739. Slå igen dörren mittför näsan på patrasket! Bergman Patr. 9 (1928).
c) [fsv. mit i] i uttr. mitt i, stundom (numera i sht i adverbiell anv.) uti, (precis) i mitten (av ngt); äv. mera obestämt, för att beteckna läge vari ngn l. ngt omgives av ngt, särsk. läge djupt l. långt inne i ngt. Vi bo mitt i staden. Mitt i backen fick bilen en punktering. Träffa mitt i prick. Sitter du här mitt i solgasset? Thå giordhe the en eeldh mit j palatzeet. Luk. 22: 55 (NT 1526). Läth Kyrkian stå mitt i Byn. Grubb 491 (1665). Det såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen. Lagerlöf Holg. 2: 305 (1907). I berlinermunkar är litet vinbärssylt anbragt midtuti. 2NF 37: 631 (1925). särsk.
α) (†) ss. adv. i fråga om läge som ngn intager ss. den mellersta enheten i en rad: i mitten. Ther corszfäste the honom och twå andra medh honom hwar på sina sijdho, och Iesum mitt vthi. Joh. 19: 18 (NT 1526). Bureus Suml. 37 (c. 1600).
β) i uttr. angivande att ngn ser ngn rakt i ansiktet l. att ngn säger ngt smickrande l. obehagligt rakt i ansiktet på ngn l. att ngn skrattar ut ngn i hans närvaro o. d.
α’) se ngn mitt i ansiktet l. synen. Widegren (1788). I medvetande af ren tendens kan du se publikum midt i synen. Lysander Almqvist 300 (i handl. fr. 1839).
β’) säga ngn (ngt) mitt i ansiktet l. synen, förr äv. i ögonen l. mun. Han sade .. grefven mit i mun .., at (kansli)-Collegium geer H:s M:t anledning til .. påminnelser. Bark Bref 1: 94 (1703). Dalin Arg. 1: 20 (1732, 1754: midt i synen). Borg Luther 1: 382 (1753: mitt i ögonen). Hennes vana att säga folk de utsöktaste artigheter midt i ansiktet. De Geer Minn. 1: 68 (1892).
γ’) skratta ngn mitt i ansiktet l. synen. Hellberg Samtida 1: 25 (1870). Hoppe (1892).
d) (†) i uttr. mitt åt, mot mitten av (ngt); rakt mot (ngn l. ngt); jfr MITT-ÅT (se sp. 1132). Ekeblad Bref 2: 4 (1656). Men rätt i det samma (som de närmat sig land) kommo (på sjön) tre fartyg just midt åt dem. Kempe FabritiiL 61 (1762).
e) [fsv. mit over] i uttr. mitt över.
α) rakt ovanför (ngn l. ngt); äv.: på mitten av (ngt). 2Mos. 26: 28 (Bib. 1541). Åskan har gått öfver våra hufven, midtöfver oss, men slog inte ner! Strindberg Kamm. 1: 49 (1907). Håret hade delat sig mittöver hjässan som en hästman. Larsson i By Vår 45 (1927).
β) mitt emot (ngt), tvärs över (gatan o. d.); äv. i adverbiell anv.: mitt emot. OStiernhöök (1701) i KFÅb. 1912, s. 380. Midt öfver gatan låg ett åldrigt hus. Snoilsky 2: 104 (1881). Där midt öfver sitter en skomakare med två gesäller. Strindberg TrOtr. 2: 62 (1890).
γ) (†) bildl.: i trots av (ngt), mot (ngt). Finnskutan, som .. höll mig fullkomligt varm och med tillhjelp af vargskinspelsen skulle satt mig i skydd, midt öfver än värre väderlek. Geijer Brev 257 (1830).
f) i uttr. angivande rörelse från mitten av ngt l., mera obestämt, från en plats som befinner sig (djupt l. långt inne) i ngt.
α) (†) i uttr. mitt utav. Sij, ther kommer en hoop folck nedher mitt vthaff landet. Dom. 9: 37 (Bib. 1541; Bib. 1917: från Mittelhöjden).
β) (numera mindre br.) i uttr. mitt ur, stundom utur. Iagh skal tagha theras blodh vthu theras munn, och theras styggelse mitt vthu theras tender. Sak. 9: 7 (Bib. 1541). Midt ur hafvet en fredlyst jord sig reser. Adlerbeth Æn. 57 (1804).
2) i fråga om tid, händelseförlopp, tillstånd o. d.; ofta för att beteckna att ngt försiggår osv. ett stycke in i en viss tid l. under det att ngt pågår som bäst; särsk. i uttr. mitt i. Det var mitt i (mörka) natten, i (smällkalla) vintern, i värsta julbrådskan. Avbryta ngn mitt i talet. Komma av sig mitt i meningen. Och än tå Adam hade fått Dödz domen offuer sich, så hade han doch (gm löftet om kvinnosäden) Lijffz hopet mitt j dödhenom. OPetri MenSkap. 45 (c. 1540). Ursäkta, jag ser jag kommer midt i måltiden! Engström 5Bok 137 (1910). Hon hade slutat skolan, det hade skett mitt i terminen. Stiernstedt Liw. 321 (1925). — särsk.
a) i uttr. mitt inne i (ngt). Redan innan första kaffekoppen var tömd, voro vi alla tre midt inne i arbetet. Landsm. VIII. 1: 41 (1887).
b) (numera företrädesvis i Finl.) i uttr. mitt om (dagen, natten o. d.), mitt på (dagen osv.). D. 2 October gjorde Saxerna igen ett utfall mitt om dagen. KKD 2: 6 (1703). En ond ängel gick fram i de ödsliga gatorna mitt om natten. GHT 1924, nr 60, s. 3. jfr HBergroth i KalSvFolkskV 1912, s. 187.
c) i uttr. mitt på (ngt); vanl. i förb. med tidsord i best. form, i sådana uttr. som mitt på (ljusa) dagen, (blanka) förmiddagen, natten, sommaren osv. VDAkt. 1684, nr 88. Åskan hade gått, fast det var midt på hösten. Geijerstam FattFolk 1: 7 (1884). Och det kan hon göra mittpå en vanlig vardag, hon, som annars brukar ha så brått med att sy. Lagerlöf BarnM 191 (1930).
d) i uttr. mitt under (ngt). Mitt under ännu påstående krig. Carl XII Bref 370 (1711). Ibland, när han mittunder avfattandet av en skrivelse, ertappade sig med tanken på kvällens kortspel, .. blygdes han. Hellström Malmros 32 (1931). särsk. i uttr. mitt under det att (stundom mitt under det) i konjunktionell anv. Midt under det han gick. Weste (1807). Mittunder det att han arbetade med detta, hejdade han sig, som om (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 396 (1907).
e) i uttr. mitt uppe i (ngt). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 520. (Gröten pöste över, o. barnen började gråta) Men mitt uppe i allt detta satte Gudrun till att skratta. Lagerlöf Sten. 47 (1914).
3) i uttr. mitt emellan, i fråga om läge mellan skilda enheter (motsatser) på en tänkt skala. Han var varken särskilt duktig l. särskilt dålig, så där mitt emellan. En deel (äpplen äro) tröge och wrånge, en deel så mitt emellan. Palmchron SundhSp. 59 (1642). Allt, vad han sade, var mitt emellan sant och osant. Heidenstam Svensk. 1: 148 (1908). Han .. bugade, som om det gällt något mittemellan generaldirektör och byråchef. Hallström Händ. 99 (1927). — särsk. övergående i substantivisk anv., om ngt som representerar en mellangrad l. ett mellanstadium, icke är utpräglat i ngn riktning. Thorild 4: 167 (1795). Öfver hufvud är man (i 1700-talets naturskildringskonst) rädd för allt för bjärta kontraster och saknar medel för att ange de finare nyanserna. Resultatet blir därför ofta ett obestämdt midtemellan, en sorts banal brokighet. Lamm Oxenst. 15 (1911).

 

Spalt M 1126 band 17, 1944

Webbansvarig