Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MINNAS min3as2, v. dep. o. pass. minns, äv. minnes, mindes, mints, vard. i Finl. äv. minnats.
Ordformer
(inf. o. pres. ind. pl. minas Brahe Kr. 45 (c. 1585). minnas Luk. 1: 72 (NT 1526) osv. — pr. sg. minnes G1R 13: 92 (1540) osv. min(n)s 2Saml. 4: 16 (1599) osv. — imper. sg. min(n)s(z) Lucidor (SVS) 253 (1672) osv. mintz Psalt. 137: 7 (Bib. 1541). — ipf. mindes GJEhrensvärd Dagb. 1: 23 (1776) osv. mintes(s) RA I. 1: 472 (1546), NorrlS 1—6: 75 (c. 1770). — sup. minnats Söderhjelm Aho PrästHustru 10 (1893). minds Tiällmann Gr. 216 (1696). mins ConsEcclAboP 456 (1660). mints Sahlstedt (1757, 1773) osv.)
Etymologi
[fsv. minnas, motsv. d. mindes, isl. minnast; eg. refl. l. pass. form av MINNA, v.1]
1) (†) opers., med indirekt personobj., för att beteckna att ngt är i ngns minne l. ihågkommes av ngn. Käre werdige fädher och wener, Idher minnes wel huru (osv.). OPetri Kr. 239 (c. 1540). Om oss rätt minnes. RA I. 4: 749 (1598). VDAkt. 1671, nr 116.
2) ha (mer l. mindre tydligt) minne av (ngn l. ngt), bevara l. behålla (ngn l. ngt) i minnet, komma ihåg (ngn l. ngt); äv.: draga sig (ngt) till minnes, återkalla (ngt) i minnet, erinra sig (ngn l. ngt); äv. (i sht i imper. l. därmed jämförliga uttr.): lägga (ngt som sagts l. skall göras o. d.) på minnet, icke glömma bort (ngt), beakta (ngt som man har reda på i förväg). Jag minns det (ännu) som vore det i går. Han påstod att han inte mindes var han lagt boken. Han har mycket svårt för att minnas namn. Han minns allting. Minns du inte att vi träffades en gång för ett par år sedan i Stockholm? Jag minns en dag förra sommaren, då osv. Nej, det minns jag inte (längre). Det kommer jag att minnas så länge jag lever. Jag minns det (bara) som en dröm. Jag minns mycket väl, tydligt att osv. J minnens wäl käre brödher wort arbete och wår mödho. 1Tess. 2: 9 (NT 1526). Ho minnes ätin math eller slithin kläder. SvOrds. B 1 b (1604). Man mins intet skabben länger än han klijar. Grubb 514 (1665). Jag mins den ljufva tiden, / Jag mins den som i går, / Då oskulden och friden / Tätt följde mina spår. Lenngren (SVS) 2: 360 (1797). Hög kraft är Gudars gåfva, men, Frithiof, mins / att styrkan båtar föga der vett ej fins. Tegnér (WB) 5: 16 (1825). Vi se (under bilfärden) en skymt av Fjällfotasjön och minnas vid Börringe, att Tegnér .. bodde en sommar där. Böök ResSv. 36 (1924). — särsk.
a) (†; se dock α o. β) i förb. med en inf. SkrGbgJub. 6: 124 (1589). Hon hade lagt sig på sin säng utan att minnas afkläda sig. Almqvist Amor. 128 (1839). särsk.
α) (fullt br.) i uppmaningssatser o. d. Kan du minnas att stänga dörren kl. 9? Detta (att den treenige Gud icke är tre utan en) är svårt att förstå, och därför skola vi först minnas att vara ödmjuka. Topelius EvBarn. 180 (1893).
β) (i sht i skriftspr., fullt br.) i förb. med en pf. inf.; äv. med (refl.-)pron. l. (numera föga br.) sbst. ss. logiskt subj. till inf. Roland Minn. 27 (c. 1748). Min far minns jag aldrig ha smekat mig. Geijer Minn. 13 (1834). Ingen kunde minnas att ha varit med om en sådan värme vid denna tid på året. Atterbom Walpole Jer. 141 (1924). Den vidaste utsikt han mindes sig ha sett. Östergren (1932).
b) (i skriftspr., numera föga br.) i p. pr.: ihågkommande, erinrande sig. Atterbom SDikt. 2: 100 (1813, 1838). Danskarna, minnandes huru det tillgick vid Köping, samlade sig. Fryxell Ber. 3: 27 (1828). Östergren (1932).
c) [jfr d. huske paa] (†) i förb. med prep. l. uppå: komma ihåg l. erinra sig (ngt l. ngn); beakta (ngt); i vissa fall sannol. använt ss. särskild förb. (med betonad partikel). På thet han skulle bewisa sina barmhertugheet medh wora fädhra, och minnas på sitt helgha testamente. Luk. 1: 72 (NT 1526; Bib. 1917: tänka på). Och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du ingenting med Toimiladottern att skaffa! Lange Ödeb. 19 (1884).
d) i vissa uttr. angivande att ngn på ett modest sätt åberopar sig på sitt minne, medveten om att det möjligen sviker honom, t. ex. om jag minns rätt, om jag inte minns fel, jag vill minnas. Och wore penninganar (om iagh rätt minnes) 70 {marker}. 2SthmTb. 4: 242 (1566). Tycker dock jag vil minnas, at (osv.). VDAkt. 1761, nr 27. De Geer Minn. 1: 43 (1892).
e) med särsk. tanke på viss gräns för ngns minne av det förflutna; särsk. i uttr. så långt tillbaka l. så långt (som) ngn minns l. kan minnas o. d. En vng kan iu så widt spöria tilbaka som en gamall kan tenckia eller minnas? Svart G1 94 (1561). Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka / som jag kan minnas, har jag älskat honom. Tegnér (WB) 5: 49 (1824). Östergren (1932). särsk. (vard.) i uttr. på den dag jag minns, i nekande satser för att beteckna att ngt ligger så långt tillbaka i tiden att den exakta tidpunkten icke kan fastställas. Dahlgren Lyr. 84 (i handl. fr. 1874). Jag har inte spelat priffe på den dag jag minns. Hammenhög PoB 368 (1931).
f) i uttr. angivande att ngn på ett så intensivt sätt skall få erfara l. uppleva ngt att det icke kommer att gå ur hans minne; vanl. hotande. Honom wilde the gästa hemblige, så at hann skulle minnes gästningenn. SthmTb. 8/1 1597. Då ska du bara få ett enkelt kok stryk, och det så du minns’et. Engström 2Bok 122 (1909). (†) Wij wäle där öfwer låthe straffe, Så att the skulle minnes effter. SUFinlH 4: 234 (1614).
g) med avs. på ngt som man inlärt för att kunna återgiva det (särsk. framsäga det ord för ord); numera företrädesvis i uttr. minnas (ngt) utantill (förr äv. utan), kunna (ngt) utantill; i sht förr äv. i uttr. minnas sin läxa o. d., kunna sin läxa. Prästen .. skall hela Wekan brångas medh Postillan, innan han kan minnas uthan sin Lärefaders föreskrefne Predikan. Kempe Proberugn A 5 a (1664). Minnas sin lexa. Dalin (1853). Östergren (1932).
h) (i vitter stil) oeg. l. bildl., om historisk källa o. d.: bevara minnet av (ngn l. ngt), framställa (ngn ss. ngt); äv. utan utsatt obj.: hava att berätta om forna tider. Fritt var Svithjods land, / Fritt, så länge saga minnes. Wennerberg 4: 3 (1885). De franska källorna känna dock ej till detta namn (dvs. Gånge-Rolf). De minnas honom (dvs. Rolf) tvärtom som ryttare. Grimberg VärldH 5: 421 (1931).
3) [jfr MINNA, v.1 2] med passiv bet.: ihågkommas, bevaras i minnet; numera företrädesvis (särsk. om person l. namn l. bragd o. d.): bevaras i eftervärldens minne. Wtan thett moste en gång brista wtt med deras (dvs. böndernas) onska, så att de kunde få straff som kunde suida någott efter och minas, för ähn the kunde wända igen med theras ohörsamhett. Brahe Kr. 45 (c. 1585). Eklund Upf. 248 (1746). Du skall minnas utaf mången. Ridderstad SDikt. 3: 349 (1840, 1862). Ett namn, som skall minnas och respekteras. STSD(A) 1938, nr 82, s. 15. Anm. till 3. I denna anv., som på senare tid blivit ganska vanlig, föredrages i mera reflekterat spr. ihågkommas o. d.
Särsk. förb.: MINNAS PÅ, se minnas 2 c.
MINNAS TILL10 4. (i vissa trakter) till 2: ha minne av (ngn l. ngt), komma ihåg (ngn l. ngt). Min far mindes .. mycket väl till den gamle och aktningsvärde Renhorn. Læstadius 2Journ. 298 (1833). Modin GTåsjö 196 (1916).

 

Spalt M 1019 band 17, 1944

Webbansvarig