Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MINUSKEL minus4kel, r. l. m.; best. -n; pl. -kler (Hildebrand KyrklK 147 (1875) osv.), stundom -klar (Stave, Hammar (1936)).
Etymologi
[jfr t. minuskel, eng. o. fr. minuscule; av lat. minuscula (underförstått littera, bokstav), f. sg. av minusculus, något mindre, diminutivum till minus, n. sg. av minor, mindre (se MINORIT)]
1) (i fackspr.) liten bokstav (se BOKSTAV, sbst.2 1 a); särsk. (i sht paleogr.) om de i medeltida handskrifter o. inskrifter använda små bokstäverna, motsatt: majuskel, kapitäl, uncial; äv. sammanfattande, om skrift l. (hand)stil som använder sådana bokstäver. Den lutande minuskeln eller kursiven. UB 1: 506 (1873). Minuskler började att användas i gotländska inskrifter vid pass år 1400. Hildebrand Medelt. 1: 739 (1894). Den karolingiska minuskeln, medeltidens prydligaste stil. VerdS 91: 10 (1900). SvSlöjdFT 1915, s. 128 (om trycktyp).
2) (tillf.) om handskrift som är skriven med minuskler (i bet. 1). Stave Dan. 57 (1894).
Ssgr (till 1; i fackspr.): MINUSKEL-HANDSKRIFT~02, äv. ~20. SvTidskr. 1876, s. 349. —
-INSKRIFT~02, äv. ~20. RedStHMus. 1917, s. 27. —
-SKRIFT. skrift med minuskler. Lillklockan har .. omskrift, med minuskelskrift. AntT 1: 87 (1864). —
-STIL. AntT 1: 116 (1864).

 

Spalt M 1048 band 17, 1944

Webbansvarig